Det där med självdistans

Vi var på dop i helgen. En av mina bästisars barn döptes. Och jag och min sambo blev tillfrågade om vi kunde ta på oss ansvaret för att fotografera lite under själva dopet. Och vi sa självklart ja med stor entusiasm. Själv sitter vi inne på en halvbra pocketkamera och min kompis ville att vi skulle ta bilder med deras också rätt svenniga lillkamera. Dessutom ville dom att vi skulle filma tillställningen.

Kul tänkte jag. Det ska väl inte vara nåt problem. Måste bara tänka på att vara diskret. För jag kan verkligen irritera ihjäl mig på folk som verkar tycka att dop, bröllop, eller nån annan stämningsfull högtid är en regelrätt presskonferens där allt kretsar runt att få så bra bilder som möjligt. Jag har både en och 10 gånger suckat åt pinsamma mor- och farföräldrar som försöker att hitta bra filmvinklar och typ agerar regissör under hela ceremonin. Eller alla dessa smattrande kameror och blinkande blixtar. Kan inte folk respektera lugnet och harmonin?

Dessa värderingar skulle visa sig inte vara så djupt rotade. Väl på plats i kyrkan börjar vi genast leta bästa bänk ur kameravinkelperspektiv. Sen fick vi också ta över gudmors riktigt feta systemkamera med paparazziobjektiv och blixtaggregat som kan göra vem som helst blind. Och jag tror att det var där någonstans det gick över styr.

Ted tog hand om paparazzikameran och jag tog filmkamera och de två pocketkamerorna. Och i samma sekund som dörren till sakristian sakta började att glida upp smattrade vi loss. Ted halvstående i bänken för att få med alla och jag med filmkamera i ena näven och pocket i den andra. Sedan fortsatte dopet på denna inslagna bana. Ted lätt hängandes ut över kyrkogången helt omedveten om blixtrande och jag frenetiskt bollande mellan tre olika kameror. Så fort jag tyckte att prällen sa nåt ointressant pausade jag filmkameran och smattrade iväg några snabba med pocketarna. Helst halvstående i bänken för att inte få med oönskade bakhuvuden i bild för att sedan blixtsnabbt byta till film när det vankades dopp i dopfunt eller vacker psalm. Däremellan hann vi väsa olika synpunkter på varandras kamerateknik fram och tillbaks.

När ceremonin var klar hälsade prästen oss välkomna fram och ta bilder, och som på en given signal hoppar vi fram med vårt batteri av kameror och smattrar loss halvstående o kyrkogången och sedan närmare och närmare. Jag tror till och med att jag regisserade någon hur denne skulle stå. För det är ju viktig med riktiga closeups.

Patetiskt nog är det starkaste minnet från dopet den kamerasvepning jag fick till över alla samlingen vid koret till ackompanjemang av Idas sommarvisa. Ett mäktigt ögonblick i filmhistorien.

Så kalla mig gärna patetisk och pinsam, men jag vet inte vad det var som drabbade. Sitter här med träningsverk i axlarna efter att ha hållit kameror krampaktigt högt och undrar över vad som egentligen hände. Och framförallt, hur dryga tyckte resten av deltagarna att vi var? Nästa gång lämnar jag kameran hemma. Vill ju inte riskera något nu när jag vet hur illa det kan gå....