Tack som fan för den!

När jag fyllde år för ett par år sedan fick jag en ruggigt fin present av mina kära kollegor här på universitetet. Ett helt Idol-Markus-kit. Det var en skiva, en plansch och sist men inte minst ett besök på hans konsert. Vid något svagt tillfälle har jag kanske yppat att jag möjligtvis tyckte att han var bäst i Idol, men inte mer än så. Och jag hade nog vaktat min tunga om jag visste vilka proportioner detta skulle få. Efter denna present har diskussionen kring att jag tycker att denna idol-människa gör bra musik, är snygg och att jag på något sätt inte kan stå för det utan låtsas vara blasé fortsatt att poppa upp lite till som tätt. Och då inte bara från mina kollegors sida utan även min sambo hakar på i denna kampanj.

Och då ska tilläggas att detta är ett jävligt känsligt kapitel för mig. Alltså det här med musik. Jag är så sjuuukt PK vad gäller musik att jag aldrig skulle erkänna i offentligheten att jag skulle gilla idol-Markus eller någon annan kommersiellt framtagen artistprodukt för den delen heller. Så här lyckades mina kollegor verkligen trampa på en riktigt öm tå. Dessutom fick jag förnedra mig å det grövsta och sitta i en fullsatt konsertlokal med en massa överhettade klimakteriekärringar som tycker att denna Idolkille är guds gåva till kvinnan. Som mest skämdes jag när alla damer ställde sig upp och vrålade när stackarn tog av sig tröjan. Vet dock inte om det var mest förnedrande för mig eller för Markus själv. Helst av allt vill jag lämna denna händelse bakom mig och glömma denna förnedring. Men icke. Detta kommer att förfölja mig forever.

Min kära rumskumpan och tillika kollega ska få barn inom kort och gjorde sin sista arbetsdag i fredags. Som en liten avskedsgåva fann jag på min stol i måndags en inramning av biljetten till den ödesdigra konserten. Och har man fått något inramat av någon så kan man ju inte bara lägga det i en låda typ. Och dessutom kommer min vän och kollega definitivt snoka runt här på jobbet och se till att den finns framme väl synlig. Tack som fan för den Juggen!

Men å andra sidan kanske jag får se detta som terapi. Jag dömer rätt snabbt ut andras kassa musiksmak och har rätt så höga tankar om min egen. Nu får jag dagligen fejsa mitt eget dåliga omdöme och kanske kan jag få lite mer distans till musik i allmänhet.

Och bara för protokollet skull: Jag tycker INTE att idol-Markus är särskilt snygg eller gör särskilt bra musik. Punkt. Men tavlan kommer att sitta där som en påminnelse om att även solen har sina fläckar och att jag har kära vänner och kollegor med mycket humor.