Podcastbesatthet

Jag blir ju emellanåt besatt av olika saker. Senaste åren har en av mina besattheter varit Podcasts av olika slag. Att lyssna på en podcast är som att få ha ett riktigt bra samtal med goda vänner. En bra podcast i mitt tycke har inget uttänkt mål, inga färdiga områden att prata om, inga uppstyrda manus, bara ett samtal mellan ett par personer som får ta de där krångliga kringelkrokarna som samtal gör.

Utvikningar som är impulsstyrda och i många fall produkten av hjärnans ibland märkliga vidarekopplingar till anekdoter eller idéer som kanske bara hjärnans innehavare förstår. Men på något plan förstår jag precis dessa kopplingar, för det är så min hjärna funkar. Den studsar från ämne till ämne, till synes slumpmässigt, men där inne finns en glasklar koppling.

Och i de bästa snacken tillåts samtalet hoppa sådär mellan impulser. Ingen kontrollgeneral försöker att styra tillbaks till ursprungsfrågan för man vet att man kommer att komma tillbaks dit någon gång eftersom hjärnan bara tar en liten, men ack så härlig omväg. För att sedan, utan vägskyltar och trafikpolis som signalerar, vika ut på huvudleden. Då kan jag bara slappna av och åka med.

Ibland går det alldeles för fort, långt över hastighetsbegränsningarna. Och det är skönt på ett kittlande sätt. Man vet att det krävs en jäkla körskicklighet för att kunna manövrera bilen på alla kringelkrokar utan att köra åt helvete. Och ibland blir det mer en tur med gammsaaben med körkeps och bilhandskar på. Och då går det icke fort. Men det är en värdig och fin tur ändå.

Pågående samtal jag följer just nu är, troligen ungefär samma samtal som de flesta poddlyssnare följer, men hur som helst, här är några av mina följeslagare:

Filip och Fredriks podcast: För dig som gillar rally med hjärna. Kartläsare och förare är extremt samspelta och trots att hastigheten är bortom all vett och sans så finns det inte en chans att dom kör åt fanders.

Luuk & Lokko: Fort går det inte, men MG:n glider elegant fram och täcker stora arealer. De rutiga bilhjälmarna matchas av ljudet från bilstereon. Föraren och hans passagerare verkar vara eniga om vart resan bär av, men man har lite olika infallsvinklar på vilken den bästa vägen är. Målet för resan är mer än något geografiskt. Gentlemännen i framsätet verkar se resan som ett sätt att lära känna varandra på nytt. De bägge passagerarna delar generöst med sig av händelser som definierat dem själva, testar av olika referenspunkter för att känna av vart grunden för den nygamla vänskapen finns men de gör också återkopplingar till ett gemensamt förflutet som knyter dem samman. Allt detta mot det givna lära-känna-tricket, att du är den musik du lyssnar på. Demokratiskt väljer de varannan låt som på olika sätt symboliserar dem själva och deras livsinställning.

C/o Hannah och Amanda: Spelar in podden i en bil på djurgården (på riktigt alltså) men samtalet känns mer som en tågresa mot någon härlig destination. Typ Åre eller kanske Köpenhamn. Hoppfullt, skrattigt och med mycket värme reser vi i egen kupé så att samtalen kan vara helt ostörda och ocensurerade.

Strömstedt och Berg: Två favoritpersoner som slagit sina påsar ihop. En ny vänskap som fortfarande håller på att utvecklas. Lite körskola, fast på ett bra sätt. Jenny och Carina turas om att vara körskolelärare och har rätt olika idéer om hur en bil ska köras. Två intelligenta, snabbtänkta och roliga kvinnor som jag inte kan låta bli att imponeras av.

Värvet: Min absoluta favorit alla kategorier. Och helt utan transportreferenser så har denna Kristoffer Triumf ett sätt att intervjua personer, eller samtala med människor, som är helt jäkla unikt och fruktansvärt bra. Läskigt bra. Transparens är ett uttjatat ord, men denna Kristoffer har liksom inga journalistiska ticks, krystade bryggor mellan frågor eller insmickrande attityd. Och detta verkar knocka hans gäster som helt perplext, alternativt instinktivt hakar på. Han är ett jävla geni! Har nog aldrig hört något liknade och jag vill bara ha mer!