Kulturkrock?

Tillbringar dagen med att läsa caseuppgifter som studenterna författat. Intressant. Dock något ovant. Har ju jobbat som lärare här på universitetet i ganska många år och rättat miljarder med uppgifter. På löpande band kändes det som ibland. Och så här 7 månader med fokus på mitt eget skrivande känns det helt plötsligt jättesvårt att läsa studentuppgifterna. Inte tråkigt eller svårt på något sätt, bara ruggigt svårt att förhålla sig till. Vilken nivå ska de ligga på? Har jag för höga förväntningar? Och så vidare.

Tror att detta är ganska symptomatiskt för en person i min situation. Man utgår från sin nuvarande referensram. Ju mer jag utvecklas desto högre krav ställer jag på mina studenter. Märker själv att jag hela tiden pushar för mer teori i olika kurser, vill ta bort en massa mer praktiska moment och förfasas över studenternas dåliga kunskap inom vad jag anser vara för dem relevanta teoretiska områden. Rätt patetiskt faktiskt, eftersom jag för mindre än ett år sedan jobbade precis tvärt om. Försökte att göra praktiska exempel, gärna med flashiga filmer från youtube, av allt som liknar teori för att studenterna skulle tycka att det var kul. Och nu har jag förvandlats till en rigid teoribitch som bara ser det akademiska i utbildningarna. Eller bristerna av detsamma.

För allas skull kanske det skulle vara nyttigt om jag lade mig på någon slags mellannivå. Men det ligger dessvärre inte för mig som person. Jag är nog ganska på eller av. Jag tror också att mitt något patetiska teorifokus hör mycket ihop med fasen jag befinner mig i. Har upptäckt och lärt mig helt sjukt mycket det senaste halvåret och vill så förtvivlat gärna förmedla denna nyvunna kunskap. Och folk runt omkring mig låter mig antagligen hållas eftersom de varit där själva en gång i tiden.

Tack som fan för den!

När jag fyllde år för ett par år sedan fick jag en ruggigt fin present av mina kära kollegor här på universitetet. Ett helt Idol-Markus-kit. Det var en skiva, en plansch och sist men inte minst ett besök på hans konsert. Vid något svagt tillfälle har jag kanske yppat att jag möjligtvis tyckte att han var bäst i Idol, men inte mer än så. Och jag hade nog vaktat min tunga om jag visste vilka proportioner detta skulle få. Efter denna present har diskussionen kring att jag tycker att denna idol-människa gör bra musik, är snygg och att jag på något sätt inte kan stå för det utan låtsas vara blasé fortsatt att poppa upp lite till som tätt. Och då inte bara från mina kollegors sida utan även min sambo hakar på i denna kampanj.

Och då ska tilläggas att detta är ett jävligt känsligt kapitel för mig. Alltså det här med musik. Jag är så sjuuukt PK vad gäller musik att jag aldrig skulle erkänna i offentligheten att jag skulle gilla idol-Markus eller någon annan kommersiellt framtagen artistprodukt för den delen heller. Så här lyckades mina kollegor verkligen trampa på en riktigt öm tå. Dessutom fick jag förnedra mig å det grövsta och sitta i en fullsatt konsertlokal med en massa överhettade klimakteriekärringar som tycker att denna Idolkille är guds gåva till kvinnan. Som mest skämdes jag när alla damer ställde sig upp och vrålade när stackarn tog av sig tröjan. Vet dock inte om det var mest förnedrande för mig eller för Markus själv. Helst av allt vill jag lämna denna händelse bakom mig och glömma denna förnedring. Men icke. Detta kommer att förfölja mig forever.

Min kära rumskumpan och tillika kollega ska få barn inom kort och gjorde sin sista arbetsdag i fredags. Som en liten avskedsgåva fann jag på min stol i måndags en inramning av biljetten till den ödesdigra konserten. Och har man fått något inramat av någon så kan man ju inte bara lägga det i en låda typ. Och dessutom kommer min vän och kollega definitivt snoka runt här på jobbet och se till att den finns framme väl synlig. Tack som fan för den Juggen!

Men å andra sidan kanske jag får se detta som terapi. Jag dömer rätt snabbt ut andras kassa musiksmak och har rätt så höga tankar om min egen. Nu får jag dagligen fejsa mitt eget dåliga omdöme och kanske kan jag få lite mer distans till musik i allmänhet.

Och bara för protokollet skull: Jag tycker INTE att idol-Markus är särskilt snygg eller gör särskilt bra musik. Punkt. Men tavlan kommer att sitta där som en påminnelse om att även solen har sina fläckar och att jag har kära vänner och kollegor med mycket humor.

Metodpraktikan- min nya bästis

Tillbringade eftermiddagen med min nya bästis Metodpraktikan. Har ju undervisat på boken i många år, men mest läst spridda kapitel kring precis det jag ska prata om. Kände att jag behövde fräscha upp min kunskap lite. Och döm om min förvåning när jag upptäcker att denna bok inte är någon träig gammal tristskrift som man mest somnar till. Inser att jag är en riktig ärketönt när jag sitter och skrattar med i författarnas försök till lite akademisk humor och hur jag hummar när jag tycker att dom skriver något särskilt tankeväckande. När jag läste boken sist tyckte jag att den var aptrist och rätt så obegriplig. Men nu, när jag läser den helt frivilligt och renodlat av eget intresse, är det som om jag läser en helt annan bok. Det var till och med så illa att jag i går kväll, på bästa tv-såpatid, plockade upp praktikan för att "bara läsa klart kapitlet, för det är så spännande". Sjukt. Inte trodde jag att Metodpraktikan skulle konkurrera ut Hollywoodfruarna. Idag laddar jag för att unna mig en till mysig eftermiddag i sällskap av min nya bästis, under en filt i min skönaste fåtölj, och bara njuuuta. Akademikerlyx.

Med öronproppar och ögonmask

När jag är stressad sover jag dåligt. När det börjar att bli ljust ute sover jag dåligt. När min son sover dåligt sover jag dåligt. När jag hör ljud sover jag dåligt. När jag sover på ett nytt ställe sover jag dåligt. Och när allt detta sammanfaller sover jag extremt dåligt. Detta inträffade i helgen. Förutom kanske att jag inte var direkt stressad på förhand. Men det blir man ju automatiskt å andra sidan när man inte kan somna. Vi var i fjällen med goda vänner och deras nyfödda son. Jag och min sambo sov på ett mysigt loft, vår son i ett sovrum på nedervåningen och den nyblivna småbarnsfamiljen också på nedervåningen. Som spädbarn gärna är, var den lilla rätt så dryg på nätterna. Och det blev ljust som attan på loftet eftersom panonramafönstret mot fjället låg direkt i vårt blickfång. Och voila, jag var sömnlös. Spenderade timme efter timme med att lyssna på diverse ljud, såsom spädbarnsskrik, nyblivenförändrardiskussion kring den bästa lösningen för att få lillgrisen att sova. Och det mest irriterande av allt, min sambos lugna andetag, eftersom han sov djupt genom hela förloppet. När allt blev tyst och lugnt, ja då var det redan ljust ute och sömntåget hade passerat stationen för länge sedan. Efter två nätter insåg jag att jag måste ta till extrema metoder. Längst ner i väskan hittade jag ett par öronproppar och pluggade in dessa vid sovdags. Och sov således som en gris hela natten. Jag älskar öronproppar! Jag har i princip alltid med mig öronproppar när jag åker någonstans, men även en ögonmask så att jag inte ska bli drabbad av onödigt ljus. För något år sedan, när vår son var rätt liten, sov jag även med öronproppar och ögonmask hemma. Kan verka sjukt, men funkar som en klocka. Dessutom var det alltid jag som vaknade först om sonen vaknade på natten. Min sambo sov lugnt igenom allt. Med proppar och mask är det jag som sover lugnt igenom allt. Love it.

Civilingenjörerna får ansiktsyftning

På 40-talet var det coolt att vara civilingenjör. Ett högstatusjobb med slips och portfölj. Det har väl ända sedan dess varit rätt sjysst att kunna titulera sig som civilingenjör (med undantag från några år under 80-talet när Sällskapsresan gick på bio och Stig-Helmer läste till ingenjör på Hermods). Men nu, 2010, är det inte alls lika cool när man på nåt sjysst mingelparty ska presentera sig som civilingenjör. Känns rätt torrt och trist faktiskt. Mycket hellre säger man typ projektledare, konsult eller bara "jobbar med reklam" eller varför inte den alltid lika gångbara klyschan "jobbar med media". I ögonen på en blivande student vill verkar det kanske helt stenålders att säga att man är civilingenjör. Nåt som ens farsa eller morsa drömmer om att man ska bli, för då kan man ju få ett riktigt jobb. Och det är väl det som är hela kruxet, det där riktiga jobbet. Att vara civilingenjör skapar inga konnotationer som helst till att kunna förverkliga sig själv, som är något som står högt upp på agendan idag (skulle vilja skriva "bland dagens ungdomar" här men då framstår ju jag som en gammal mosskärring själv). Och vad gör egentligen en civilingenjör?

Så, när även de stora klassiska civilingenjörsutbildningarna får problem med att rekrytera studenter måste man ta till nya knep. Och de nya knepen verkar i grund och botten handla om att ompositionera civilingenjören från Stig-Helmer till en mer modern version. Kanske inte vad det gäller innehållet i själva utbildningen, utan snarare vad gäller hur man ska uppfatta en civilingenjör. Som ett hippt yrke även 2010.

KTH (som tillsammans med Chalmers på något sätt personifierar ingenjörsutbildningarna) har gjort en kampanj som heter "KTH på insidan". Man menar att alldeles för få känner till vad en ingenjör egentligen gör och vilka möjligheter som finns. Ett exempel från kampanjen är ett antal filmer som sprids på Youtube med kända coola svenskar som pratar vad dom skulle göra om dom var ingenjörer. Maskinen, Dregen och Ella Billgren är ju kanske inte de man först skulle tänka på när man tänker på spokespersons för en ingenjörsutbildning. Men de placerar sig antagligen som varumärken högre upp på coolhetsbarometern än civilingenjören.







Resumé skriver om Mälardalens Högskolas kampanj för att rekrytera nya studenter. På en av bilderna porträtteras Dennis Helfridson, chef för ABB´s robotenhet, som en slags civilingenjörernas James Bond (alternativt som en Dressman-modell) under rubriken "Bli civilingenjör där arbetsgivarna slåss om dig". Alltså, en snygg och tuff man får personifiera civilingenjörerna och dessutom så kan man få ett jobb.



http://www.resume.se/nyheter/2010/03/23/sa-slass-de-om-nya-student/

Det finns säker massor av exempel på denna ansiktslyftning av civilingenjörsyrket. Gemensamt verkar i alla fall vara att man vill lyfta att utbildningen ger jobb, vad jobbet faktisk innebär och att man med stolthet kan skylta på vilket mingelkalas som helst med det hippa yrket civiligenjör. Det intressanta ska bli att se hur den tänkta målgruppen faktiskt agerar. Alltså söker eller inte söker en civilingenjörsutbildning.

Scary

Fick reda på att en god vän så att säga blivit "uppsagd på grund av arbetsbrist". Heeelt sjukt eftersom vännen under de år han arbetat för företaget jobbat in typ minst 5 år. Med andra ord har han jobbat i princip dygnet runt. Jag vet ingen, och då menar jag ingen, som jobbat hårdare än denna sjukt lojala person. Han har stått stadigt i vindens öga när det blåst som fanken och de som nu säger upp har lugnt kunnat placera sig i lä bakom. Han är en ledare som jag på många olika sätt ser upp till. Och sitter inte han säkert då vete fan. Det kan säkert ha hänt en massa saker som jag inte vet nåt om men dock, just nu känns det jäkligt konstigt och förbannat scary.

Yeees!

Idag fick jag besked att mitt abstract blivit accepterat till en konferens i höst. Och jag fick ett fint omdöme dessutom. Så jäkla skönt! Har fantiserat om elaka jurygrupper som sitter och skämtar om rookien från Sverige som tror att hon kan nåt, men att det jag skrivit i själva verket är värsta skämtet. Har nog sett för mycket på Idol...

Och nu återstår det lilla, lilla problemet att själva artikeln ska skrivas också.

Åjarådialogen

På sista tiden har jag märkt att jag tappar fokus i vissa typer av samtal. Jag får kryp i kroppen och vill bara gå därifrån. Samtalen är av karaktären åjarå. Alltså, någon säger typ, vet ni vad jag gjorde i helgen, jag var på rea och hittade värsta billiga brallorna. Och medan man berättar klart om hur man fick extra rabatt i kassan så ser man hur de andra runt bordet sitter och letar i minnet efter sin bästa reahistora, hur man fick något ännu billigare, eller hur man köpte ett helt jävla lager sjuukt billigt, eller hur kassörskan drog av 90 procent istället för 20. Och så vidare. Ingen lyssnar på den som just då berättar sin reastory utan sitter bara och väntar på att talaren ska dra efter andan så att man får komma in med SIN story. Jag har utvecklat en aggressiv allergi mot sådana samtal. Innan jag fick den här allergin så deltog jag med liv och lust i battlet om åjarå. Typ, värsta frisyrminnet, vad har jag där, tänk, tänk, tänk, yes, nu kom jag på det, och nu drar hon efter andan, nu kör jag, nej fan, nu hann han före, skit också, men snart, nu kanske, yes, I´m in. Prata fort nu och dra inte efter andan så någon kan sno luften, pust nästan klar, och DÄR var stafettpinnen överlämnad. Pust. Och det enda jag kommer ihåg från samtalet är mina egna storys och hur jag försöker komma in i matchen.

Var på en middag i helgen där samtalen INTE ALLS var så. Så jäkla befriande. Svårt att definiera skillnaden, men på något sätt handlar det om att de som deltar i samtalet går in utan intentionen att får höras och synas mest själv. Istället så bara låter man sig själv "go with the flow" och hakar på i andra resonemang, frågar mer, ber någon berätta om något, lyssnar 100 på den som pratar, chillar helt enkelt. Så ska det kännas.

Pratade också i telefon med en kompis som inte är en åjaråare. Sjukt skönt att känna att jag faktiskt får ut nåt av samtalet. Vi låter varandra tala till punkt, utreda detaljer in absurdum och det finns en oskriven regel om att åjaråtekniken inte prakiseras. Ibland kan det bli samtal där bara hon pratar och jag enbart ställer frågor. Och vice versa givetvis. Den enda riktlinjen är att man gör sitt yttersta för att försöka höra och sätta sig in i det samtalsparten vill berätta om. Man har inget behov av att bräcka varandra i åjarå, utan man har fullt fokus mitt i samtalet och lyssnar på vad den andra egentligen säger.

Tror att jag endera dagen kommer att lacka ur mitt i ett åjaråsnack. Ser inte fram emot den dagen, kommer nog att göra mig rätt impopulär.

From geek to chic - Entreprenören

Att vara entreprenör har alltid för mig haft något utav en töntstämpel. Nån avlagd tekniksäljare som kommit på en onödig lösning och som glider land och rike runt i en rackig volvo för att sälja sin idé. Eller som sista utvägen när ingen vill anställa en så startar man eget. Men helt plötsligt poppar detta begrepp upp överallt och verkar vara det alla vill vara.

Draknästet är ett typsikt exempel. Entreprenörer får komma och presentera sina mer eller mindre freakade affärsidéer för en jury av entreprenörer. En av årets drakar är den sjukt coole Douglas Roos, affärsman och entreprenör, som driver nyheter24.se. Han är allt annat är urtypen för den gamla skolans mossgubbeentreprenör. Coola skor, långt hår och kreativa idéer.

DI Gasell är ett annat exempel. Varje år delas det ut priser till Sveriges snabbast växande företag under parollen: "Sverige behöver tillväxt, och Sveriges entreprenörer behöver inspirerande förebilder. Därför utser Dagens Industri sedan år 2000 de snabbast växande företagen i landet, Sveriges Gaseller". Och det finns inga uppfinnarjockar att skåda någonstans på deras listor utan en massa unga coola människor som driver riktigt framgångsrika företag.

Den bransch jag forskar om, PR-branschen, är också den mitt inne i denna entreprenörshype. Duktiga konsulter bryter sig loss från gubbyråerna och startar eget. Och gör det förbannat bra. Det blir inte bara enmansföretag som styrs från köksbordet utan riktiga maktfaktorer som men goda odds slåss med de stora drakarna.

Kontentan är alltså att dagens entreprenör inte är de som av någon anledning inte fick jobb någonstans, utan dagens entreprenör är de riktig vassa karriäristerna som vågar tro på sin egen förmåga och som vill någon mer än att anpassa sig till hämmande spelregler och förlita sig på andras idéer.

No return

Har nu lämnat ifrån mig mitt avhandlings-pm till opponenten samt lagt ut det på intranätet. Nu finns ingen återvändo. Inget mer petande med källor och förbättringar av språket. Känns riktigt bra. Är lite nervig över min engelska. Tycker själv att jag är rätt bra på engelska, men när jag ska skriva akademiskt får jag sjukt dåligt självförtroende. Det ska bli skönt att få lägga fram en text och få en riktig respons på om jag tagit mig vatten över huvudet eller om språket faktiskt inte är så dåligt som jag tror. Kan i alla fall konstatera att det är en jävla skillnad på att surra på engelska på semestern på någon pub någonstans, eller med något i nåt land som är ännu sämre än vad jag är på engelska, än att faktiskt formulera en begriplig text på hyffsat hög nivå. Men det är väl meningen med den här processen att jag ska träna....

Alliansen på Skansen

Det har varit en väldig diskussion i medierna, men även här på jobbet kring Alliansens nya logga. Är den ful, är den ett plagiat, varför orange,och så vidare. Med andra ord kanske man kan säga att den i alla fall är en ur uppmärksamhetssynpunkt bra logga. Och det kanske är bättre än en riktigt korrekt och trist skapelse som inte sticker någon i ögonen och som halkar förbi allas medvetande och inte väcker någons känslor alls.

Bra jobbat Garbergs och Alliansen!

Sen måste jag tillägga att det är stor humor när Henry Bronett, cikusdirren himself, skriver om loggan med en massa djurreferenser och anekdoter från apberget på Skansen. Kul för Henry att kunna använda sina djurkunskaper för att kunna snacka politik. Den kopplingen kanske han har väntat länge på!

The smell of?

Jag är nog oftast förs på plats på jobbet på morgonen. Älskar timmarna mellan 7 och 9. Får sjukt mycket gjort. Men det var inte det som var grejen. Jag inleder varje morgon efter samma rutin. Låser upp mitt rum, kopplar in datorn, går upp till fikarummet för att hämta en kopp kaffe. De senaste veckorna har en märklig doft mött mig i fikarummet. Jag har försökt att analysera den och tror att jag kommit på det. När min pappa levde hade han ett företag inom stålindustrin. Jag var ofta där och hälsade på eller jobbade extra. I det fikarum där blåställsgrabbarna (ja, det var bara män som jobbade där) alltid intog sin lunch och fika var det en speciell doft. En blandning mellan pulverchoklad och sotiga blåställ om jag tänker efter. Denna doft har satt sig i mitt minne för alltid och jag slungas tillbaks många år i tiden när jag känner den. Och det är just denna doft som möter mig varje morgon. Lortiga blåställ och chokladpulver. Mycket märkligt kan jag tycka. Vi jobbar ju inte i blåställ och våra kläder är inte smutsiga av sot från härdungnar. Däremot så har vi ju chokladpulver i vår kaffemaskin. Men var kommer lortdoften ifrån? En enkel förklaring kan ju vara att vårt fikarum faktiskt är rätt skitigt. Jag möts inte bara av doften varje morgon utan också av en diskbänk from hell. Full med skitig disk. Trots att vi har diskmaskin. Under dagen blandas doften upp med inslag från kaffe, mikrad mat och människor. Med dock, varje morgon klockan 7 luktar fikarummet härdugn och chokladdryckspulver och jag vill veta varför.

I limbo

Skickade in ett pm till min handledare igår. Väntar på respons. Kan inte göra så mycket innan jag får feedback, men när kommentarerna väl kommer så har jag antagligen sjuuukt mycket att göra. Torsdagar är dessutom mötesdagar. Först personalmöte och sedan högre seminarium. Innebär att torsdagen i stort går åt till att hänga runt. Inte alls dumt faktiskt. Inga krav på produktivitet och prestation, bara härligt lyssnande på andra som inspirerar. När jag har mycket att göra är torsdagar bara skit. Jag sitter som på nålar och vill bara gå iväg och få nåt gjort. Men just idag, när jag befinner mig i något slags limbo och inte egentligen kan göra så mycket annat än att vänta så känns möten som ett bra sätt att fördriva tiden.

Har förövrigt bakat en inte alltför lyckad banankaka till mina kollegor. Den är rätt torr och inte alltför smakrik. Men vad fan, det är ju fika i alla fall.

När ögat

Var ett par millimeter från att få en rejäl iskluva i skallen när jag gick in på jobbet i morse. Hörde hur det rasslade till långt över mig och jag tog ett par inte alltför smickrande älghopp in under tak. Och bakom mig kommer isklumpen som en bomb och går i tusen bitar på marken. Ringde vaktis och bestämde mig för att köpa ett par trisslotter idag.

Värdiga samtalsämnen

Förväntningarna på att man ska så att säga "stay in character" även på lunch och fikaraster är nog ganska stora. I alla fall har jag sådana typer av föreställningar om mig själv och andra. Men, sådant är icke fallet. Sitter hela förmiddagen framför skärmen och uppdaterar ett teorikapitel som tydligen inte var så begripligt som jag tyckte när jag skrev det. Tänker och vrider och vänder på argumenten och diskussionerna. Konsulterar lite bra böcker och skriver lite till. Helt plötsligt är klockan 12 och det är dags att värma den medhavda lilla matlådan i mikron och på något sätt rensa huvudet från alla överflödiga tankar som dimmar igen min text. Sätter mig vid ett bord och kastar helt förutsättningslöst ut tråden: -Var det nån som såg Hollywoodfruar igår. Grymt bra nya puckon med. Och sedan fylls lunchtimmen med härligt nonsensprat om vem som är mest osympatisk, rik, sexfixerad och så vidare. Någon försöker peta in samtalet på något annat lite mer seriöst program som gick parallellt med Fruprogrammet, men icke ett napp. Med en frenesi utan dess like fortsätter vi återberätta gårdagens, och även förra årets för den delen, osannolika historier om dessa vulgokvinnor från ett varmare och mer exhibitionistiskt klimat. Och vips så är lunchen över och jag går ner och skriver, åtminstone som det känns, lite mer text som är helt glasklar och dessutom ganska bra. Yoga och meditation är såååå överskattat i jämförelse med lite ytligt snack om saker så lång bort från min verklighet som det bara går.

Får man bli så glad för ett bokpaket eller är man en tönt då?

Ganska så mycket nördvarning på att bli absolut svinglad för fem böcker om institutionalisering. Kanske ingår det i jobbet? Vet andra som skulle se det som ett straff från hell att få ett sådant paket och dessutom vara tvungen att läsa skiten. Men hos oss är vi alla lika. Min chef kom in med paketet och glittrade med ögonen och sa att här kommer en present till dig, och guuud vad avundsjuk jag är på dig som är doktorand och får frossa i bra böcker. Och jag håller med henne. Har tillbringat alldeles för många år som adjunkt och sneglat smått avis på mina forskarkollegors strida strömmar av bokförsändelser som vittnar om många sköna timmar i lässoffan. Och stackars jag som aldrig hinner ens öppna en bok om jag inte har kniven på strupen och ska föreläsa om ngt nytt som jag inte läst på om. Och då blev det oftast någon patetisk nödlösning med snabbscanning av alldeles för många sidor och alldeles för ytlig kunskap och en föreläsning som mer än lovligt vacklar rent kunskapsmässigt. Var mest orolig för att någon skulle genomskåda mitt fuskjobb. Men nu, helt underbart, förväntas jag läsa, läsa lite till och avsluta med att läsa ännu lite mer. För det är mitt jobb. Kan det bli bättre?

Fikabekymmer

Idag fick vi tårta av rektorn. Mycket gott. En princess och en gräddig skapelse med blåbär. Har smakat bägge två för det var jag värd! Tårtorna fick vi som ett tack för att vi tagit hand om vår minister så bra. Vi visade honom allt vi kan och kanske lite till. Förhoppningsvis kan han lobba lite för våra frågor på högre nivå. Och om inte det ger nåt resultat så var i alla fall tårtorna goda.

På torsdagens personalmöte är det mitt namn som står på fikalistan. Lite ångestframkallande. Blir som en mental spärr att komma ihåg. Har nämligen skrivit upp mig förut och kommit på en kvart innan mötet att jag ska utfodra 30 sötsakssugna akademiker något annat än den annars obligatoriska wienerlängden med mormorshosta. Tycker nämligen att det är svinäckligt. Den gången blev det Noblesse från macken.

Brukar till någras stora besvikelse köra på mackor med gott pålägg, men jag vet inte om jag hinner engagera mig.

Ett annat litet gissel är att jag själv har slöjdat en dumstrut med texten "jag glömde fikat" som tronar på en hylla i lunchrumet och som jag med stor glädje trycker fast på huvudet på den stackare som glömt sin uppgift. Så det vore ruggigt pinigt om jag själv satte mig i sen dumstrutssituationen och så att säga kastade sten i det berömda glashuset. No good.