Stressad? Nä knappt nåt alls. I natt drömde jag att jag hittade lösningen på min artikel. Att den var så självklar. Det fanns en slags treenighet mellan institutionell teori, pr-forskning och, håll i dig nu, namnet på Leonardo di Caprios karaktär i filmen Shutter Island.
Och det var en så skön känsla. Att jag sett det. Jag drömde fram inledningen till artikeln där detta samband skulle vara den röda tråden. När jag sedan vaknade trodde jag fortfarande att jag var nåt på spåret. Med andra ord var jag inte riktigt 100 vaken. Och låg länge och funderade på vad namnet egentligen var. Och ju mer jag funderade ju mer såg jag min snygga inledning som mynnade ut i en vacker förklaringsmodell sakta tonas ut.
Lurad. Och när jag sedan vid frukosten kom på vad karaktären hette var mitt hopp helt utraderat. Inte en koppling. Kanske på ett mer teoretiskt plan. Rollkaraktären var ju så att säga institutionaliserad på ett sjukhus. Och jag skriver om institutioner. Men annars, I don´t know, börjar att tvivla lite på min egen friskhet här.
Det enda som återstår nu är att kavla upp ärmarna och köra på.
Äntligen känner jag mig inte ensam! Jag drömmer mest riktigt läskiga mardrömmar dock. En gång drömde jag att jag hade autokorrelerade feltermer i min regressionsmodell. Jag hämtade mig aldrig riktigt efter den drömmen utan var tvungen att maniskt läsa på hur man åtgärdar sådana kufproblem. Idag mår jag lite bättre och det känns som att jag är påväg tillbaka till ett normalt forskarliv. Men då kommer nästa dröm...
SvaraRadera/A
This is heavy shit A! Borde vi söka hjälp för detta? Regressionsdrömmarna är kanske nästa fas för mig.
SvaraRadera