Akademisk idoldyrkan

På universitetet tycks det finnas en slags idoldyrkan. En väldigt intressant företeelse tycker jag. Men egentligen inte så konstig. Man läser en massa böcker som man tycker är fantastiska och revolutionerande för ens eget tänkande. Och personerna som skrivit böckerna som man sedan flitigt refererar till eller föreläser om finns med i ens yrkesliv hela tiden. När man sedan får åka iväg på någon av de årliga konferenserna och se dessa personer live, prata om något de skrivit, är det nästan ibland så att man vill gå fram och få en autograf och berätta hur mycket denna person betytt för en.

För rätt många år sedan när jag och två rookie-kollegor fick åka på en internationell kommunikationskonferens i Dresden upplevde jag denna idoldyrkan för första gången. Vi sprang som skållade råttor i tre dagar mellan seminarium för att hinna se alla personer live som bara funnits som namn som man upprepat hundratals gånger. Ibland levde dom upp till förväntningarna och ibland dök det upp en liten grå tant eller gubbe som man inte begrep ett jota av vad dom sa.

Kommer speciellt ihåg den riktigt stora arenakonserten med Jürgen Habermas. Auditoriet var fullsatt och andlöst förväntansfullt på att denne legendar skulle ändra scenen. Jag kommer ihåg att jag var näst intill nervös. Och in kommer han. En gammal silverräv med pondus som Springsteen. Dessvärre hade han relativt nyligt drabbats av en stroke och talade otydligt. Arrangörerna hade delat ut manus för talet i förväg för att underlätta för lyssnarna. Jag hade inte lyckats kapa åt mig något dock. När Habermas började tala inser jag rätt snabbt att jag faktiskt inte begriper ett skit. Jag hör inte vad han säger och det jag hör förstår jag inte. Men jag ser flera hundra människor runtomkring mig nickandes med i hans poänger och hummandes när han säger något extra bra. När jag försöker att diskret kika i den kopia av talet som min stolsgranne har kommit över får jag en förnärmad och irriterad blick och han flyttar demonstrativt stolen en halvmeter bort och vinklar papperen så att jag inte kan se ett skit. När Habermas var klar med sitt tal fick han givetvis rungande applåder och även en massa frågor. Frågor som kopplade tillbaks till det han sagt i det tal jag inte begrep ett ord av. Och med andra ord begrep jag heller inte frågorna eller svaren på frågorna för den delen heller. När vi lämnade salen var det med en känsla av att ha upplevt något stort men också lååångt bortom vår fattningsförmåga. En absurd och abstrakt händelse som inte riktigt gick att sätta fingret på. När jag senare på kvällen fick frågan, eller kanske rättare sagt påståendet; visst var det bra? Så kunde jag inte annat än att hålla med. För det var ju bra. På en konstig nivå som inte går att riktigt sätta fingret på. Som en rockkonsert man vet att Fredrik Strage kommer att ge högsta betyg och som man själv på ett plan inser är något stort, men man grips ändå inte direkt i hjärtat av storheten, snarare av upplevelsen av och närheten till storheten.

I alla fall, här finns ett klipp där den käre Habermas faktiskt är något mer begriplig, och han har ju faktiskt helt fantastiskt mycket spännande tankar att berätta om.