torsdag 21 oktober 2010

fredag 15 oktober 2010

Äntligen! Sveriges informationsförening byter namn

http://sverigesinformationsforening.se/aktuellt--press/pressmeddelanden/2010/informationsforeningen-byter-namn.aspx

http://www.informationsforeningen.se/informationsforeningensblogg/post/Informationsforeningen-byter-namn.aspx

Känns som att detta sannerligen är ett tecken i tiden. Yrkesrollen har förändrats.
Som kritiker är mest så kan jag ha starka åsikter om att något är fel, men jag har sällan någon egen lösning på hur saken kan bli bättre. Och så även i fallet med Informationsföreningen. Har ondgjort mig i flera år över det missvisande namnet, men har baske mig inget bättre att komma med själv.

Informationsföreningen jobbar klokt utifrån att initiativet till namnbytet kommer från medlemmarna och medlemmarna ska vara med och hitta det nya namnet. Föreningen lever som den lär, föredömligt. Min farhåga är att en massa riktigt konstiga och komplicerade förslag kommer att snurra runt och drivas av engagerade personer som tycker att dom hittat den ultimata lösningen (men som ingen annan begriper). Och att det kan bli svårt att arbeta med delaktighet kring namnbytet om folk uppfattar delaktigheten som att alla ska vara med och fatta beslutet. Men återigen, jag har ingen bättre lösning själv, så varför kritisera?

Mitt bet är i alla fall att det blir Sveriges Kommunikationsförening. Utan motivering.

torsdag 14 oktober 2010

KU-anmälan av misstänkt spinndoktor

Måste utredas. Kan ju vara farligt och ett väldigt slöseri på skattebetalarnas pengar.

Ser det dock som en fördel att få saken utredd ordentligt. Få en klar beskrivning av vad Schlingmann INTE ska göra. Hoppas på öppna kort och en offentlig precisering av vad en kommunikationsstrategs uppdrag kan bestå av.

http://www.dn.se/nyheter/politik/ku-granskar-schlingmann-1.1189158

Och tack Kajsa för tipset!

söndag 10 oktober 2010

Same old story

Och nu känns diskussionen riktigt mossig. PR handlar INTE om att komma på klatschiga budskap och snitsa ihop valaffischer eller sminka över en grå sanning.

DN:s ledarskribent Peter Wolodarski skriver om den nygamla regeringen under rubriken "PR istället för forskning". Hans inlägg handlar i ganska liten utsträckning om PR istället för forskning. Han avslutar i och för sig med att påpeka att vi fick en statssekreterare för PR och ingen forskningsminister. Detta med att Tobias Krantz rök är ju en diskussion för sig kan jag tycka. Och en relevant sådan.

Men till saken, Wolodarskis inlägg går mest av allt ut på att med tydliga referenser till propaganda raljera kring Schlingmanns uppgift som PR-chef. Han skriver exempelvis att "Ingen ifrågasätter att Per Schlingmann är skicklig på att sminka partier, snitsa ihop valaffischer och komma på klatschiga kampanjbudskap."

Undrar om Schlingmann själv ser sitt jobb som att snitsa ihop valaffischer och komma på klatschiga kampanjbudskap?

Men det bor en slags automatisk misstanke om bedrägeri och lurendrejeri i samma stund PR nämns i ett sammanhang där makt kan missbrukas. Har för mig att Moderaternas egen benämning av Schlingmanns roll var att han ska ha ansvar för regeringens samlade kommunikationsstrategi. En god idé att ha en ansvarig för det tycker jag.

Schlingmann ska enligt Wolodariski: ”förklara” alliansens politik, visa för väljarna att arbetslinjen är ”mänsklig”, påverka ”felaktiga” uppfattningar om regeringen. Observera orden inom situationstecken. Ett tydligt statement från W:s sida att du inte ska tro det propaganda-moderaterna säger.

Jag kan hålla med om att en utveckling mot att politik drivs av marknadsanpassning och paketering inte är särskilt eftersträvansvärd, men att säga att vi redan är där är en kraftig överdrift.

Nu kanske jag är jättenaiv, men kan det kanske vara så att regeringen faktiskt vill kunna kommunicera på ett tydligare sätt för att undvika missförstånd? Att det kommunikativa arbetet inom regeringen behöver samordnas eftersom en gemensam mening och tolkning av budskap är viktig för ett gott samarbete? Att det är viktigt att man har en gemensam bild av vart man är på väg? Att Schlingmann inte alls kommer att sitta på sitt rum och slöjda ihop en massa snajdiga affischbudskap för att lura i väljarna att arbetslinjen är mänsklig?

Tycker nog att det vore rätt mycket slöseri på resurser faktiskt.

Men att ha ansvar för en gemensam samlad kommunikationsstrategi är för mig något helt annat än att snajda ihop propagandistiska oneliners.

onsdag 6 oktober 2010

En inte helt ämnesrelevant fundering

Jag skriver ju min avhandling på engelska och känner mig hyfsat bekväm i det. När jag diskuterar språk med folk så får man ofta höra att "när du kan skämta på ett språk då vet du att du kan det bra". Ett jäkligt konstigt påstående tycker nog jag. Det handlar väl mer om vilket sinne för humor man har. Vissa personer har ju aldrig lyckats få till ett skämt ens på sitt modersmål. Och då måste man ju ändå säga att dessa personer kan språket i fråga.

onsdag 29 september 2010

Grekiska för nybörjare

Jag avslutade c-teorikursen idag. En student sa att kursen sett i backspegeln var som att ha lärt sig grekiska på på fem veckor. Utifrån det resonemanget måste jag säga att jag tycker att mina studenter har gjort ett förbaskat bra jobb.

Och tragiskt nog kan jag förstå parallellen till grekiskan, med tanke på PR-lingons ibland fullständigt ogenomträngliga begreppsapparat.

Jag är dock mycket impad av mina studenters insatser under kursen. Tycker att vi har haft diskussioner och resonemang på en nivå långt över vad jag hade förväntat mig. Det har varit ett rent nöje att hålla i kursen!

måndag 27 september 2010

Skenet bedrar

Detta är jag i Finland. Tycker att jag ser rätt proffsig ut. Inte alls så nervös och skakig som jag kände mig. Ser lite pretentiös ut med mina handgester som ska förstärka det jag säger. Och man kan även se att jag har lite väl rödmosiga kinder för att vara normalt. Men annars ser jag rätt cool ut.


Foto: Lars Palm

Baksmälla utan en droppe alkohol

Det går sjukt tungt att komma igång denna vecka. Har bokat alla dygnets vakna timmar med jobbmöten men räcker ändå inte till. En riktig helvetesvecka med andra ord. Men så går det när man är borta några dagar.

Är monumentalt trött och har inte så mycket tålamod med trassel. Kan även vara en god egenskap detta med tålamodet. Får lite för ofta höra att jag är alldeles för snäll och diplomatisk.

Fokus denna vecka blir på att hålla snoken över vattnet. Och det är ju lite utav min specialitet!

fredag 24 september 2010

Jag överlevde!

Och det gick inte så jäkla illa heller. Jag presenterade mitt paper på EUPRERA idag och jag var faktiskt rätt uppstressad. Speciellt när jag satt där i rummet och väntade på att alla skulle komma, och jag såg person efter person som jag hänvisat till i mitt paper droppa in i rummet. Dom kan man ju inte lura att man kan nåt. Då tänkte jag att varför i hela fridens namn utsätter jag mig för denna skit. Det är ju självtortyr.

När allt var klart tog jag en prommis till stan och firade med en hamburgare, för maten här är verkligen inte mycket att hänga i granen. Direkt äcklig i många fall.

Måste nu ladda om för middagen. Det har utlovats dans. Hoppas på tango. Sedan går taxin till flygplatsen kl 05.00 i morgon bitti.

torsdag 23 september 2010

EUPRERA 2010

... har bärjat
med halsont för min del.

tisdag 21 september 2010

Firar med två tårtor idag!

Idag blev det äntligen klart. Åsa Helldén Ruocco blir anställd som adjungerad professor i strategisk kommunikation. Som vi har väntat på denna dag! Åsa jobbar som Internkommunikationschef på Saab AB.

Det andra grattiset går till min gamla (eller gamla och gamla, vi är ju svinunga bägge två) klassis Jerry Silfwer, www.doktorspinn.se , som skaffat nytt jobb i New York. Fast gratulationen kanske mest går tlll Whispr Group som gjort en grym rekrytering.

Det är alldeles för långt till Finland!

I morrn åker jag till EUPRERA-konferensen i Jyväskylä. Allt känns kanon förutom att flegresan känns som att åka till andra sidan jorden.

Jag startar vid fyra fem bläcket i morgon bitti hemifrån. Åker ut till Midlanda. Flyger till Stockholm. Flyger sedan till Helsingfors. Och avslutar med ett flyg till Jyväskylä. Tre flygresor för en sträcka på 44 mil.

måndag 20 september 2010

Dom syns inte men dom finns....

SD går in på 5,7% och förklarar sig själva som vågmästare. Åkesson håller tal till ett stort journalistuppbåd samt vad som låter som hejarklacken från en sen och blöt lördagsmatch i hockeyns elitserie. I intervjuerna efteråt låter det på Åkesson ungefär som om de andra partierna kommer att komma krypandes och be om SDs stöd. Men ingen av de andra partierna vill ens ta i Åkessonklacken med tång.

Bra, hade något parti resonerat annorlunda hade jag blivit rädd. Men jag tror inte att SD kommer att få någon jäkla vågmästarroll så länge ingen ger den till dem. Och det får ju bara inte hända.

Det jag istället tycker är riktigt jäkla fruktansvärt läskigt är att 5,7 % av de människor som röstar tycker att SD och Åkesson har vettiga åsikter. Det är ju helt sjukt! Vilka är egentligen alla dessa människor?

Tack i alla fall Jesper och Berivan för en supertrevlig valvaka! Om någon undrar så var det jag som käkade upp större delen av brieosten.

torsdag 16 september 2010

Man måste ju få drömma sig bort ibland.....

Den gyllne tremånadersuppsägningsregeln

Det har fallit sig så att jag den senaste tiden har sagt upp lite olika saker. Och det konstiga med dessa olika samtal är att alla har tre månaders uppsägningstid. Allt ifrån mobilt bredband till gymkort. Samtalet börjar med att jag lägger fram mitt ärende och allt går finfint, säga upp, inga problem. Men sedan säger den jag pratar med: "Och sen är det ju tre månaders uppsägningstid också". Som att det är någon administrativ process som är allmänt känt som tar just tre månader. Jag börjar undra om det är kartellbildning på denna 3-månadersregel. Jag kan ju förstå om det ex handlar om en lägenhet där hyresvärden måste hitta en ny gäst eller en arbetsplats som behöver anställa en ersättare.

Mitt problem är att när jag väl säger upp något, ex mitt gymkort, så har jag redan lämnat gymet bakom mig. De tre månaderna som jag sedan ändå får betala för, trots att jag inte kan utnyttja dem, är bara som ett irriterande skavsår som får mig att tänka att jag aldrig ska köpa såna här skor igen.

Jag kommer aldrig att bli kund hos varken gymmet eller bredbandsleveratören igen, även om jag med stor sannolikhet kommer att skaffa mig ett gymkort igen och behöva fundera över nya bredbandslösningar. Jag kommer säkert också att avråda folk jag känner att skriva kontrakt med dessa företag. För att min känsla för dem är att de inte skötte avslutet bra får mitt förtroende att sjunka drastiskt. Att troligen alla andra gym och bredbandsleverantörer också har lyder under 3-månadersregeln struntar jag blankt i. Jag kommer att basera mina val på de erfarenheter jag personligen haft och välja bort dessa leverantörer.

Att kräma ur några extra spänn ur kunder som lämnar ett företag tror jag på många sätt kanske är en rätt kass strategi på lång sikt. På samma sätt som att mycket krut läggs på själva införsäljningen av en produkt eller tjänst och att man sedan glömmer bort att ta hand om och förvalta den befintliga kundstockens förtroende så tror jag att man även förlorar stort i förtroende på denna sista tid med kunden. Tremånadersregeln kostar antagligen mer i tappat anseende, minskat förtroende och ej återvändande kunder än vad de tre extra månaderna ger företaget i kronor.

Tänk ett omvänt scenario, där jag vid uppsägningen av mitt gymkort istället får höra att "om du vill börja träna igen så erbjuder vi återkommande kunder rabatt på årskort, så du är hjärtligt välkommen tillbaks". Eller "om du skulle behöva våra bredbandstjänster igen så har vi mycket förmånliga mobila paket till våra återvändande kunder".

En helt annan känsla. Och jag tar med mig budskapet och det fortsatta förtroendet och agerar gärna god ambassadör.

Men istället så kör man med dessa tre fulmånader som inte på något sätt bottnar i att företaget behöver månaderna till något särskilt utom att dra in några extra ynka kronor.

tisdag 14 september 2010

Anonyma strukturberoendes riksförbund nästa

Jag har en dold besatthet. Den den döljs väl av mitt stökiga kontor, på min spretiga handstil och på min förmåga att konsekvent glömma något eller att ha på mig klädesplagg ut och in en hel dag utan att märka något.

Men till min confession. Jag är besatt av att strukturera saker. Att sätta in saker i tabeller. Att bringa ordning i alla typer av oordningar, utom bland mina egna papper. Detta har på olika sätt resulterat i några rätt sjuka beteenden.

Jag och min familj månadshandlar. Ett praktiskt sätt att spara pengar och framförallt slippa detta evinnerliga åkandet till affärn varenda dag med pressen att slöjda ihop en näringsrik, varierad och smakrik måltid på mindre än en halvtimme. Dock har själva planeringen gått över styr. Jag sitter och smygnjuter av att föra in varje månadsmatsedel i tabeller och spara i ett en mapp på min dator. Men jag hejdar mig inte där. Jag gör också inköpslistor i tabellform, strukturerat efter mataffärens olika avdelningar placerade i logisk ordning utifrån de olika avdelningarnas placering i mataffären. För att ta saker riktig overboard sammanställer jag även ett månadsdokument med samtliga recept. Med egna finjusteringar av recept jag hittat på nätet. Men även helt egna kreationer finns nedskrivna. Allt prydligt arkiverat. Med andra ord ett riktigt sjukt beteende.

Ett annat exempel är att jag drömmer på nätterna om hur jag ska strukturera saker. Senast var det ett arbetsrelaterat strukturproblem. I drömmen får jag i uppdrag att ordna en personaldag. Då hyr jag ett Casino där hela min avdelning får spela något slags kortspel eller strategispel om tjänsteplaner. Själva spelbordet består av rutor med alla våra kurser och våra spelkort är arbetstimmar. Och allt bara faller på plats. Very strange. Alla utom jag skulle nog tycka att detta var personaldagen from hell.

En annan besatthet är struktur i skåp. Vissa skåp skiter jag fullständigt i. Men vissa kan jag bara inte stå ut med att de är stökiga. Vari skillnaden mellan skåptyper ligger har jag ingen aning om. Men besatt är jag. Sakerna måste ligga på sina platser och allt måste organiseras i smarta lådlösningar med tematiserat innehåll. Halva nöjet är dock att göra planer på den mest snillrika systematiseringen av innehållet.

Tillfredsställelsen när strukturen är perfekt är fantastisk. Men jag inser ju på ett plan att detta inte är ett rationellt beteende. Men lika faan tänker jag fortsätta.

Statistikhumor när den är som bäst



Excel lanserar en applikation på Facebook där man på ett enkelt sätt kan använda Excel för att uttrycka känslor. För en nyligen Excelfrälst är detta ljuv musik i mina öron. Hade faktiskt på känn att Excel går att använda till i princip allt.

Jag kan väl erkänna att detta är första gången jag känner en stygn av "Fan, man borde kanske hoppa på Facebooktåget". Men känslan gick tack och lov snabbt över. För vad är väl en simpel app i jämförelse med the real deal. Jag kan ju göra alla fina känslodiagram helt för egen maskin. Dessutom med en en massa finurliga formler i botten. Men man får tacka Excel och JMW för den goda idén.

söndag 12 september 2010

Volvo - olika nyanser av brunt

Läste ett reportage i DN om Volvos lansering av nya modellen V60. Artikeln handlade om den långa processen mot att välja en lanseringsfärg till bilen. Hur gruppen bakom färgvalet inspireras av allt från mode och arkitektur till sportprylar och mobiltelefoner. Och att man denna gång efter tre års arbete valt färgen....största möjliga tyssssssstnad........brunt.

http://www.dn.se/motor/tester/bilar/volvo/darfor-vill-volvo-vara-brunt-1.1168582

Pengar i sjön säger jag. Det hade gått snabbare att kolla tillbaks på vilken färg Volvo alltid väljer att lansera sina bilar i för att sedan hitta en ny nyans av den.







torsdag 9 september 2010



http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7750717.ab

Oh nej, vilket lurendrejeri, vi får målgruppsanpassad information i våra brevlådor. Dessutom är målgruppen kraftigt stereotypiserand! No shit Sherlock.

Vågar nog dra en chansning och säga att rätt många av våra politiska partier arbetar med liknande målgruppsanalyser och segmenterade utskick. Skillnaden är bara att de inte klantat till det och skrivit ned interna arbetsnamn på utgående post.

Och en annan kvalificerad gissning är att partierna strategi inte på något sätt bottnar i att lura sina potentiella väljare utan snarare om att rätt budskap ska nå rätt person. Vad gäller exempelvis Centern så är det ju rätt stor skillnad mellan den traditionella bonde-väljaren och den så kallade stureplanscentern. Samma grundbudskap attraherar olika väljargrupper men utifrån olika perspektiv. Och det är dessa perspektiv som målgruppssegmenteringen försöker att fånga in. Om än på ett rätt risigt sätt med utgångspunkt i inkomstnivåer.

Längsmed den återvändsgata som leder till mitt bostadsområde sitter valaffischer från Folkpartiet och Moderaterna. I mitt område bor uteslutande nybyggande kärnfamiljer mitt i karriären. Och jag tror inte att det är så att Vänsterpartiets affischer tog slut och inte räckte till den gatan. Jag tror snarare att man som parti måste satsa på områden och målgrupper där man tror att man faktiskt har en rimlig chans. Det är rätt så mycket bortkastade pengar att försöka nå ut till alla.

Sen huruvida detta får konsekvenser ur ett demokratiskt perspektiv, det är en helt annan fråga....

tisdag 7 september 2010

Ohly och bröstpumpen

Har med stigande känsla av besvikelse följt partiledardebatterna. Den ena mer tillrättalagda, välstrukna och inrepade partiledaren har satt sig i heta stolen och levererat ett allt annat än spontant och genuint framträdande. Boooring.

Men så kom Ohly. Och körde sitt race. Trampade lite lätt i klaveret med bröstpumpsargumentet, men var dock rätt skönt partiledare och inte väloljad kugge i partiallians.

I en intervju igår sa Ohly att han hade fått lite bassning av Sahlin angående sitt kanske lite klantiga uttalande. Men i min värld borde hon tacka honom.Den person som tittade på debatten tillsammans med mig har klara högersympatier. Marknaden framför allt. Och han uttryckte som att "jag skäms lite nu, men den där Ohly, han är ju rätt vettig." Och precis så känner jag med.

Alla kanter hos våra partiledare har målmedvetet slipats bort så till den milda grad att jag börjar sympatisera med första bästa som faktiskt visar att det finns en personlig övertygelse som är större än summan av tre eller fyra partier.

onsdag 1 september 2010

Min nya idol

Min nya idol och förebild heter Per Frankelius. Han hade en dragning i Stockholm på Prime i fredags som det fullständigt stormade om. Marknadsföringens Hans Rosling. Han är inte bara ett retoriskt geni utan hade också ett jäkligt viktigt budskap angående marknadsföringens roll för innovation och tillväxt.

http://www.frankelius.com/
http://www.frankelius.com/Programforklaring.html

fredag 27 augusti 2010

mjuk konkurrenskraft

är i huvudstaden för att delta i ett seminarium om hur universitet, näringsliv och politiker tillsammans kan öka sveriges konkurrenskraft.

torsdag 17 juni 2010

Don´t mention the war

I morse stack min sambo till Stockholm för ett möte med bland annat en vd för ett teknikföretag som jag mest vet vem det är eftersom han var kidnappad och instängd i en trälåda för några år sedan. En traumatisk upplevelse. inte tu tal om den saken. Men min sjuka hjärna börjar genast att tänka i mycket inkorrekta banor.

Jag skickade med min sambo lite goda råd att försöka undvika uttryck såsom "think outside the box" och kanske inte prata om fyrkantighet eller om lådvin, för att vara riktigt långsökt.

Och helt plötsligt ser jag framför mig hur situationen blir något John Cleese-artad när min sambo helt tvångsmässigt måste dra en massa låd-metaforer i tid och otid och hur alla undviker ögonkontakt med honom och typ försöker att låtsas som om inget hänt.

Det är inte riktigt Teds stil att bete sig så, men min plan är att om jag planterar tanken så kanske det blir en slags "don´t mention the war"-liknande situation.

Mo ha ha ha ha

måndag 14 juni 2010

Sökes: personal till världens bästa jobb

Jag tycker att jag har världens bästa jobb. Mitt intellekt utmanas varje dag, jag får möjligheten att fördjupa mig i en massa frågor som jag tycker är intressanta och jag får diskutera mina och andras idéer med andra människor som brinner lika mycket som jag gör. Dessutom finns det ett stort mått av flexibilitet och möjlighet att planera min egen till tillsammans med ett stort krav på eget ansvar och leverans. Helt ultimata arbetsförhållanden alltså.

Men, den fråga som många av mina kollegor, både vid mitt lärosäte, och vid andra lärosäten står inför är hur vi ska fylla våra avdelningar med bra folk. Många av de gamla legendariska kommunikationsforskarna går i pension och vi som så småningom ska fylla deras skor är alldeles för få.

Under våren har många kommunikationsutbildningar annonserat efter folk, och min gissning är att det inte är helt lätt att få tag på disputerade forskare som brinner för utbildning och som vill flytta till nytt universitet. Dessutom tror jag inte att det är helt lätt att rekryterar branscherfarna praktiker heller. Vi är uppenbarligen inte tillräckligt attraktiva. Påfyllnaden av doktorander verkar inte heller direkt flöda. Har säkerligen att göra med ökade svårigheter för finansiering, men dock, nyutexade har nog mer bråttom ut i näringslivet än att stanna kvar vid universitetet i fem år till för att bli ännu lite klokare.

Kombinationen av lågkonjunktur och stora studentkullar borde rimligtvis innebära gulddagar för oss. Men vi kan ju bara leverera riktigt bra utbildningar om vi har riktigt bra folk anställda. Min farhåga är att de människor vi söker faktiskt inte räcker till. Vi kan söka med ljus och lykta, men faktum kvarstår att allt för få inom vårt område har genomgått en forskarutbildning och allt för få som inte gjort det kan tänka sig att göra det. Detta har givetvis många olika, mer eller mindre komplexa förklaringar. Men det är uppenbart att vi som arbetar med kommunikationsutbildningar har misslyckats med att visa varför detta är det bästa jobbet i världen och även en grym karriärväg.

Rätt paradoxalt eftersom vi jobbar med och forskar om kommunikation.

Jag stoppar min sista kapsel i bryggaren, trycker på knappen och låter maskinens surr överrösta de afrikanska bebisarnas skrik.

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/strages-kronika-min-ovilja-att-bli-tjenis-med-nespresso.2852

Kunde inte sagt det bättre själv.....

torsdag 10 juni 2010

Malplacerad men positiv

Har varit på personaldagar och utvärderat min beteendeprofil. Har aldrig gjort nåt sånt där personlighetstest som alla verkar ha gjort i något möjligt eller omöjligt sammanhang. I alla fall, min personlighet var inte direkt svårtydbar. 100% positiv, optimistisk, övertalande och inspirerande. Blir pissed off på negativa besserwissersniglar och då reagerar jag med att då till angrepp. Inte helt förvånande resultat.

Det som jag däremot har grubblat en del på är att jag enligt denna extremt tydliga profil inte har helt lätt för "systematisk planering", "noggrant följande av anvisningar",kreativt sakinriktat tänkande" och att jag inte motiveras av "möjligheten till specialisering" samt att "the easy way" ligger mig närmast.

Och då är ju den omedelbara tanken, hur fan tänkte jag när jag valde det jobb jag har? Det som jag tycker är jobbigt är ju i princip det jag sysslar med varenda dag. Inte konstigt att jag är fullständigt utmattad efter några veckors kreativt sakinriktat tänkande.

Men det är också lite typiskt mig på nåt sätt. Att välja en väg som ingen förväntar sig. Bara för att jag kan. Och för att kunna bevisa att andra hade fel.

Och personlighetstester i all ära, men jag tycker ju faktiskt att det jag gör är hur kul som helst, jag bara gör det på ett lite annat sätt än förväntat.....

onsdag 2 juni 2010

En känsla




Denna bunt artiklar har jag levt med senaste tiden. Som om de vore mina bästa vänner som har svaret på allt. Nu vet jag inte riktigt om jag ska göra slut eller om vi bara ska ta ett break. För vi behöver lite tid från varandra känner jag.

tisdag 1 juni 2010

Submittat och klart!

Med två timmars marginal dessutom. Finland, here I come!

Detta är en hyllning

I fredags disputerade min goda vän och kollega Adam Shehata. Jag var så stolt att jag höll på att spricka. Fick till och med en liten tår i ögat när opponenten sa nåt särdeles fint.

Adam är en av de mest begåvade personer jag känner och jag hoppas att han stannar kvar här så att jag kan få fortsätta att inspireras. Och även att ha kul ihop. För det har vi verkligen.

Vill du läsa en riktigt jävla vass avhandling, faktiskt en av de bästa ever, ska du genast plocka upp boken nedan.

Det där med självdistans

Vi var på dop i helgen. En av mina bästisars barn döptes. Och jag och min sambo blev tillfrågade om vi kunde ta på oss ansvaret för att fotografera lite under själva dopet. Och vi sa självklart ja med stor entusiasm. Själv sitter vi inne på en halvbra pocketkamera och min kompis ville att vi skulle ta bilder med deras också rätt svenniga lillkamera. Dessutom ville dom att vi skulle filma tillställningen.

Kul tänkte jag. Det ska väl inte vara nåt problem. Måste bara tänka på att vara diskret. För jag kan verkligen irritera ihjäl mig på folk som verkar tycka att dop, bröllop, eller nån annan stämningsfull högtid är en regelrätt presskonferens där allt kretsar runt att få så bra bilder som möjligt. Jag har både en och 10 gånger suckat åt pinsamma mor- och farföräldrar som försöker att hitta bra filmvinklar och typ agerar regissör under hela ceremonin. Eller alla dessa smattrande kameror och blinkande blixtar. Kan inte folk respektera lugnet och harmonin?

Dessa värderingar skulle visa sig inte vara så djupt rotade. Väl på plats i kyrkan börjar vi genast leta bästa bänk ur kameravinkelperspektiv. Sen fick vi också ta över gudmors riktigt feta systemkamera med paparazziobjektiv och blixtaggregat som kan göra vem som helst blind. Och jag tror att det var där någonstans det gick över styr.

Ted tog hand om paparazzikameran och jag tog filmkamera och de två pocketkamerorna. Och i samma sekund som dörren till sakristian sakta började att glida upp smattrade vi loss. Ted halvstående i bänken för att få med alla och jag med filmkamera i ena näven och pocket i den andra. Sedan fortsatte dopet på denna inslagna bana. Ted lätt hängandes ut över kyrkogången helt omedveten om blixtrande och jag frenetiskt bollande mellan tre olika kameror. Så fort jag tyckte att prällen sa nåt ointressant pausade jag filmkameran och smattrade iväg några snabba med pocketarna. Helst halvstående i bänken för att inte få med oönskade bakhuvuden i bild för att sedan blixtsnabbt byta till film när det vankades dopp i dopfunt eller vacker psalm. Däremellan hann vi väsa olika synpunkter på varandras kamerateknik fram och tillbaks.

När ceremonin var klar hälsade prästen oss välkomna fram och ta bilder, och som på en given signal hoppar vi fram med vårt batteri av kameror och smattrar loss halvstående o kyrkogången och sedan närmare och närmare. Jag tror till och med att jag regisserade någon hur denne skulle stå. För det är ju viktig med riktiga closeups.

Patetiskt nog är det starkaste minnet från dopet den kamerasvepning jag fick till över alla samlingen vid koret till ackompanjemang av Idas sommarvisa. Ett mäktigt ögonblick i filmhistorien.

Så kalla mig gärna patetisk och pinsam, men jag vet inte vad det var som drabbade. Sitter här med träningsverk i axlarna efter att ha hållit kameror krampaktigt högt och undrar över vad som egentligen hände. Och framförallt, hur dryga tyckte resten av deltagarna att vi var? Nästa gång lämnar jag kameran hemma. Vill ju inte riskera något nu när jag vet hur illa det kan gå....

Lugnet före?

Idag är deadline för min artikel. Och jag sitter på min stol och är oroväckande lugn. Har röjt upp på mitt skrivbord, hämtat lite kaffe och min kontorsdörr är öppen för första gången på tre veckor.

Men jag tror att det är lite så jag funkar. Jag stressar upp mig nåt så grönjävligt i förväg att det liksom inte finns något kvar att stressa om när det väl gäller.

Det här är ju både en bra och lite dålig egenskap kan man tycka. Jag är nog en riktig pain in the ass inför deadlines och liknande, men när det stora kaoset väl slår till, då är jag filbunken. Eller filbunke är fel ord, ett rätt skumt uttryck förresten. Jag blir skarp, lösningsfokuserad och mycket mycket pedagogisk. Har varit en ovärderlig egenskap när det brunnit för folk runtomkring en i stressiga situationer. Det är nästan som att jag njuter av att vara så sjukt fokuserad och lugn.

Hoppas bara att det håller i sig hela dagen och kvällen, men jag har den där känslan av att inget kan rubba mig. Skönt efter en månads orkanvindar som jag villigt sugits med av.

tisdag 25 maj 2010

Gåstavar och barnvagnar i springa fort fållan

Har traditionsenligt sprungit Vårruset ikväll. Tror det var femte året på rad. Alltid lika trevligt, men vissa saker har man ju börjat att irritera sig på genom åren. Så nu ska jag ta och vara lite gnällkärring.

Först och främst, vad gör alla sniglar i första startgruppen? Det står ju "springa fort" på skylten. Egentligen har jag själv absolut inte hemma i första startgruppen. Men efter några års ödmjuka placeringar av mig själv i startgrupperna "jogga" eller "springa" har jag insett att där har jag inget heller att göra om jag inte vill armbåga mig fram hela loppet. De första två kilometrarna i startgrupp 1 fick jag kryssa mellan snigelgångare i bredd, orutinerade småjoggare som stannar mitt i banan helt utan förvarning, och en och annan barnvagn och andra allmänna söndagspromenerare. Why? Det finns ju en startgrupp som heter "gå".

Shutter Island i mina drömmar



Stressad? Nä knappt nåt alls. I natt drömde jag att jag hittade lösningen på min artikel. Att den var så självklar. Det fanns en slags treenighet mellan institutionell teori, pr-forskning och, håll i dig nu, namnet på Leonardo di Caprios karaktär i filmen Shutter Island.

Och det var en så skön känsla. Att jag sett det. Jag drömde fram inledningen till artikeln där detta samband skulle vara den röda tråden. När jag sedan vaknade trodde jag fortfarande att jag var nåt på spåret. Med andra ord var jag inte riktigt 100 vaken. Och låg länge och funderade på vad namnet egentligen var. Och ju mer jag funderade ju mer såg jag min snygga inledning som mynnade ut i en vacker förklaringsmodell sakta tonas ut.

Lurad. Och när jag sedan vid frukosten kom på vad karaktären hette var mitt hopp helt utraderat. Inte en koppling. Kanske på ett mer teoretiskt plan. Rollkaraktären var ju så att säga institutionaliserad på ett sjukhus. Och jag skriver om institutioner. Men annars, I don´t know, börjar att tvivla lite på min egen friskhet här.

Det enda som återstår nu är att kavla upp ärmarna och köra på.

måndag 24 maj 2010

Deadline

Artikeldeadline på måndag. Så nu är det fokus som gäller.

Hörs till veckan.

fredag 21 maj 2010

En fredagkväll med Gordon Gekko

När filmen Wall Street kom ut var jag 10 bast. Alltså inte intresserad av finansvalpar i New York. Har någon gång under åren sett filmen, men uppenbarligen inte tillräckligt fokuserat för att komma ihåg så mycket.

Nu kommer ju uppföljaren ut när som helst och det pratas om denna film överallt känns det som. Alla pratar om hur finansfolket ser filmen gång efter gång och kan citaten utantill trots att filmen egentligen är ett rätt sorgligt porträtt av girighet och moraliskt förfall. Men, men, den måste ändå ses om tror jag. Så kvällen kommer att tillbringas i sällskap med Gordon Gekko och Bud Fox. Och sen hoppas jag på ett biobesök när uppföljaren kommer...



Den bild av världen Gordon Gekko företräder känns dock ganska avlägsen från min. Det närmaste jag tror att jag kommit är som tureturist.

onsdag 19 maj 2010

Alternativ bröllopsbeskrivning

För dig som har tröttnat på de sötsliskiga och innehållslösa beskrivningarna av kronpinsessbröllopet kan jag tipsa om senaste numret av Re:Public Service

måndag 17 maj 2010

Som att koka sås

Att skriva artikel har visat sig likna såskokande. Man börjar med att hälla en massa olika saker som på papperet inte alls ser ut att höra ihop i en kastrull. Sött, surt, salt och beskt, men även helst av olika konsistens. Sedan låter man detta innehåll koka på mediumvärme under en mycket lång tid. Ju längre kok desto fylligare sås. Men man får passa sig för att koka alltför länge, för då blir det bara torrt och bränt. Och så får man vara noga med temperaturen. Medel var det. För låg temperatur- då händer inget med såsen, och för hög temperatur- då kokar det över och man kan räkna med bränd doft och rökutveckling. När såsen kokat tillräckligt länge så kommer den att ha reducerats till en bråkdel av sitt ursprung och alla smaker kommer att ha smält samman på ett mycket smakfullt och naturligt sätt. Till en helt egen och originell smak faktiskt. Man kommer kanske att tänka, men vad lite sås det blev av så mycket ingredienser. Och här står man inför ett vägval. Att antingen kort och gott servera essensen av allt det goda rakt av. Eller så kan man ju på klassiskt maner spä på med ordentliga mängder av grädde och smör- man behåller grundsmaken, men fyller ut med lite volym som ger såsen en fin inramning. Men det det beror såklart på vem man ska servera såsen till och vilka tillbehör såsen ska ackompanjera.

Så här såg det ut idag när jag och min handledare kokade sås av mitt resultat från skrivarlyan. Tror det blir en rätt god sås faktiskt. Inte mycket smör och grädde ännu dock.

Skrivarlyan



Oh så klyschigt men ack så kreativt.

onsdag 12 maj 2010

Och för att ytterligare spä på klyschan om mig själv...

...så tar jag mitt pick och pack nu och åker till en stuga vid havet och sätter mig vid ett fönster mot stillheten och väntar på inspiration att skriva.

Är inte det patetiskt så säg?

Mitt emellan hopp och förtvivlan

För några år sedan hånade jag och några kollegor en doktorand från ett annat universitet lite grann för att han skrev så fruktansvärt obegripligt. Han liksom såsade in sig i en massa begrepp och teorier som inte alls var av relevans för frågan tyckte vi. Jag pratade men en annan mer erfaren kollega om detta och hon sa att alla doktorander går igenom den där obegripliga fasen. Och att den nog är oundviklig. Jag tänkte att så kan det ju vara för andra loosers, men inte för mig. För mig blir det raka spåret till disputationen. Inte ska nån jäkla Bourdieu eller Foceault få orsaka stopp i maskineriet. Men idag har jag insett att jag är precis där. Jag kommer inte en millimeter framåt men jag kan citera alla stora institutionsteoretiker som finns. Och ha långa utlägg kring hur PR-forskare förenklar och förvanskar detta ytterst komplicerade område som kräver så mycket mer eftertanke.

Patetiskt! Jag måste ta mig ur detta på något sätt om jag ska kunna behålla min heder.

Och dessutom har jag en jävligt pressande deadline den 1 juni, och då duger det inte med något mumbo jumbo om en massa djupgående saker som jag med nöd och näppe begriper själv. Nä, nu är det dags att ta sig ur dimman och börja tro igen på min förmåga att faktiskt prestera något konkret och begripligt.

Detta får bli mitt soundtrack:

tisdag 11 maj 2010

Nytt liv på andra sidan - pr-konsulter politiker konsulter | Veckans Affärer

Jag blir intervjuad i Veckans Affärer.

Nytt liv på andra sidan - pr-konsulter politiker konsulter | Veckans Affärer

Lättirriterad

När jag är stressad som jag är nu är jag ohyggligt lättirriterad. Närmast irrationellt.

En sak som retade upp mig i morse var att jag hörde på radion eller nåt någon som refererade till "2 lax 10". Alltså, exakt hur töntigt är det? Det var kul de första två gångerna jag hörde det,och absolut inte roligt den tredje. Och så här några år senare har det förvandlats till ett regelrätt svennebanan-uttryck.

Och hur kunde det gå så? Jo, genom sporten som vanligt. Det började ta fart någonstans där Martin Mutumba tatuerade in "AIK Guld. 2LAX9". Och sedan exploderade det på fotbollsgalan 2009 där Adam Alsing med flera sa "2 lax 9" typ en miljard gånger. Då började det att bli rätt pinigt. Sedan läste jag att Kalmars lagkapten Henrik Rydström har tatuerat KFF GULD 2LAX10. Inte kul alls. Och tyvärr har skiten spridit sig utanför sportvärlden.

Kan nästan garantera att alla jäkla studentskyltar och lastbilar kommer att vara pimpade med ett "Student 2LAX10" och att det är detta som kommer att skrikas från flaken. Och jag kommer antagligen att bli sjukt irriterad på alla töntar som inte fattar att detta uttryck är passé.

Såg också Skyways webbannons för flygbiljetter till Gotland där texten lyder "Häng i Visby i sommar. Endast en halv lax." Skyways ska försöka tala på ungdomarnas språk med det känns bara såååå töntigt.

måndag 10 maj 2010

Böcker och böcker

Jag jobbar har ju ett ganska bokintensivt jobb. Att läsa är så att säga en förutsättning för jobbet. Och då borde det ju kanske räcka med läsandet när man går hem för dagen. Jag kan hålla med om att man är rätt trött i ögonen efter en dag framför skärmen eller med snoken i boken, men det är ändå inte riktigt samma sak som att läsa skönlitteratur. Om jag inte får läsa dör jag.

Kommer ihåg barndomens segelsemestrar när jag som frustrerad 12-åring hade läst ut hela påsen från biblo redan första segelveckan och desperat började att bläddra bland föräldrarnas litteratur. Och jag kommer ihåg att jag på randen till boksvält tyckte att Torsten Ehrenmarks memoarer "Jag minns min blåa cheviot" var särskilt bra.



I alla fall, min lösning på den oförenliga kombinationen trötta ögon, snålt om tid och ett uppdämt läsbehov är ljudböcker. Den perfekta lösningen. Jag lyssnar på min bok medan jag handlar, lagar mat, joggar, badar, ja det finns knappt några begränsningar här. Brukar även tjyvlyssna framför tvn när min sambo tror att vi kollar på nåt bra program tillsammans har jag likt en spion smugit in en lite snäcka i mitt öra och läser på. Min lilla spelare med böcker har också blivit en sängpartner att räkna med. Inga mer tända läslampor och "jag ska bara läsa klart kapitlet" utan nu somnar jag som en stock varje kväll med en mjuk berättarröst i mitt öra. Och allt som oftast vaknar jag till efter ett par timmar och upptäcker att ljudet fortfarande är på och att bokstoryn på något sätt har letat sig in i mina drömmar. Läskigt.

Förut var ett återkommande skämt hemma hos oss att Klas Östergren var min älskare eftersom jag somnade med honom varje kväll. Eller rättare sagt med någon av hans böcker. Nu är nog Klas Östergren ersatt av en rad oidentifierbara (eftersom de bara finns i mina lurar) älskare som ständigt finns i min närhet. Jag inser att jag blir fullständigt uppslukad när jag lyssnar på en bra bok, ja i det närmaste okontaktbar, och att detta kanske inte är helt lyckat rent socialt.

Något jag har sökt med ljus och lykta efter är akademisk litteratur på ljudbok. Det skulle vara helt jäkla perfekt för mig. Fattar att vissa böcker med ex tabeller och modeller kanske är lite svårinlästa, men jag tänker mig att det måste gå att hitta en lösning på det med. Jag skulle i alla fall bli den största kunden!

Ser förövrigt redan fram emot bilresan mellan jobbet och dagis. Fem minuter spännande ljudbok.

fredag 7 maj 2010

Där satt den! Kunde inte ha sagt det bättre själv.

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/strages-kronika-sport-handlar-inte-om-coolhet.2754

Kent Asp in the house

En av de stora förmånerna med att jobba där jag jobbar är att det ofta bjuds in spännande människor som kommer och berättar om sin forskning för oss. Även om seminarierna inte alltid handlar om just exakt precis det jag håller på med så tycker jag att jag i princip alltid får med mig något användbart från alla seminarium. Igår var Kent Asp inbjuden. Han sammanfattade huvudresultaten från 30 års medievalsundersökningar vid 9 val. Det är således 10-jubileum till hösten. Gårdagens seminarium var riktigt bra och intressant. Att kunna samtliga nio undersökta val utan och innan, detaljerat och anekdotiskt, när jag knappt kan dra mig till minnes vad som hände senaste valet är imponerande!

Lokala medier var även på plats och passade på att prata lite med Kent.

torsdag 6 maj 2010

Confession


Har precis tryckt i mig en ask Läkerol Salmiak på ny rekordtid. När jag köpte den tänkte jag att det kunde vara gott att ha en ask och så där moget och vuxet ta en pastill då och då. Men så snart jag fått smak på den första är det kört. Då börjar jag att skopa i mig minst en fem åt gången, tvångsmässigt, ända tills asken är slut. Idag köpte jag pastillerna precis innan ett möte. Men det stoppade inte mig. Som tilltugg till kaffet mölade jag i mig salmiaktabletter för glatta livet.

Det är precis samma sak med tuggummin. Jag köper ibland sådana där påsar som jag tänker mig att ha i min skrivbordslåda eller i min handväska under en längre period. Och ta ett sådär fräscht efter maten eller när jag ska träffa någon. Men icke. Efter det första tuggummit letar sig handen omedelbart ner i påsen igen och håvar upp ett par till, och sen ett par till, ända tills munnen är knökfull med tuggummi och käkarna börjar att värka och jag har helt ont i kistan av allt artificiellt socker. Då spottar jag ut tuggummibollen. Men om påsen inte är slut, då börjar jag strax om igen.

Det konstigaste av allt är att jag inte alls har samma beteende vad gäller ex godis, chips eller choklad. Bara tuggummi och halstabletter.

tisdag 4 maj 2010

Radhusskandal på G?

Har ikväll bjudit hem min kära kollega Adam på middag. Tänkte passa på eftersom Ted inte är hemma ikväll. Hur låter det egentligen? Om man inte känner Adam skulle man nog tänka att det inte låter som en sådär jättebra idé. Men både jag och Ted tycker att det är fullständigt logiskt.

Vi satt och pratade om det här vid frukosten i morse. Om hur grannarna kommer att kika in genom våra radhusfönster (mycket bra insyn från gångvägen) och tänka: Där sitter hon och äter middag själv med en okänd man. Undrar vart hennes sambo är? Och hur de senare kommer att fråga honom om han var borta just den kvällen, och så kommer radhusskvallret att vara igång på allvar. Jag kom också på den eminenta idén att jag skulle ta med Adam på dagishämtningen och presentera honom lite undvikande som "god vän och kollega". Då kan vi få en riktig spinn på skvallret.

Jag vet ju av egen erfarenhet hur man sitter vid köksbordet och iakttar grannarnas förehavanden. Typ, "där kommer snabbmatsmannen med en Max-påse igen! Är det tredje eller fjärde gången på MAX denna vecka? Nu är det väl ändå dax för lite variation. Pizza i morrn kanske?" eller "hurtiga paret, dom är helt klart sådana där som har det sjukt städat hemma. Träningskläderna sitter sådär perfekt. Om en lite söm skulle sitta fel så skulle dom lämna tillbaks direkt", eller "har du sett vad han mittemot blivit smal! Ja, och han är ju ute och går stavgång vareviga morgon. Frun också."

Patetiskt som fan, men ganska kul. Så jag ser lite fram emot att få sätta igång en egen liten radhusskandal. Om inte annat för att våra grannar ska få nåt att prata om så här en snöig tisdag i maj.

söndag 2 maj 2010

Dokumenterat dålig musiksmak?

Jag och några goda vänner tävlar i musik. Och tävlingen har så att säga tagit över våra liv och blivit ett monster. Varje månad skickar alla in varsin lista på förutbestämt tema till mig. April var det 10 bästa covers och maj är det 10 bästa hip hop. Jag avidentifierar och skickar sedan ut listorna för röstning. Alla skriver sylvassa motiveringar och delar ut 1-5p.

Jag har inte riktigt lyckats i denna tävling och tycker oftast själva att jag får oförtjänt dåliga poäng. Tänkte därför ta tillfället i akt och så att säga få ur mig lite frustration, för det är mycket som ska ut. Det som har utkristalliserat sig är någon slags konsensus kring en musiksmak som rent tidsepokmässigt befinner sig under de år då Axl Rose var som snyggast. Eller då alla kvinnliga singer-songwriters med gitarr och raspig röst var som hetast. Efter detta har mycket lite bra ny musik producerats. Om den inte vill säga likar det som var som bäst när vi gick på högstadiet eller gymnasiet. Då kan det vara ok. Men allt som innehåller något elektroniskt instrument, är alltför nyskapande eller bara låter suspekt okänt är dåligt. För att tala riktigt klarspråk: nittiotalet vill ha tillbaks sin musiksmak.

Jag fattar ju att det rent objektivt inte går att tävla i musik, men jag börjar rent ut sagt att blir ruggigt less på att bli sågad på grund av att ingen i vår cirkel av 6 känner igen mina låtval utan fortsätter att bekräfta sin egen mossiga musiksmak genom att rösta på listor som liknar deras egna val. Jag inser att jag är bitter som faan, men jag får ju inte ens en ärlig chans eftersom standarden är satt efter någon slags majoritet som dessvärre fastnat i 90-talet.

Eller är det så illa att det i själva verket är jag som sitter på jäkligt dålig musiksmak?

Så, jag har bestämt mig för att inte försöka anpassa mig till den rådande majoriteten utan nu skiter jag i om jag kommer sist och kör mitt eget race! Jag får de det som ett personligt korståg mot det konservativa gitarrnormativa synsättet! å nu jävlar ska det bli hip hop som ni aldrig hört den förut! So watch out, I am going for jumboplatsen!

Bara som ett smakprov, jag bjuckar på min coverlista för de som har Spotify. En lista som är dokumenterat dålig.

http://open.spotify.com/user/tinagrandien/playlist/3VBjyLmoEpI2A5NHSBN9QQ

fredag 30 april 2010

Är jag en laggard eller bara en kärring mot strömmen?

Jag är en person som är rätt svart eller vit. Antingen gillar jag något, och då säljer jag in detta till alla jag känner. Eller så dömer jag ut. Och då gör jag det ordentligt. Och dubbelmoraliskt nog kan jag ibland vända helt i vad jag dömer ut eller säljer in.

Det här beteendet blir mycket tydligt när det kommer till tekniska prylar som exempelvis telefoner. När iPhonen kom var jag fullständigt övertygad om att jag skulle ha en till varje pris. Jag ÄR ju en Mac-person, så det är ju bara naturligt. Och så är man ju lite special när man har en iPhone. Och det syns varje gång man tar upp telefonen. So far so good. Och jag vet inte vart det här vände. När jag blev anti. Men det är rätt typiskt mig. All vägra tycka om det som alla andra tycker om. Utan egentligen något hållbart argument. Och ibland utan att vara helt övertygad själv. Ofta tror jag att det handlar om att jag inte gillar när folk är så där sektfrälsta i något. När man nästan går ihop för att frälsa de ofrälse med argument för varför just denna pryl är så fantastisk. Helt okritiskt och förbehållslöst argumenterande för att övertyga just mig. Då blir jag kärringen mot strömmen som dömer ut. Och då gör jag det kategoriskt.

Ett annat exempel är Facebook. Samma Ulf Ekman känsla uppstod när Facebook var som hetast. Kollegor och vänner försökte i tid och otid att övertyga mig om att det mer eller mindre var tjänstefel att jag inte var med på tåget. Att det hindrar mig i mitt arbete, att jag missar så mycket roligt som händer i allas liv. Att kontaktnäten är ovärderliga. Och redan vid det femte säljargumentet som inte borde gå att säga emot har jag bestämt mig. Jag är och kommer att förbli motståndare. Sekten får klara sig utan mig. Och jag tänker slåss för min sak. Och det är en patetisk principsak. Jag hade antagligen varit en ganska bra Facebookare, och säkert tyckt att det var ganska kul, men skulle aldrig i livet befatta mig med något som luktar okritisk frälsning.

Och mina utdömningar kan egentligen handla om vad som helst: Milleniumtriologin, stor schal runt halsen, lösnaglar, Newportinspirerad inredning, GI-kost, rosévin.

Tycker ibland (eller ganska ofta) att jag själv är rätt så patetisk och barnslig, men jag kan bara inte låta bli. Och dessutom så njuter jag ibland av att reta andra med mina kör-i-vägg-argument.

torsdag 29 april 2010

Globala Institutioner i Uppsala

Var på en kurs i förrgår i Uppsala. Det var ett gäng föreläsare som pratade om institutionalisering ur olika perspektiv. Det jag har tagit med mig är inte så mycket varje enskild presentation, utan snarare diskussionerna. Jag kan bli så otroligt uppfylld av hur vissa människor kan analysera och resonera kring riktigt kluriga och avancerade saker på ett fullständigt glasklart och briljant sätt.

På något sätt är det nödvändigt för mig att ha akademiska förebilder. De behöver inte hålla på med exakt det jag gör, utan det handlar mer om deras förhållningssätt till sin forskning och deras sätt att analysera saker och deras förmåga att interagera med andra människor. Jag hittade en sådan förebild på kursen i Uppsala. Gili Drori från Stanford Univeristy imponerade stort på mig.

måndag 26 april 2010

The mother of all 40-årsfester

En sjuukt rolig helg i Vemdalen och Storhogna. Slocknade vid 8 i går kväll. Tror nog inte att jag var den tröttaste. Kommer antagligen aldrig att få uppleva en roligare 40-årsfest, så jag suger på den här karamellen ett tag framöver.

torsdag 22 april 2010

Kommunikationsyrket- the ultimate underdog

Ofta när jag diskuterar PR-forskningen tycker jag att jag hamnar i rätt dåliga spår där jag hela tiden försöker att framställa yrkesgruppen som missförstådda och underskattade underdogs. När det handlar om kommunikationsavdelningar är det klassiska greppet att hävda kommunikationschefens roll i ledningsgruppen. All ledningsgruppen inte inser vikten av kommunikation, att de bara tänker på ekonomi. Eller kommunikationsavdelningens rätt till vissa arbetsuppgifter eller territorium. Eller hur kommunikationsavdelningen alltid slåss i underläge mot marknadsfolket. Och hur marknadsavdelningarna eller HR-avdelningarna snor ens arbetsuppgifter mitt framför ögonen. Det är alltid lite synd om kommunikatörerna. För att inte tala om konsulterna, denna missförstådda grupp som kämpar mot de största antagonisterna, journalisterna, och deras missuppfattningar av PR-byråernas relationsskapande arbete. Eller för den delen de onda reklambyråerna som kapar åt sig större delar av företagens marknadsbudgetar än vad de är värda. För de har inte förstått värdet av PR.

Detta går igen i PR-forskningen på många sätt. Hela excellence-studien handlar ju om hur kommunikatörerna ska positionera sig för att göra sig oumbärliga i organisationen. Ett annat exempel är all forskning om hur vi måste lära oss att utvärdera kommunikation för att minsann kunna visa viken nytta kommunikationen faktiskt har. Att vi faktiskt tillför mer än vad de andra tror. Återigen underdogperspektivet. Hela diskussionen kring huruvida vi ska kalla området för public relations över huvud taget går i denna linje. Vi tycker att public relationsbegreppet har dragit i smutsen av oseriösa bluffmakare som fuskar med oseriöst publicitetsskapande. Vi vill inte förknippas med detta utan försöker att omdefiniera oss själva, både inom praktiken och inom forskningen. Alternativa benämningar som Strategic Communication, Corporate Communication, Communication Management förordas av olika forskare med olika motiveringar till varför just denna benämning är den bästa. Vi har lite samma sjuka på svenska också. Heter det public relations, strategisk kommunikation, planerad kommunikation eller något helt annat? Och praktikerna, är vi kommunikatörer eller informatörer? Det finns någon slags dålig självkänsla här. Oh, nej, inte kommunikatörer, då kan vi ju bli förväxlade med den inte alls så etablerade yrkesrollen butikskommunikatörer. Eller, oh, nej, inte informatörer, för det är ju sååå oldschool, vi sysslar ju med kommunikation.

Och dessa bilder, både av praktiken och forskningens underdogposition och taskiga självkänsla, för vi vidare till våra studenter. Från dag ett berättar vi för dem att deras yrkesliv kommer att vara en kamp och ett korståg för att upplysa världen om vår yrkesgrupps förträfflighet och oumbärlighet.

På något sätt känns inte detta systematiserade sätt att betrakta, beskriva, analysera eller praktisera ett yrke som särskilt konstruktivt. Det blir någon slags självuppfyllande profetia. Eller självspelande piano. Så många frågor handlar om varför företagens ledningsgrupper inte begriper kommunikatörerna förträfflighet och kommunikationens vikt i alla möjliga och omöjliga situationer. Vad det är det då som skapar denna dåliga självkänsla eller behov av att pinka in revir? Till viss del handlar det nog om att alla möjliga andra gör anspråk på de saker vi anser definierar oss. Men om andra yrkesgrupper gör anspråk på våra områden, och dessutom kan göra dem till sina, vad är det då egentligen som definierar oss? Handlar yrkesidentiteten kanske till största del om personlig legitimitet inom organisationen, där rätt person kan kapa åt sig rätt arbetsuppgifter och positioner? Ovidkommande av hur duktig kommunikatör du är eller huruvida du har en kommunikationsvetenskaplig examen. I don´t know, men det tåls att fundera på. För nu har jag nog i alla fall för sista gången använt underdogargumenten när jag ska beskriva mitt forskningsområde.

Avbokat och färdigbokat

End of story. Bokade av resan och bokade omgående en ny. Troligtvis är detta vägs ände. So for your information Jesper, midsommar kommer att firas med all inclusive, grisfest och Viva Espania på Kanarieholmarna. Känns rätt bra faktiskt. En rekorderlig svenneresa.



onsdag 21 april 2010

Bokat, men kan avboka

Boka, avboka, boka, avboka. Har drömt hela natten om olika charterresor. Detta börjar bli tvångsmässigt. Kommer antagligen att avboka resan till Mallis för att sedan boka någon annan som jag också kommer att fundera på att avboka. Det enda som stoppar mig just nu från att avboka är att vi bokade det sista rummet på detta hotel. Och det är ju trots allt det bästa hotellet. Men ändå, det kanske finns något bättre alternativ.

tisdag 20 april 2010

Kanske, men bara kanske


Ska möta min sambo p lunchen idag på en resebyrå för att eventuellt boka en resa. Det som från början tedde sig så enkelt, det är väl bara att gå in på internet och boka, har blivit ett heltidsprojekt fyllt av ångest.

Det är alltså ingen jordenruntresa som ska till, utan en högs ordinär charter. Men jag har efter ett sjuuukt antal timmars surfande på resesajter upptäckt att det finns inget som heter vanlig charter. Eller så är det jag som är ovanligt omständig och har beslutsångest.

Det måste vara hyffsat kort flygtid, men ändå tillräckligt långt borta för att det ska vara varmt. Det ska helst vara ett exotiskt resmål, men ändå tryggt och säkert för barn. Inga överraskningar vad gäller äckliga djur eller magsjukemat. Gärna lokal prägel och inte så turistigt, men hotelnivån och det omgivande området måste vara resortmässigt med hög turistkvalité. Gångavstånd till strand men inte någon exploaterad tureturist strand med tyskar packade som sillar. Vårt hotelrum måste ha ett avskilt sovrum, helst markterass, nära till restaurang och poolområde, men inte något störigt spring och oväsen utanför. Bara lugn och ro.

Detta håller på att bli en besatthet. Att hitta det perfekta resmålet. Det måste bli ett slut på det här nu.

Det här kommer att bli piece of cake, bara att boka!

fredag 16 april 2010

Fredag kväll- veckans höjdpunkt

Ingen del av veckan är som fredag kväll. Man går liksom och suger på karamellen att det bara är fredag, att man är ledig i morgon, men även i övermorgon. Man har två sovmornar framför sig. Man är så trött efter veckan att man slocknar framför På Spåret med en mage fylld av kött och sås med rödvin till. Man slocknar med vetskapen om att klockan inte kommer att ringa innan gryningen i morgon. Och inte i övermorgon heller.

Och sen kommer lördagen. Borde vara en riktig familjedag. Men oftast ligger vi back på städning och handling, så lördagen blir dammsugning och långtur till ICA Maxi. Inte kul alls. Lördag kväll är inte alls lika härlig. Då har man redan börjat varva upp inför veckan. Antagligen är man lite mer utvilad än på fredagen men det behöver inte vara positivt. Skapar bara mer press att maxa ur de lediga timmar som är kvar. Lördagskvällen följs förvisso av en sovmorgon, men inte av två. Utan den sista för denna vecka. Söndagen är också den officiella fixardagen. Inte alls lika kravlös som fredagskvällen.

Ikväll ska jag njuta av fullständigt kravlöst soffhäng med nonsenstv och insomning före nyheterna. Så det så.

torsdag 15 april 2010

Akademisk idoldyrkan

På universitetet tycks det finnas en slags idoldyrkan. En väldigt intressant företeelse tycker jag. Men egentligen inte så konstig. Man läser en massa böcker som man tycker är fantastiska och revolutionerande för ens eget tänkande. Och personerna som skrivit böckerna som man sedan flitigt refererar till eller föreläser om finns med i ens yrkesliv hela tiden. När man sedan får åka iväg på någon av de årliga konferenserna och se dessa personer live, prata om något de skrivit, är det nästan ibland så att man vill gå fram och få en autograf och berätta hur mycket denna person betytt för en.

För rätt många år sedan när jag och två rookie-kollegor fick åka på en internationell kommunikationskonferens i Dresden upplevde jag denna idoldyrkan för första gången. Vi sprang som skållade råttor i tre dagar mellan seminarium för att hinna se alla personer live som bara funnits som namn som man upprepat hundratals gånger. Ibland levde dom upp till förväntningarna och ibland dök det upp en liten grå tant eller gubbe som man inte begrep ett jota av vad dom sa.

Kommer speciellt ihåg den riktigt stora arenakonserten med Jürgen Habermas. Auditoriet var fullsatt och andlöst förväntansfullt på att denne legendar skulle ändra scenen. Jag kommer ihåg att jag var näst intill nervös. Och in kommer han. En gammal silverräv med pondus som Springsteen. Dessvärre hade han relativt nyligt drabbats av en stroke och talade otydligt. Arrangörerna hade delat ut manus för talet i förväg för att underlätta för lyssnarna. Jag hade inte lyckats kapa åt mig något dock. När Habermas började tala inser jag rätt snabbt att jag faktiskt inte begriper ett skit. Jag hör inte vad han säger och det jag hör förstår jag inte. Men jag ser flera hundra människor runtomkring mig nickandes med i hans poänger och hummandes när han säger något extra bra. När jag försöker att diskret kika i den kopia av talet som min stolsgranne har kommit över får jag en förnärmad och irriterad blick och han flyttar demonstrativt stolen en halvmeter bort och vinklar papperen så att jag inte kan se ett skit. När Habermas var klar med sitt tal fick han givetvis rungande applåder och även en massa frågor. Frågor som kopplade tillbaks till det han sagt i det tal jag inte begrep ett ord av. Och med andra ord begrep jag heller inte frågorna eller svaren på frågorna för den delen heller. När vi lämnade salen var det med en känsla av att ha upplevt något stort men också lååångt bortom vår fattningsförmåga. En absurd och abstrakt händelse som inte riktigt gick att sätta fingret på. När jag senare på kvällen fick frågan, eller kanske rättare sagt påståendet; visst var det bra? Så kunde jag inte annat än att hålla med. För det var ju bra. På en konstig nivå som inte går att riktigt sätta fingret på. Som en rockkonsert man vet att Fredrik Strage kommer att ge högsta betyg och som man själv på ett plan inser är något stort, men man grips ändå inte direkt i hjärtat av storheten, snarare av upplevelsen av och närheten till storheten.

I alla fall, här finns ett klipp där den käre Habermas faktiskt är något mer begriplig, och han har ju faktiskt helt fantastiskt mycket spännande tankar att berätta om.

onsdag 14 april 2010

My new BFF


Kaffe för alla smaker, starkt, milt, stor kopp, mycket liten kopp, med skum eller utan skum. Till och med utan koffein, om man nu mot all förmodan skulle ha sugit i sig lite för många koppar under dagen eller om timmen är lite sen. Små poddar med glada godisfärger blir på några sekunder utsökt kaffe. Höjden av lyx. Men jag märker att min och kaffemaskinens relation också snabbt kan utvecklas till något destruktivt. Bara eeeen liiiten espresso till, eller kanske ska jag lyxa till det för 10e gången idag och skumma till en latte? När jag spenderar mer tid vid maskinen än vid böckerna vet jag att vi måste ta en paus i vår relation. I alla fall begränsa vårt umgänge till koffeinfria vanliga koppar, utan krusiduller.

Hemmajobb


En av förmånerna med att ha det jobb jag har är att kunna jobba hemifrån. Dock inte helt oproblematiskt rent självdisciplinmässigt. Sitter just nu och läser i min fåtölj med en kopp kaffe på bordet. Kommer antagligen att sätta mig i en solstol mot en husvägg lite senare och läsa vidare. Iklädd mysbrallor, mössa, luvtröja och tofflor känns denna jobbsituation ganska långt från mina vanliga pumps och skjorta.

Men som sagt, hur mysigt det än är att jobba hemma så ställer det oanade krav på självdisciplinen. Det har aldrig varit så roligt att sortera tvätt, plocka ihop brio-järnväg eller öppna räkningar som nu. Ibland kan jag dra ut på morgonritualen i all evighet för att slippa komma igång. När jag är på jobbet är det så definitivt på något sätt. Kommer in på kontoret och börjar sedan jobba. Punkt. Men paradoxalt nog så tycker jag ju alltid att det är jättekul när jag väl kommer igång med jobbet här hemma. Har bara liiiite längre startsträcka.

Trots den långa igångsättningsfasen så får jag konstigt nog sjuukt mycket mer gjort en dag hemma än på en dag på kontoret. De långs stunderna av total fokus infinner sig liksom aldrig i kontoret bredvid kopieringsmaskinen.

måndag 12 april 2010

Jag tycker till

Smalltown girl

Var på middag i lördags. En mycket trevlig sådan. Bland de som var med på middagen har många ganska utåtriktade jobb och stora kontaktnät. Vi diskuterade lite kring dessa kontaktnät, vem som känner vem som känner vem som känner vem. Tror att en sådan diskussion är ganska symtomatisk för småstaden. I ex Stockholm är det helt omöjligt att börja reda i vilka gemensamma bekanta man har eftersom sannolikheten att man har någon gemensam nämnare på den fronten är i princip obefintlig. I alla fall om man rör sig i olika branscher. Och kommer från olika delar av stan.

Jag kommer ju från en ännu mindre stad än den jag bor i nu. När jag var liten var det samma sak ändå. Kommer ihåg den första killen jag berättade om för min mamma och pappa. Dom frågade inte hur vi hade träffats och sånt, utan direkt, vad heter hans föräldrar? Och sedan tog det inte många timmar tills jag hade hela hans släktkrönika framför mig. Inklusive mindre smickrande historier om när min pappa (som då var jazzkille) hade liftat med hans pappa som var raggare och körde raggarbil och min pappa av misstag drog en korv med bröd och riktigt med senap i taket på bilen. Och min pappa väljer, av rädsla att få stryk, att inte säga något om senapsincidenten till bilägaren utan tackar för skjutsen och kliver utan att orda något om saken ur bilen. Ett tillägg som min pappa gör är att, jorå, min nya killes pappa vet säkert att det var han som pajade taket i raggarbilen och kommer nog att kunna koppla detta till mig rätt lätt.

Men det fanns ju också fördelar. Typ, om jag behövde köpa en ny hårtork var det bara att åka ner till Bröderna-El (eller vad nu el-affären hette) och lämna fram den valda hårtorken och hälsa från pappa. Eller det av mig kraftigt missbrukade "stationskortet" på Statoil. Det var bara att tanka upp bilen, glida fram till kassan och sätta upp kalaset på stationskortet. Däremot kan jag se nackdelar med detta idag, eftersom nu, när jag 15 år senare glider in på samma mack och personalen fortfarande vet oroväckande många detaljer om mitt liv som det ser ut nu.

Detta med att kunna placera in en människa i ett sammanhang gör att personen kan få åtnjuta en massa fördelar bara för att man finns i rätt sammanhang. Som småstadstjej har jag lärt mig att till max utnyttja och dra fördel av detta, men för personer, som ex min sambo, som är inflyttad från Stockholm, ter sig nog vissa av dessa konversationer om vem som känner vem väldigt aparta. Men jag tror att han börjar att vinnas över till min sida, eftersom det nästan alltid visar dig att det går att nysta upp ett gemensamt kontaktnät och att man därefter kan placera in personen man försöker lära på en ganska exakt position.

Avslutar med den klassiska "Smalltown Boy" med Bronski Beat om en lite mer problematisk sida av att komma från en småstad.

torsdag 8 april 2010

Idag- vikarie

Ska ha en föreläsning idag i vetenskaplig metod. Vickar för en kollega som är bortrest. Ska bli riktigt kul faktiskt. Det var evigheter sedan jag föreläste och det är ju faktiskt något som jag tycker är roligt. På ett lite otäckt sätt. Ska prata om intervjuer och fokusgrupper, så det är ju verkligen mitt kvarter. Att föreläsa är ibland den bästa kicken man kan få i det här jobbet. I alla fall kortsiktigt. Det känns direkt om det funkade bra eller inte. Om dom gillade det man sa eller inte begrep nåt alls. Vetenskaplig metod är kanske på papperet inte det mest spännande man kan prata om, men jag älskar det!

Återkommer med recensioner av mig själv.

tisdag 6 april 2010

Tack påskharen för den!

Har tillbringat påskhelgen med ett vinglas i den ena handen och en skvallerblaska i den andra. Emellanåt har jag rest mig ur soffkoman och ätit trerättersmiddagar som jag själv inte hjälpt till ett skit med. Delikata middagar förövrigt. Nätterna har spenderats i den så kallade "sviten" (en lyxig frigga som mest liknar Grand Hotel på insidan) där vi trynat minst 9 timmar per natt. Vår son har hängt i eget rum i storstugan. Frullen med nycentrifugerad råsaft och svinstarkt kaffe gav precis nog med energi för att orka en sväng ut på isen. LYX med andra ord. Och sjuuukt utvilade återvänder vi hem och tänker att nu jäklarns har vi väl bättre förutsättningar än ever att uträtta storverk på jobbet. Men icke, där lurade påskharen oss grundligt. Vår son hostade omväxlingsvis snörvlade exakt hela natten och vi sov ta mig tusan inte en blund. Så det var inte några pigga och utvilade blå som mötte mig i spegeln i morse. Såg ut ungefär som jag gjorde innan påsk. Den tackar man för!

torsdag 1 april 2010

Konsulter och politiker

Läste en artikel idag om att en konsult på Springtime byter jobb till ett inom politiken. Inte helt banbrytande karriärsväg kanske man kan tycka. Många är det som gått denna väg och med ett stundande riksdagsval är det ju lite intressant att fundera över hur valresultatet kan komma att påverka byråernas och partiernas lönelistor.

Oavsett vilken politisk tillhörighet man har så verkar det som om skotten mellan politiken och konsultbranschen inte är särskilt täta. Kommer ihåg ett samtal jag hade med representant för att politiskt partis kommunikationsavdelning efter förra valet, som konstaterade att korridorerna i partihögkvarteret ekade tomma eftersom många av kommunikatörerna efter alliansens seger hade flyttat över till riksdag och regering. Rekryteringen av nya medarbetare var i full gång, och många kom från konsultbranschen. I den nya alliansregeringen såg man också ett flertal mer eller mindre kända före detta konsulter som i och med regeringsskiftet flyttade in på Rosenbad. Kända exempel på detta är Per Schlingmann, Cecilia Stegö-Chilo, Carl Bildt, Nyamko Sabuni, Sven Otto Littorin och Lena Adelsohn Liljeroth.

Och helt tvärt om också. När det blir ett regeringsskifte står det ju en massa erfarna kommunikatörer utan jobb. Och, voila, cirkeln är knuten, många går till byrårena. Exempelvis Göran Persson (JKL), Anders Björck (JKL), Sebastian Navab (Progress PR), och Anna Helsén (JKL).


Nu, när ett riksdagsval ligger nära i tiden är det ju dags att inventera och mobilisera krafterna igen. Bland oppositionen finns en massa intressanta konsulter som är potentiella toppnamn vid ett eventuellt regeringsskifte. Namn som Martin Engman (Diplomat PR), Mikael Magnusson (Rud Pederssen), Joanna Mossberg (Cohn & Wolfe), Joanna Söderlind Paues (Cohn & Wolfe), Ewelina Tokarczyk (Prime PR), Kerem Yazgar (Prime PR) och John Zanchi (Andreasson PR) har alla ett förflutet inom politiken och vid ett eventuellt regeringsskifte så är det väl troligt att många av dessa namn kommer att återfinnas på Rosenbad.

Redan nu finns exempel på förflyttningar mellan konsultvärlden och politiken. Den erfarna Anna Helsén, tidigare presschef hos Göran Persson, har du blivit rektyterad från jobbet på JKL till presschef hos Mona Sahlin.

Huruvida detta är bra eller dåligt för politiken eller för pr-branschen låter jag vara osagt, men däremot ser jag fram emot att följa valet och därmed hoppen mellan yrkesroller. Om det blir ett regeringsskifte i september så är det väl i alla fall ganska troligt att det kommer att bli ganska stor personalruljans inom bägge branscherna.

onsdag 31 mars 2010

Kulturkrock?

Tillbringar dagen med att läsa caseuppgifter som studenterna författat. Intressant. Dock något ovant. Har ju jobbat som lärare här på universitetet i ganska många år och rättat miljarder med uppgifter. På löpande band kändes det som ibland. Och så här 7 månader med fokus på mitt eget skrivande känns det helt plötsligt jättesvårt att läsa studentuppgifterna. Inte tråkigt eller svårt på något sätt, bara ruggigt svårt att förhålla sig till. Vilken nivå ska de ligga på? Har jag för höga förväntningar? Och så vidare.

Tror att detta är ganska symptomatiskt för en person i min situation. Man utgår från sin nuvarande referensram. Ju mer jag utvecklas desto högre krav ställer jag på mina studenter. Märker själv att jag hela tiden pushar för mer teori i olika kurser, vill ta bort en massa mer praktiska moment och förfasas över studenternas dåliga kunskap inom vad jag anser vara för dem relevanta teoretiska områden. Rätt patetiskt faktiskt, eftersom jag för mindre än ett år sedan jobbade precis tvärt om. Försökte att göra praktiska exempel, gärna med flashiga filmer från youtube, av allt som liknar teori för att studenterna skulle tycka att det var kul. Och nu har jag förvandlats till en rigid teoribitch som bara ser det akademiska i utbildningarna. Eller bristerna av detsamma.

För allas skull kanske det skulle vara nyttigt om jag lade mig på någon slags mellannivå. Men det ligger dessvärre inte för mig som person. Jag är nog ganska på eller av. Jag tror också att mitt något patetiska teorifokus hör mycket ihop med fasen jag befinner mig i. Har upptäckt och lärt mig helt sjukt mycket det senaste halvåret och vill så förtvivlat gärna förmedla denna nyvunna kunskap. Och folk runt omkring mig låter mig antagligen hållas eftersom de varit där själva en gång i tiden.

tisdag 30 mars 2010

Tack som fan för den!



När jag fyllde år för ett par år sedan fick jag en ruggigt fin present av mina kära kollegor här på universitetet. Ett helt Idol-Markus-kit. Det var en skiva, en plansch och sist men inte minst ett besök på hans konsert. Vid något svagt tillfälle har jag kanske yppat att jag möjligtvis tyckte att han var bäst i Idol, men inte mer än så. Och jag hade nog vaktat min tunga om jag visste vilka proportioner detta skulle få. Efter denna present har diskussionen kring att jag tycker att denna idol-människa gör bra musik, är snygg och att jag på något sätt inte kan stå för det utan låtsas vara blasé fortsatt att poppa upp lite till som tätt. Och då inte bara från mina kollegors sida utan även min sambo hakar på i denna kampanj.

Och då ska tilläggas att detta är ett jävligt känsligt kapitel för mig. Alltså det här med musik. Jag är så sjuuukt PK vad gäller musik att jag aldrig skulle erkänna i offentligheten att jag skulle gilla idol-Markus eller någon annan kommersiellt framtagen artistprodukt för den delen heller. Så här lyckades mina kollegor verkligen trampa på en riktigt öm tå. Dessutom fick jag förnedra mig å det grövsta och sitta i en fullsatt konsertlokal med en massa överhettade klimakteriekärringar som tycker att denna Idolkille är guds gåva till kvinnan. Som mest skämdes jag när alla damer ställde sig upp och vrålade när stackarn tog av sig tröjan. Vet dock inte om det var mest förnedrande för mig eller för Markus själv. Helst av allt vill jag lämna denna händelse bakom mig och glömma denna förnedring. Men icke. Detta kommer att förfölja mig forever.

Min kära rumskumpan och tillika kollega ska få barn inom kort och gjorde sin sista arbetsdag i fredags. Som en liten avskedsgåva fann jag på min stol i måndags en inramning av biljetten till den ödesdigra konserten. Och har man fått något inramat av någon så kan man ju inte bara lägga det i en låda typ. Och dessutom kommer min vän och kollega definitivt snoka runt här på jobbet och se till att den finns framme väl synlig. Tack som fan för den Juggen!

Men å andra sidan kanske jag får se detta som terapi. Jag dömer rätt snabbt ut andras kassa musiksmak och har rätt så höga tankar om min egen. Nu får jag dagligen fejsa mitt eget dåliga omdöme och kanske kan jag få lite mer distans till musik i allmänhet.

Och bara för protokollet skull: Jag tycker INTE att idol-Markus är särskilt snygg eller gör särskilt bra musik. Punkt. Men tavlan kommer att sitta där som en påminnelse om att även solen har sina fläckar och att jag har kära vänner och kollegor med mycket humor.

Metodpraktikan- min nya bästis

Tillbringade eftermiddagen med min nya bästis Metodpraktikan. Har ju undervisat på boken i många år, men mest läst spridda kapitel kring precis det jag ska prata om. Kände att jag behövde fräscha upp min kunskap lite. Och döm om min förvåning när jag upptäcker att denna bok inte är någon träig gammal tristskrift som man mest somnar till. Inser att jag är en riktig ärketönt när jag sitter och skrattar med i författarnas försök till lite akademisk humor och hur jag hummar när jag tycker att dom skriver något särskilt tankeväckande. När jag läste boken sist tyckte jag att den var aptrist och rätt så obegriplig. Men nu, när jag läser den helt frivilligt och renodlat av eget intresse, är det som om jag läser en helt annan bok. Det var till och med så illa att jag i går kväll, på bästa tv-såpatid, plockade upp praktikan för att "bara läsa klart kapitlet, för det är så spännande". Sjukt. Inte trodde jag att Metodpraktikan skulle konkurrera ut Hollywoodfruarna. Idag laddar jag för att unna mig en till mysig eftermiddag i sällskap av min nya bästis, under en filt i min skönaste fåtölj, och bara njuuuta. Akademikerlyx.

Med öronproppar och ögonmask

När jag är stressad sover jag dåligt. När det börjar att bli ljust ute sover jag dåligt. När min son sover dåligt sover jag dåligt. När jag hör ljud sover jag dåligt. När jag sover på ett nytt ställe sover jag dåligt. Och när allt detta sammanfaller sover jag extremt dåligt. Detta inträffade i helgen. Förutom kanske att jag inte var direkt stressad på förhand. Men det blir man ju automatiskt å andra sidan när man inte kan somna. Vi var i fjällen med goda vänner och deras nyfödda son. Jag och min sambo sov på ett mysigt loft, vår son i ett sovrum på nedervåningen och den nyblivna småbarnsfamiljen också på nedervåningen. Som spädbarn gärna är, var den lilla rätt så dryg på nätterna. Och det blev ljust som attan på loftet eftersom panonramafönstret mot fjället låg direkt i vårt blickfång. Och voila, jag var sömnlös. Spenderade timme efter timme med att lyssna på diverse ljud, såsom spädbarnsskrik, nyblivenförändrardiskussion kring den bästa lösningen för att få lillgrisen att sova. Och det mest irriterande av allt, min sambos lugna andetag, eftersom han sov djupt genom hela förloppet. När allt blev tyst och lugnt, ja då var det redan ljust ute och sömntåget hade passerat stationen för länge sedan. Efter två nätter insåg jag att jag måste ta till extrema metoder. Längst ner i väskan hittade jag ett par öronproppar och pluggade in dessa vid sovdags. Och sov således som en gris hela natten. Jag älskar öronproppar! Jag har i princip alltid med mig öronproppar när jag åker någonstans, men även en ögonmask så att jag inte ska bli drabbad av onödigt ljus. För något år sedan, när vår son var rätt liten, sov jag även med öronproppar och ögonmask hemma. Kan verka sjukt, men funkar som en klocka. Dessutom var det alltid jag som vaknade först om sonen vaknade på natten. Min sambo sov lugnt igenom allt. Med proppar och mask är det jag som sover lugnt igenom allt. Love it.

onsdag 24 mars 2010

Civilingenjörerna får ansiktsyftning

På 40-talet var det coolt att vara civilingenjör. Ett högstatusjobb med slips och portfölj. Det har väl ända sedan dess varit rätt sjysst att kunna titulera sig som civilingenjör (med undantag från några år under 80-talet när Sällskapsresan gick på bio och Stig-Helmer läste till ingenjör på Hermods). Men nu, 2010, är det inte alls lika cool när man på nåt sjysst mingelparty ska presentera sig som civilingenjör. Känns rätt torrt och trist faktiskt. Mycket hellre säger man typ projektledare, konsult eller bara "jobbar med reklam" eller varför inte den alltid lika gångbara klyschan "jobbar med media". I ögonen på en blivande student vill verkar det kanske helt stenålders att säga att man är civilingenjör. Nåt som ens farsa eller morsa drömmer om att man ska bli, för då kan man ju få ett riktigt jobb. Och det är väl det som är hela kruxet, det där riktiga jobbet. Att vara civilingenjör skapar inga konnotationer som helst till att kunna förverkliga sig själv, som är något som står högt upp på agendan idag (skulle vilja skriva "bland dagens ungdomar" här men då framstår ju jag som en gammal mosskärring själv). Och vad gör egentligen en civilingenjör?

Så, när även de stora klassiska civilingenjörsutbildningarna får problem med att rekrytera studenter måste man ta till nya knep. Och de nya knepen verkar i grund och botten handla om att ompositionera civilingenjören från Stig-Helmer till en mer modern version. Kanske inte vad det gäller innehållet i själva utbildningen, utan snarare vad gäller hur man ska uppfatta en civilingenjör. Som ett hippt yrke även 2010.

KTH (som tillsammans med Chalmers på något sätt personifierar ingenjörsutbildningarna) har gjort en kampanj som heter "KTH på insidan". Man menar att alldeles för få känner till vad en ingenjör egentligen gör och vilka möjligheter som finns. Ett exempel från kampanjen är ett antal filmer som sprids på Youtube med kända coola svenskar som pratar vad dom skulle göra om dom var ingenjörer. Maskinen, Dregen och Ella Billgren är ju kanske inte de man först skulle tänka på när man tänker på spokespersons för en ingenjörsutbildning. Men de placerar sig antagligen som varumärken högre upp på coolhetsbarometern än civilingenjören.







Resumé skriver om Mälardalens Högskolas kampanj för att rekrytera nya studenter. På en av bilderna porträtteras Dennis Helfridson, chef för ABB´s robotenhet, som en slags civilingenjörernas James Bond (alternativt som en Dressman-modell) under rubriken "Bli civilingenjör där arbetsgivarna slåss om dig". Alltså, en snygg och tuff man får personifiera civilingenjörerna och dessutom så kan man få ett jobb.



http://www.resume.se/nyheter/2010/03/23/sa-slass-de-om-nya-student/

Det finns säker massor av exempel på denna ansiktslyftning av civilingenjörsyrket. Gemensamt verkar i alla fall vara att man vill lyfta att utbildningen ger jobb, vad jobbet faktisk innebär och att man med stolthet kan skylta på vilket mingelkalas som helst med det hippa yrket civiligenjör. Det intressanta ska bli att se hur den tänkta målgruppen faktiskt agerar. Alltså söker eller inte söker en civilingenjörsutbildning.