Jag följer Jonas Inde på Twitter. Tycker att ha är en intelligent, intressant och humoristisk person. Jag följer också många andra personer som jag på olika sätt tycker är spännande. Dock har Twitter för mig varit en harmlös plattform för underhållning och förströelse av det mer lättsamma slaget där mediepersoner av olika karaktär delar med sig av vardagligheter och åsikter.
Den senaste veckan har denna uppfattning dock fått sig en ganska så rejäl törn. Jonas Inde lackar ur på twittrare med rasistiska och antifeministiska åsikter och bestämmer sig för att måttet är rågat och att nu ska trollen hängas ut. Sagt och gjort. En tsunami av twittrare med tveksamma åsiktsgrunder ger sig på Inde, som på något sätt ändå står upp och tar diskussionen.
Det finns självklart fler än Jonas Inde som tar diskussionen. Maria Sveland, Ann Heberlein och Lisa Magnusson är alla personer som den senaste tiden blivit tagit diskussionen och också blivit utsatta för riktigt otäcka påhopp.
En till som tar diskussionen är min kollega Emma Svensson. Om du ska läsa något denna vecka, läs Emmas blogginlägg som tar ett mer omfattande grepp om frågan om rasism och antifeminism på ett mycket engagerande och brinnande sätt!
http://justaskaning.wordpress.com/2012/03/28/hatet-rasismen-antifeminismen/
Locket till den kloakbrunn som jag gläntat på måste på något sätt helt avlägsnas och den starkaste strålkastare som går att uppbåda måste riktas ner i avgrunden för att skrämma fram trollen. Och kanske, kanske, om det blir tillräckligt ljust och obekvämt att de spricker.
onsdag 28 mars 2012
A tribute to Jan Eliasson
Det finns idoler och idoler. Min son älskar Sean Banan och Alfons till exempel. Precis sätt nivå för en fyraåring. Som 35-årig semitant slits jag mellan att dyrka gamla hådrocksband (ålderskris?) och till att tralla med i den senaste David Guettadängan, hylla de forskare som jag för tillfället tycker är genier (prettvarning) och att totalt tappa fotfästet och tycka att Jackie Collins nog är en rätt begåvad författare.
Men, genom all denna ambivalens finns det några saker som jag dyrkar helt okritiskt och ganska oreflekterat. Den första är Jag Eliasson. Han har på något sätt den där perfekta ouppnåeliga kombinationen av framgång, ödmjukhet, civilkurage och respekt. Dessutom har han den där internationella auran som verkar man bara kan födas med. Utseendemässigt skulle han kunna ha en huvudroll i Mad Men, men han passar inte alls in i den där ytliga reklamprofilen utan är mer förtroendeingivande statsmannamässig. Dessutom har Jan Eliasson prickat in typ hela min toppfem lista över drömjobb. Jag skulle helt enkelt vilja vara Jan Eliasson.
Nästa sak jag dyrkar så där oreflekterat är FN. Har länge närt en dröm om att någon gång få göra typ praktik inom FN, eller på något sätt komma närmare denna drömarbetsplats. När jag var i New York för några år sedan styrde mina goda vänner (som känner till min besatthet) upp en specialguidad tur i FN´s högkvarter. Vi fick en hel eftermiddag med access to all areas så att säga.
Och detta måste jag nog kategorisera som ett av mitt livs största ögonblick. Tror att mitt sällskap nog tyckte att jag var rätt patetisk och gick över gränsen när jag envisades med att provsitta alla stolar i säkerhetsrådet, bli fotograferad utanför säkerhetsrådet framför den där ljusblåa FN-fonden med "security council"-tryck som är inramad av medlemsländernas flaggor. Dessutom steppade jag och mitt sällskap fram till talarstolen i generalförsamlingen och provade ordförandeklubban lite för många gånger. Bakom avspärrningsbanden längst bak smattrade alla japanska turister loss med sina kameror och vi låtsades hålla viktiga anföranden. Sjukt töntigt så här i efterhand, men jag kunde liksom inte hejda mig själv.
Och nu för ett par veckor sedan kommer en perfect storm av saker jag dyrkar. Jan Eliasson utnämns till vice generalsekreterare i FN. Kan nästan inte hantera vidden av detta.
Men, genom all denna ambivalens finns det några saker som jag dyrkar helt okritiskt och ganska oreflekterat. Den första är Jag Eliasson. Han har på något sätt den där perfekta ouppnåeliga kombinationen av framgång, ödmjukhet, civilkurage och respekt. Dessutom har han den där internationella auran som verkar man bara kan födas med. Utseendemässigt skulle han kunna ha en huvudroll i Mad Men, men han passar inte alls in i den där ytliga reklamprofilen utan är mer förtroendeingivande statsmannamässig. Dessutom har Jan Eliasson prickat in typ hela min toppfem lista över drömjobb. Jag skulle helt enkelt vilja vara Jan Eliasson.
Nästa sak jag dyrkar så där oreflekterat är FN. Har länge närt en dröm om att någon gång få göra typ praktik inom FN, eller på något sätt komma närmare denna drömarbetsplats. När jag var i New York för några år sedan styrde mina goda vänner (som känner till min besatthet) upp en specialguidad tur i FN´s högkvarter. Vi fick en hel eftermiddag med access to all areas så att säga.
Och detta måste jag nog kategorisera som ett av mitt livs största ögonblick. Tror att mitt sällskap nog tyckte att jag var rätt patetisk och gick över gränsen när jag envisades med att provsitta alla stolar i säkerhetsrådet, bli fotograferad utanför säkerhetsrådet framför den där ljusblåa FN-fonden med "security council"-tryck som är inramad av medlemsländernas flaggor. Dessutom steppade jag och mitt sällskap fram till talarstolen i generalförsamlingen och provade ordförandeklubban lite för många gånger. Bakom avspärrningsbanden längst bak smattrade alla japanska turister loss med sina kameror och vi låtsades hålla viktiga anföranden. Sjukt töntigt så här i efterhand, men jag kunde liksom inte hejda mig själv.
Och nu för ett par veckor sedan kommer en perfect storm av saker jag dyrkar. Jan Eliasson utnämns till vice generalsekreterare i FN. Kan nästan inte hantera vidden av detta.
tisdag 20 mars 2012
Hetroskedasticitet på dig själv du!
Läser en metodkurs. Svinkul. Ibland. Just nu inte så kul. Eller rättare sagt, det finns stunder av total hallelulja, när jag ser mig själv göra den ena multivariata regressionsanalysen efter den andra. Och sen går solen i moln och det blir ett enda totalt jävla mörker. Jag sitter och stirrar på nån jävla T-test eller P-test, eller vad det nu må heta, och begriper absolut nada. Och frustrationen är total.
Det är precis som mina första italienskalektioner. Jag gick in med inställningen att det här kan väl inte vara så svårt. Jag kan ju redan franska, och jag förstår ju faktiskt vissa ord när jag hör någon prata italienska. Ciao typ. Och så satte jag mig med grammatikläxan och tänkte att nu jäklar lär jag mig det här språket på en termin och sen åker jag ner till Italien och bara dominerar! Nemas problemas. Och redan vid den första verbböjningen satt jag fast.
Precis så känns det med SPSS, fast lite värre.
Jag har gjort mina körningar som en blind höna men har ingen aning om huruvida ett enda litet variabelvärde är rätt. Och jag har ingen aning om hur jag ska kolla om det är rätt.
Man kan ju tro att med denna negativa inställning har jag redan kastat in handduken. Men skam den som ger sig! Om det så blir det sista jag gör ska jag sätta den har förbannade skituppgiften, och det med någon slags minibravur.
Italienskan var ju enklare att lägga ner. Men klarar ju sig på några fraser som turerurist. Men SPSS kommer jag inte undan. Kan inte fuska mig fram på detta språk. Här gäller det att bli flytande. Synd bara att jag verkar ha så förbannat dåligt språköra.
Det är precis som mina första italienskalektioner. Jag gick in med inställningen att det här kan väl inte vara så svårt. Jag kan ju redan franska, och jag förstår ju faktiskt vissa ord när jag hör någon prata italienska. Ciao typ. Och så satte jag mig med grammatikläxan och tänkte att nu jäklar lär jag mig det här språket på en termin och sen åker jag ner till Italien och bara dominerar! Nemas problemas. Och redan vid den första verbböjningen satt jag fast.
Precis så känns det med SPSS, fast lite värre.
Jag har gjort mina körningar som en blind höna men har ingen aning om huruvida ett enda litet variabelvärde är rätt. Och jag har ingen aning om hur jag ska kolla om det är rätt.
Man kan ju tro att med denna negativa inställning har jag redan kastat in handduken. Men skam den som ger sig! Om det så blir det sista jag gör ska jag sätta den har förbannade skituppgiften, och det med någon slags minibravur.
Italienskan var ju enklare att lägga ner. Men klarar ju sig på några fraser som turerurist. Men SPSS kommer jag inte undan. Kan inte fuska mig fram på detta språk. Här gäller det att bli flytande. Synd bara att jag verkar ha så förbannat dåligt språköra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
