Någonstans mellan SPSS och sex and drugs and rock´n´roll

Bad min kära kollega om lite litteraturhjälp. Och som vanligt levererade Adam!

Boken är till synes en riktigt törr tegelsten.

Meeen, när man vänder blad så hittar man en alternativ framsida. En mycket bättre sådan tycker jag..

Och det stannar inte där... låt mig visa två exempel till. Detta är dock bara två av hur många som helst. Denna bok kommer att bli underbar läsning. Skönt med en bok om statistik där författaren inte tar sig själv på så förbaskat stort allvar men ändå lyckas leverera en utmärkt bok om SPSS.

Tycker att alla dessa små detaljer är helt fantastiska. Men jag funderar också på om min eufori kanske i själva är ett tecken på att jag helt snöat in och tappat perspektiv vad som är roligt? Måste kanske göra en reality check och kolla lite på nåt gammalt favoritklipp typ....

Ok, jag ger upp. Det står nog klart att min uppfattning av humor alltid varit lite skev...

“Vissa använder statistik som den berusade använder lyktstolpen, mer till stöd än till upplysning.”

Fick möjligheten att rota lite i en databas i dag. Med utsikten att få göra lite roliga körningar i SPSS vad det lider. Och när vi satt där och kollade runt så inser jag att jag känner mig mer taggad än jag gjort på flera veckor. Har suttit här och grottat ner mig i en massa fix och don med enkäter, revideringar, föreläsningsförberedelser och artikelläsning och inte riktigt känt mig på banan. Funderat lite över vad jag egentligen pysslar med, försökt hitta motivationen.

Citatet i rubriken får helt plötsligt en helt annan innebörd för mig än vad som antagligen var menat. Så nu när jag hittat nåt som håller mig uppe så gäller det att hålla fast i den där lyktstolpen som om det gällde livet.

När Jan Björklund talar om forskare kan man få för sig att han syftar på ett konstigt djur som äter pengar och skiter vetenskap.

Veckans citat av DN:s Henrik Berggren angående regeringens forskningspolitik och Jan Björklunds något naiva bild av hur man skapar god forskning.

It´s Groundhogday!

.....gång efter gång... Att skriva någonting klart, färdigt, sätta punkt, avsluta är saker som verkar vara komplett omöjligt i mitt jobb. Jag skriver, filar, läser, skriver om, funderar, reviderar, ändar och lämnar in. Får kommentarer, ändar, skriver om, diskuterar, läser lite till. Tänker att nu, äntligen, kanske är jag på väg att steppa vidare, få något ur händerna. Lämnar alster till en annan person. Får ännu mer feedback, idéer omkullkastas, allt ställs på sin spets, hjärnan kokar, synpunkterna haglar.

Går hem, tänker att nu börjar processen ta mig fan om igen. Och kanske efter det så börjar den om igen.

Precis som i filmen Groundhogday där Bill Murray får uppleva samma dag igen och igen och igen. Vill banka till min dator på samma sätt som Murray ger sig på väckarklockan, men jag nöjer mig med att titta på detta klipp igen och igen och igen.

Recap

Tillbaks till jobbet på min nya kontorsstol. Känns lyxigt på nåt sätt. Men också lite svårt med alla spakar och knappar som fäller stolen hit och dit. Måste gå till grund och bott med det där. Har begravt mig i diverse läsning, skrivning och annat jox för att få igång hjärnan. Går sådär, men så brukar det vara.

Hur som helst, en recap av sommaren som varit kan ju vara på sin plats. Om inte annat för en stunds förströelse för mig själv....


Inledde semestern med en vecka i Toscana. Ett bra gäng på 16 pers, välfyllda ishinkar och ett makalöst boende summerar en riktigt bra resa!

  

En  liiiiten incident inträffade dock. Jag lyckades min vana trogen att snubbla i en trappa och skrapa upp bägge knäna men också till mitt stora förtret stuka foten. Inte så kul med tanke på vårens intensiva löpträning med diverse lite väl högt ställda mål på tävlingsdeltagande på snabb fot. 

Några svängar till Åstön blev det så klart också. Och ibland svängde på det extra bra. Speciellt när jag själv körde och kidsen och svärmor satt på flaket.

Moppeliv byttes sedan mot intensivt minglande i Visby under Almedalsveckan. Bilden nedan är dock kraftigt missvisande för veckan. Sådär lugnt var det endast den stund jag stod och tittade ut genom vårt fönster. Visby var kul men också absolut sinnessjukt intensivt. 

Den obligatoriska åreveckan kom rätt lägligt med andra ord. Lite mindre folk, lite mer hälsosamt leverne och lite mindre stressade människor. Och framförallt, lite godare mat. Henke levererade färska pilgrimsmusslor från Norge. Nåt så grönjävligt gott har jag knappt ätit förr. Och då var inte de färska blåmusslorna och bläckfisken direkt äckliga heller. Lite utav tricket kan ju ha varit att alla skalisar fick sitt livs åktur mellan Norge och Åre på Henkes HD. Omskakande. 

Sandviken är ju också ett givet stopp, trots att min folkskygghet slår till med full kraft samma sekund som vi svänger upp på Högbovägen. Det åktes också lite båt i liten båt. Med moster som kapten. 

Fothelvetet har dock läkt rätt bra. Vilket inte gjorde Drakloppet lättare. Fy fagerlund vad drygt det är att springa uppför myrstigar. Med det gick. Min tomma blick fångar dock känslan av utmattning och meningslöshet.

Avslutade med en tur till vår lilla nyinskaffade holk i Vemdalen. Med betoning på lilla. Men sjukt mysigt och med stora förhoppningar på en lång höst och vintersäsong till fjälls. 

Flow kräver mer flow

Äntligen har det lossnat. Så här i elfte timmen. Men dock, det går bra nu. Jag skriver så att jag får skavsår på fingrarna och timmarna snabbspolas förbi. Och jag börjar tro att jag kanske faktiskt fixar den här deadlinen. Men som jag har våndats. Småskrivit, läst, klurat, raderat, stirrat på skärmen. Undrat vad fan jag håller på med. I veckor. Och som vanligt lossnar det i elfte timmen.

Och då, helt out of the blue, drabbas jag av hybris. Jag nöjer mig inte med att slöjda ihop denna uppgift utan börjar dra upp planer för hur mycket jag kan få ur mig den närmsta veckan. Och i mina värsta stunder av övermod är det i princip hela avhandlingen.

Mål och nya mål

Har tränat hela våren med målet att springa Vårruset på en hyggligt bra tid. Under 25 minuter skulle det bli. Igår knallade jag runt banan på 45. Med halsont och snorig näsa. Absolut svinbitter. Omsprungen av hundratals supertaggade löpare fick jag snällt linka fram i vägrenen. Det blev inte på något sätt som jag hade planerat. What to do next? Anmäla mig till nytt lopp? Och typ isolera mig veckorna innan?

Inser dock vikten av mål i stort. Har nog alltid (trots bättre vetande....) varit rätt så svalt inställd till personliga mål och på något sätt ansett att jag inte alls drivs eller påverkas av mål. Men det kan man ju egentligen bara anse om man 1. inte har några mål eller 2. sätter upp mål som är för lätta att nå.

Har som mål att bli klar med en kursuppgift denna vecka (ett tufft mål som på papperet verkar rätt omöjligt). Sjuka barn, förkylning och andra käppar i hjulen har försvårat saken, men nu känner jag helt plötsligt att detta är fan det viktigaste i livet just nu! Jag skriver så att datorn kokar, i sängen, under sängen, i soffan, i sömnen. Har till och med övervägt att skriva lite inne på toaletten.

Min sambo har alltid påstått att jag är en tävlingsmänniska och jag har alltid viftat bort detta som att det är lite fult att tävla. Att jag är lite förmer. Tävling är inget för intellektuella. Men så fan heller, nu ska här tävlas, både på jobbet och i spåret.