För några år sedan hånade jag och några kollegor en doktorand från ett annat universitet lite grann för att han skrev så fruktansvärt obegripligt. Han liksom såsade in sig i en massa begrepp och teorier som inte alls var av relevans för frågan tyckte vi. Jag pratade men en annan mer erfaren kollega om detta och hon sa att alla doktorander går igenom den där obegripliga fasen. Och att den nog är oundviklig. Jag tänkte att så kan det ju vara för andra loosers, men inte för mig. För mig blir det raka spåret till disputationen. Inte ska nån jäkla Bourdieu eller Foceault få orsaka stopp i maskineriet. Men idag har jag insett att jag är precis där. Jag kommer inte en millimeter framåt men jag kan citera alla stora institutionsteoretiker som finns. Och ha långa utlägg kring hur PR-forskare förenklar och förvanskar detta ytterst komplicerade område som kräver så mycket mer eftertanke.
Patetiskt! Jag måste ta mig ur detta på något sätt om jag ska kunna behålla min heder.
Och dessutom har jag en jävligt pressande deadline den 1 juni, och då duger det inte med något mumbo jumbo om en massa djupgående saker som jag med nöd och näppe begriper själv. Nä, nu är det dags att ta sig ur dimman och börja tro igen på min förmåga att faktiskt prestera något konkret och begripligt.
Detta får bli mitt soundtrack:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar