Vardagsilska

Var och handlade mat i lördags. Själv utan kids. Med ljudbok i öronen och en otroligt harmonisk sinnesstämning efter två mil i längdspåret. Det var nästan så härligt att jag nynnade lite för mig själv när jag plockade upp varorna på bandet i kassan. Kanske också något disträ, vilket jag snart skulle bli varse. När jag precis ska betala vänder jag blicken bakåt för att kolla att alla varor kommit med. Och då får jag syn på ilskan personifierad bakom mig, men materialiserad genom en kort, blonderad, sur tant som demonstrativt ställt upp min korg på varubandet och ryter åt mig. - Hur fan hade du tänkt med den här? Du måste ju för fan ta bort korgen!  Hon har liksom stått och väntat, byggt upp ilskan, och när jag väl vänder mig om så bara smäller det!

Jag försöker le och ber om ursäkt. Tanten formligen sliter ner min korg från bandet, utan att för en enda sekund släppa mig med sin mordiska blick, och hon fortsätter att gaffla om hur fan jag tänkt att någon annan ska kunna handla om jag inte tar bort korgen. Jag blir så paff att jag bara fortsätter att le. Vilket verkar reta upp henne ännu mer. Hon kastar upp sina varor, fortfarande utan att släppa mig med blicken. Precis som om hon vill mörda mig, eller i alla fall som om hon vill säga: Vi ses utanför kassorna och gör upp din jävel, det här är inget man gör ostraffat ska du veta.

Hur som helst blir jag rätt irriterad på den mordiska tanten, och funderar över hur jag ska kunna komma ut som vinnare ur den här striden. Mitt motdrag blir att fortsätta se glad ut, småprata lite soligt med kassören och packa ner mina varor med snigelfart, men fortfarande helt orubbat glad. Tanten lyfter inte sin blick från mig, inte ens när hon ber om ett paket gula blend tittar hon någon annanstans än mot mitt glada ansikte. Jag ler, nästan lite flirtigt mot henne, vilket får hennes rörelser att bli ännu mer ryckiga och aggressiva och hon fortsätter att muttra över mitt beteende. Jag drar ut på varuplockandet i det längsta för att hon ska tvingas ta plats bredvid mig, med hon håller fegt avstånd och väntar på att jag ska gå. Eller börja brinna och gå upp i rök inför hennes skarpa blick. Så jag får nöja mig med att positivt nicka hejdå, blinka lite med ögat och långsamt vandra ut ur affären.

När jag sedan backar ut bilen råkar jag blockera den arga tanten i hennes lilla ljusblå bil. Hon ser inte mig, men jag ser hennes tomma arga blick, borta i tankar, när hon väntar på att få köra vidare. Hon tänker säkert på hur jävla idiotiskt folk kan bete sig. Men jag undrar också om det finns någon mer rationell del av henne som när adrenalinet försvunnit ur blodet tänker på något annat sätt.

Själv är jag mest glad över att jag inte är så arg. Det kan inte vara enkelt att leva som varje litet misstag någon annan gör måste resultera i en deathmatch. Att känna bördan av att man måste uppfostra alla jävla idioter så att dom inte kan undgå att förstå att dom är idioter.

Strategisk politisk kommunikation i amerikansk och svensk tappning

Min kollega Kajsa Falasca skriver intressant om hur svenska riksdagsledarmöter ser på strategisk politisk kommunikation och jämför med slutspurten av det amerikanska presidentvalet där strategier och kommunikation tas till en helt annan nivå. På gott och ont kanske? Hur som helst, läs Kajsas inlägg och även den artikel hon länkar till som Jesper Strömbäck, Kajsa och jag skrivit.

http://kajsafalasca.wordpress.com/2012/10/16/vinner-strategier-valet/

 ”Do campaign strategies and tactics matter? Exploring party elite perceptions of what matters when explaining election outcomes” i Journal of Public Affairs

Sveriges kommunikatörer om min avhandling

http://www.sverigeskommunikatorer.se/Forskning--Fakta/Nyheter/Halla-dar1/Halla-dar-Christina-Grandien/

Någonstans mellan SPSS och sex and drugs and rock´n´roll

Bad min kära kollega om lite litteraturhjälp. Och som vanligt levererade Adam!

Boken är till synes en riktigt törr tegelsten.

Meeen, när man vänder blad så hittar man en alternativ framsida. En mycket bättre sådan tycker jag..

Och det stannar inte där... låt mig visa två exempel till. Detta är dock bara två av hur många som helst. Denna bok kommer att bli underbar läsning. Skönt med en bok om statistik där författaren inte tar sig själv på så förbaskat stort allvar men ändå lyckas leverera en utmärkt bok om SPSS.

Tycker att alla dessa små detaljer är helt fantastiska. Men jag funderar också på om min eufori kanske i själva är ett tecken på att jag helt snöat in och tappat perspektiv vad som är roligt? Måste kanske göra en reality check och kolla lite på nåt gammalt favoritklipp typ....

Ok, jag ger upp. Det står nog klart att min uppfattning av humor alltid varit lite skev...

“Vissa använder statistik som den berusade använder lyktstolpen, mer till stöd än till upplysning.”

Fick möjligheten att rota lite i en databas i dag. Med utsikten att få göra lite roliga körningar i SPSS vad det lider. Och när vi satt där och kollade runt så inser jag att jag känner mig mer taggad än jag gjort på flera veckor. Har suttit här och grottat ner mig i en massa fix och don med enkäter, revideringar, föreläsningsförberedelser och artikelläsning och inte riktigt känt mig på banan. Funderat lite över vad jag egentligen pysslar med, försökt hitta motivationen.

Citatet i rubriken får helt plötsligt en helt annan innebörd för mig än vad som antagligen var menat. Så nu när jag hittat nåt som håller mig uppe så gäller det att hålla fast i den där lyktstolpen som om det gällde livet.

När Jan Björklund talar om forskare kan man få för sig att han syftar på ett konstigt djur som äter pengar och skiter vetenskap.

Veckans citat av DN:s Henrik Berggren angående regeringens forskningspolitik och Jan Björklunds något naiva bild av hur man skapar god forskning.

It´s Groundhogday!

.....gång efter gång... Att skriva någonting klart, färdigt, sätta punkt, avsluta är saker som verkar vara komplett omöjligt i mitt jobb. Jag skriver, filar, läser, skriver om, funderar, reviderar, ändar och lämnar in. Får kommentarer, ändar, skriver om, diskuterar, läser lite till. Tänker att nu, äntligen, kanske är jag på väg att steppa vidare, få något ur händerna. Lämnar alster till en annan person. Får ännu mer feedback, idéer omkullkastas, allt ställs på sin spets, hjärnan kokar, synpunkterna haglar.

Går hem, tänker att nu börjar processen ta mig fan om igen. Och kanske efter det så börjar den om igen.

Precis som i filmen Groundhogday där Bill Murray får uppleva samma dag igen och igen och igen. Vill banka till min dator på samma sätt som Murray ger sig på väckarklockan, men jag nöjer mig med att titta på detta klipp igen och igen och igen.