Är jag en laggard eller bara en kärring mot strömmen?

Jag är en person som är rätt svart eller vit. Antingen gillar jag något, och då säljer jag in detta till alla jag känner. Eller så dömer jag ut. Och då gör jag det ordentligt. Och dubbelmoraliskt nog kan jag ibland vända helt i vad jag dömer ut eller säljer in.

Det här beteendet blir mycket tydligt när det kommer till tekniska prylar som exempelvis telefoner. När iPhonen kom var jag fullständigt övertygad om att jag skulle ha en till varje pris. Jag ÄR ju en Mac-person, så det är ju bara naturligt. Och så är man ju lite special när man har en iPhone. Och det syns varje gång man tar upp telefonen. So far so good. Och jag vet inte vart det här vände. När jag blev anti. Men det är rätt typiskt mig. All vägra tycka om det som alla andra tycker om. Utan egentligen något hållbart argument. Och ibland utan att vara helt övertygad själv. Ofta tror jag att det handlar om att jag inte gillar när folk är så där sektfrälsta i något. När man nästan går ihop för att frälsa de ofrälse med argument för varför just denna pryl är så fantastisk. Helt okritiskt och förbehållslöst argumenterande för att övertyga just mig. Då blir jag kärringen mot strömmen som dömer ut. Och då gör jag det kategoriskt.

Ett annat exempel är Facebook. Samma Ulf Ekman känsla uppstod när Facebook var som hetast. Kollegor och vänner försökte i tid och otid att övertyga mig om att det mer eller mindre var tjänstefel att jag inte var med på tåget. Att det hindrar mig i mitt arbete, att jag missar så mycket roligt som händer i allas liv. Att kontaktnäten är ovärderliga. Och redan vid det femte säljargumentet som inte borde gå att säga emot har jag bestämt mig. Jag är och kommer att förbli motståndare. Sekten får klara sig utan mig. Och jag tänker slåss för min sak. Och det är en patetisk principsak. Jag hade antagligen varit en ganska bra Facebookare, och säkert tyckt att det var ganska kul, men skulle aldrig i livet befatta mig med något som luktar okritisk frälsning.

Och mina utdömningar kan egentligen handla om vad som helst: Milleniumtriologin, stor schal runt halsen, lösnaglar, Newportinspirerad inredning, GI-kost, rosévin.

Tycker ibland (eller ganska ofta) att jag själv är rätt så patetisk och barnslig, men jag kan bara inte låta bli. Och dessutom så njuter jag ibland av att reta andra med mina kör-i-vägg-argument.

Globala Institutioner i Uppsala

Var på en kurs i förrgår i Uppsala. Det var ett gäng föreläsare som pratade om institutionalisering ur olika perspektiv. Det jag har tagit med mig är inte så mycket varje enskild presentation, utan snarare diskussionerna. Jag kan bli så otroligt uppfylld av hur vissa människor kan analysera och resonera kring riktigt kluriga och avancerade saker på ett fullständigt glasklart och briljant sätt.

På något sätt är det nödvändigt för mig att ha akademiska förebilder. De behöver inte hålla på med exakt det jag gör, utan det handlar mer om deras förhållningssätt till sin forskning och deras sätt att analysera saker och deras förmåga att interagera med andra människor. Jag hittade en sådan förebild på kursen i Uppsala. Gili Drori från Stanford Univeristy imponerade stort på mig.

The mother of all 40-årsfester

En sjuukt rolig helg i Vemdalen och Storhogna. Slocknade vid 8 i går kväll. Tror nog inte att jag var den tröttaste. Kommer antagligen aldrig att få uppleva en roligare 40-årsfest, så jag suger på den här karamellen ett tag framöver.

Kommunikationsyrket- the ultimate underdog

Ofta när jag diskuterar PR-forskningen tycker jag att jag hamnar i rätt dåliga spår där jag hela tiden försöker att framställa yrkesgruppen som missförstådda och underskattade underdogs. När det handlar om kommunikationsavdelningar är det klassiska greppet att hävda kommunikationschefens roll i ledningsgruppen. All ledningsgruppen inte inser vikten av kommunikation, att de bara tänker på ekonomi. Eller kommunikationsavdelningens rätt till vissa arbetsuppgifter eller territorium. Eller hur kommunikationsavdelningen alltid slåss i underläge mot marknadsfolket. Och hur marknadsavdelningarna eller HR-avdelningarna snor ens arbetsuppgifter mitt framför ögonen. Det är alltid lite synd om kommunikatörerna. För att inte tala om konsulterna, denna missförstådda grupp som kämpar mot de största antagonisterna, journalisterna, och deras missuppfattningar av PR-byråernas relationsskapande arbete. Eller för den delen de onda reklambyråerna som kapar åt sig större delar av företagens marknadsbudgetar än vad de är värda. För de har inte förstått värdet av PR.

Detta går igen i PR-forskningen på många sätt. Hela excellence-studien handlar ju om hur kommunikatörerna ska positionera sig för att göra sig oumbärliga i organisationen. Ett annat exempel är all forskning om hur vi måste lära oss att utvärdera kommunikation för att minsann kunna visa viken nytta kommunikationen faktiskt har. Att vi faktiskt tillför mer än vad de andra tror. Återigen underdogperspektivet. Hela diskussionen kring huruvida vi ska kalla området för public relations över huvud taget går i denna linje. Vi tycker att public relationsbegreppet har dragit i smutsen av oseriösa bluffmakare som fuskar med oseriöst publicitetsskapande. Vi vill inte förknippas med detta utan försöker att omdefiniera oss själva, både inom praktiken och inom forskningen. Alternativa benämningar som Strategic Communication, Corporate Communication, Communication Management förordas av olika forskare med olika motiveringar till varför just denna benämning är den bästa. Vi har lite samma sjuka på svenska också. Heter det public relations, strategisk kommunikation, planerad kommunikation eller något helt annat? Och praktikerna, är vi kommunikatörer eller informatörer? Det finns någon slags dålig självkänsla här. Oh, nej, inte kommunikatörer, då kan vi ju bli förväxlade med den inte alls så etablerade yrkesrollen butikskommunikatörer. Eller, oh, nej, inte informatörer, för det är ju sååå oldschool, vi sysslar ju med kommunikation.

Och dessa bilder, både av praktiken och forskningens underdogposition och taskiga självkänsla, för vi vidare till våra studenter. Från dag ett berättar vi för dem att deras yrkesliv kommer att vara en kamp och ett korståg för att upplysa världen om vår yrkesgrupps förträfflighet och oumbärlighet.

På något sätt känns inte detta systematiserade sätt att betrakta, beskriva, analysera eller praktisera ett yrke som särskilt konstruktivt. Det blir någon slags självuppfyllande profetia. Eller självspelande piano. Så många frågor handlar om varför företagens ledningsgrupper inte begriper kommunikatörerna förträfflighet och kommunikationens vikt i alla möjliga och omöjliga situationer. Vad det är det då som skapar denna dåliga självkänsla eller behov av att pinka in revir? Till viss del handlar det nog om att alla möjliga andra gör anspråk på de saker vi anser definierar oss. Men om andra yrkesgrupper gör anspråk på våra områden, och dessutom kan göra dem till sina, vad är det då egentligen som definierar oss? Handlar yrkesidentiteten kanske till största del om personlig legitimitet inom organisationen, där rätt person kan kapa åt sig rätt arbetsuppgifter och positioner? Ovidkommande av hur duktig kommunikatör du är eller huruvida du har en kommunikationsvetenskaplig examen. I don´t know, men det tåls att fundera på. För nu har jag nog i alla fall för sista gången använt underdogargumenten när jag ska beskriva mitt forskningsområde.

Avbokat och färdigbokat

End of story. Bokade av resan och bokade omgående en ny. Troligtvis är detta vägs ände. So for your information Jesper, midsommar kommer att firas med all inclusive, grisfest och Viva Espania på Kanarieholmarna. Känns rätt bra faktiskt. En rekorderlig svenneresa.

Bokat, men kan avboka

Boka, avboka, boka, avboka. Har drömt hela natten om olika charterresor. Detta börjar bli tvångsmässigt. Kommer antagligen att avboka resan till Mallis för att sedan boka någon annan som jag också kommer att fundera på att avboka. Det enda som stoppar mig just nu från att avboka är att vi bokade det sista rummet på detta hotel. Och det är ju trots allt det bästa hotellet. Men ändå, det kanske finns något bättre alternativ.

Kanske, men bara kanske

Ska möta min sambo p lunchen idag på en resebyrå för att eventuellt boka en resa. Det som från början tedde sig så enkelt, det är väl bara att gå in på internet och boka, har blivit ett heltidsprojekt fyllt av ångest.

Det är alltså ingen jordenruntresa som ska till, utan en högs ordinär charter. Men jag har efter ett sjuuukt antal timmars surfande på resesajter upptäckt att det finns inget som heter vanlig charter. Eller så är det jag som är ovanligt omständig och har beslutsångest.

Det måste vara hyffsat kort flygtid, men ändå tillräckligt långt borta för att det ska vara varmt. Det ska helst vara ett exotiskt resmål, men ändå tryggt och säkert för barn. Inga överraskningar vad gäller äckliga djur eller magsjukemat. Gärna lokal prägel och inte så turistigt, men hotelnivån och det omgivande området måste vara resortmässigt med hög turistkvalité. Gångavstånd till strand men inte någon exploaterad tureturist strand med tyskar packade som sillar. Vårt hotelrum måste ha ett avskilt sovrum, helst markterass, nära till restaurang och poolområde, men inte något störigt spring och oväsen utanför. Bara lugn och ro.

Detta håller på att bli en besatthet. Att hitta det perfekta resmålet. Det måste bli ett slut på det här nu.

Det här kommer att bli piece of cake, bara att boka!

Fredag kväll- veckans höjdpunkt

Ingen del av veckan är som fredag kväll. Man går liksom och suger på karamellen att det bara är fredag, att man är ledig i morgon, men även i övermorgon. Man har två sovmornar framför sig. Man är så trött efter veckan att man slocknar framför På Spåret med en mage fylld av kött och sås med rödvin till. Man slocknar med vetskapen om att klockan inte kommer att ringa innan gryningen i morgon. Och inte i övermorgon heller.

Och sen kommer lördagen. Borde vara en riktig familjedag. Men oftast ligger vi back på städning och handling, så lördagen blir dammsugning och långtur till ICA Maxi. Inte kul alls. Lördag kväll är inte alls lika härlig. Då har man redan börjat varva upp inför veckan. Antagligen är man lite mer utvilad än på fredagen men det behöver inte vara positivt. Skapar bara mer press att maxa ur de lediga timmar som är kvar. Lördagskvällen följs förvisso av en sovmorgon, men inte av två. Utan den sista för denna vecka. Söndagen är också den officiella fixardagen. Inte alls lika kravlös som fredagskvällen.

Ikväll ska jag njuta av fullständigt kravlöst soffhäng med nonsenstv och insomning före nyheterna. Så det så.

Akademisk idoldyrkan

På universitetet tycks det finnas en slags idoldyrkan. En väldigt intressant företeelse tycker jag. Men egentligen inte så konstig. Man läser en massa böcker som man tycker är fantastiska och revolutionerande för ens eget tänkande. Och personerna som skrivit böckerna som man sedan flitigt refererar till eller föreläser om finns med i ens yrkesliv hela tiden. När man sedan får åka iväg på någon av de årliga konferenserna och se dessa personer live, prata om något de skrivit, är det nästan ibland så att man vill gå fram och få en autograf och berätta hur mycket denna person betytt för en.

För rätt många år sedan när jag och två rookie-kollegor fick åka på en internationell kommunikationskonferens i Dresden upplevde jag denna idoldyrkan för första gången. Vi sprang som skållade råttor i tre dagar mellan seminarium för att hinna se alla personer live som bara funnits som namn som man upprepat hundratals gånger. Ibland levde dom upp till förväntningarna och ibland dök det upp en liten grå tant eller gubbe som man inte begrep ett jota av vad dom sa.

Kommer speciellt ihåg den riktigt stora arenakonserten med Jürgen Habermas. Auditoriet var fullsatt och andlöst förväntansfullt på att denne legendar skulle ändra scenen. Jag kommer ihåg att jag var näst intill nervös. Och in kommer han. En gammal silverräv med pondus som Springsteen. Dessvärre hade han relativt nyligt drabbats av en stroke och talade otydligt. Arrangörerna hade delat ut manus för talet i förväg för att underlätta för lyssnarna. Jag hade inte lyckats kapa åt mig något dock. När Habermas började tala inser jag rätt snabbt att jag faktiskt inte begriper ett skit. Jag hör inte vad han säger och det jag hör förstår jag inte. Men jag ser flera hundra människor runtomkring mig nickandes med i hans poänger och hummandes när han säger något extra bra. När jag försöker att diskret kika i den kopia av talet som min stolsgranne har kommit över får jag en förnärmad och irriterad blick och han flyttar demonstrativt stolen en halvmeter bort och vinklar papperen så att jag inte kan se ett skit. När Habermas var klar med sitt tal fick han givetvis rungande applåder och även en massa frågor. Frågor som kopplade tillbaks till det han sagt i det tal jag inte begrep ett ord av. Och med andra ord begrep jag heller inte frågorna eller svaren på frågorna för den delen heller. När vi lämnade salen var det med en känsla av att ha upplevt något stort men också lååångt bortom vår fattningsförmåga. En absurd och abstrakt händelse som inte riktigt gick att sätta fingret på. När jag senare på kvällen fick frågan, eller kanske rättare sagt påståendet; visst var det bra? Så kunde jag inte annat än att hålla med. För det var ju bra. På en konstig nivå som inte går att riktigt sätta fingret på. Som en rockkonsert man vet att Fredrik Strage kommer att ge högsta betyg och som man själv på ett plan inser är något stort, men man grips ändå inte direkt i hjärtat av storheten, snarare av upplevelsen av och närheten till storheten.

I alla fall, här finns ett klipp där den käre Habermas faktiskt är något mer begriplig, och han har ju faktiskt helt fantastiskt mycket spännande tankar att berätta om.

My new BFF

Kaffe för alla smaker, starkt, milt, stor kopp, mycket liten kopp, med skum eller utan skum. Till och med utan koffein, om man nu mot all förmodan skulle ha sugit i sig lite för många koppar under dagen eller om timmen är lite sen. Små poddar med glada godisfärger blir på några sekunder utsökt kaffe. Höjden av lyx. Men jag märker att min och kaffemaskinens relation också snabbt kan utvecklas till något destruktivt. Bara eeeen liiiten espresso till, eller kanske ska jag lyxa till det för 10e gången idag och skumma till en latte? När jag spenderar mer tid vid maskinen än vid böckerna vet jag att vi måste ta en paus i vår relation. I alla fall begränsa vårt umgänge till koffeinfria vanliga koppar, utan krusiduller.

Hemmajobb

En av förmånerna med att ha det jobb jag har är att kunna jobba hemifrån. Dock inte helt oproblematiskt rent självdisciplinmässigt. Sitter just nu och läser i min fåtölj med en kopp kaffe på bordet. Kommer antagligen att sätta mig i en solstol mot en husvägg lite senare och läsa vidare. Iklädd mysbrallor, mössa, luvtröja och tofflor känns denna jobbsituation ganska långt från mina vanliga pumps och skjorta.

Men som sagt, hur mysigt det än är att jobba hemma så ställer det oanade krav på självdisciplinen. Det har aldrig varit så roligt att sortera tvätt, plocka ihop brio-järnväg eller öppna räkningar som nu. Ibland kan jag dra ut på morgonritualen i all evighet för att slippa komma igång. När jag är på jobbet är det så definitivt på något sätt. Kommer in på kontoret och börjar sedan jobba. Punkt. Men paradoxalt nog så tycker jag ju alltid att det är jättekul när jag väl kommer igång med jobbet här hemma. Har bara liiiite längre startsträcka.

Trots den långa igångsättningsfasen så får jag konstigt nog sjuukt mycket mer gjort en dag hemma än på en dag på kontoret. De långs stunderna av total fokus infinner sig liksom aldrig i kontoret bredvid kopieringsmaskinen.

Jag tycker till

Smalltown girl

Var på middag i lördags. En mycket trevlig sådan. Bland de som var med på middagen har många ganska utåtriktade jobb och stora kontaktnät. Vi diskuterade lite kring dessa kontaktnät, vem som känner vem som känner vem som känner vem. Tror att en sådan diskussion är ganska symtomatisk för småstaden. I ex Stockholm är det helt omöjligt att börja reda i vilka gemensamma bekanta man har eftersom sannolikheten att man har någon gemensam nämnare på den fronten är i princip obefintlig. I alla fall om man rör sig i olika branscher. Och kommer från olika delar av stan.

Jag kommer ju från en ännu mindre stad än den jag bor i nu. När jag var liten var det samma sak ändå. Kommer ihåg den första killen jag berättade om för min mamma och pappa. Dom frågade inte hur vi hade träffats och sånt, utan direkt, vad heter hans föräldrar? Och sedan tog det inte många timmar tills jag hade hela hans släktkrönika framför mig. Inklusive mindre smickrande historier om när min pappa (som då var jazzkille) hade liftat med hans pappa som var raggare och körde raggarbil och min pappa av misstag drog en korv med bröd och riktigt med senap i taket på bilen. Och min pappa väljer, av rädsla att få stryk, att inte säga något om senapsincidenten till bilägaren utan tackar för skjutsen och kliver utan att orda något om saken ur bilen. Ett tillägg som min pappa gör är att, jorå, min nya killes pappa vet säkert att det var han som pajade taket i raggarbilen och kommer nog att kunna koppla detta till mig rätt lätt.

Men det fanns ju också fördelar. Typ, om jag behövde köpa en ny hårtork var det bara att åka ner till Bröderna-El (eller vad nu el-affären hette) och lämna fram den valda hårtorken och hälsa från pappa. Eller det av mig kraftigt missbrukade "stationskortet" på Statoil. Det var bara att tanka upp bilen, glida fram till kassan och sätta upp kalaset på stationskortet. Däremot kan jag se nackdelar med detta idag, eftersom nu, när jag 15 år senare glider in på samma mack och personalen fortfarande vet oroväckande många detaljer om mitt liv som det ser ut nu.

Detta med att kunna placera in en människa i ett sammanhang gör att personen kan få åtnjuta en massa fördelar bara för att man finns i rätt sammanhang. Som småstadstjej har jag lärt mig att till max utnyttja och dra fördel av detta, men för personer, som ex min sambo, som är inflyttad från Stockholm, ter sig nog vissa av dessa konversationer om vem som känner vem väldigt aparta. Men jag tror att han börjar att vinnas över till min sida, eftersom det nästan alltid visar dig att det går att nysta upp ett gemensamt kontaktnät och att man därefter kan placera in personen man försöker lära på en ganska exakt position.

Avslutar med den klassiska "Smalltown Boy" med Bronski Beat om en lite mer problematisk sida av att komma från en småstad.

Idag- vikarie

Ska ha en föreläsning idag i vetenskaplig metod. Vickar för en kollega som är bortrest. Ska bli riktigt kul faktiskt. Det var evigheter sedan jag föreläste och det är ju faktiskt något som jag tycker är roligt. På ett lite otäckt sätt. Ska prata om intervjuer och fokusgrupper, så det är ju verkligen mitt kvarter. Att föreläsa är ibland den bästa kicken man kan få i det här jobbet. I alla fall kortsiktigt. Det känns direkt om det funkade bra eller inte. Om dom gillade det man sa eller inte begrep nåt alls. Vetenskaplig metod är kanske på papperet inte det mest spännande man kan prata om, men jag älskar det!

Återkommer med recensioner av mig själv.

Tack påskharen för den!

Har tillbringat påskhelgen med ett vinglas i den ena handen och en skvallerblaska i den andra. Emellanåt har jag rest mig ur soffkoman och ätit trerättersmiddagar som jag själv inte hjälpt till ett skit med. Delikata middagar förövrigt. Nätterna har spenderats i den så kallade "sviten" (en lyxig frigga som mest liknar Grand Hotel på insidan) där vi trynat minst 9 timmar per natt. Vår son har hängt i eget rum i storstugan. Frullen med nycentrifugerad råsaft och svinstarkt kaffe gav precis nog med energi för att orka en sväng ut på isen. LYX med andra ord. Och sjuuukt utvilade återvänder vi hem och tänker att nu jäklarns har vi väl bättre förutsättningar än ever att uträtta storverk på jobbet. Men icke, där lurade påskharen oss grundligt. Vår son hostade omväxlingsvis snörvlade exakt hela natten och vi sov ta mig tusan inte en blund. Så det var inte några pigga och utvilade blå som mötte mig i spegeln i morse. Såg ut ungefär som jag gjorde innan påsk. Den tackar man för!

Konsulter och politiker

Läste en artikel idag om att en konsult på Springtime byter jobb till ett inom politiken. Inte helt banbrytande karriärsväg kanske man kan tycka. Många är det som gått denna väg och med ett stundande riksdagsval är det ju lite intressant att fundera över hur valresultatet kan komma att påverka byråernas och partiernas lönelistor.

Oavsett vilken politisk tillhörighet man har så verkar det som om skotten mellan politiken och konsultbranschen inte är särskilt täta. Kommer ihåg ett samtal jag hade med representant för att politiskt partis kommunikationsavdelning efter förra valet, som konstaterade att korridorerna i partihögkvarteret ekade tomma eftersom många av kommunikatörerna efter alliansens seger hade flyttat över till riksdag och regering. Rekryteringen av nya medarbetare var i full gång, och många kom från konsultbranschen. I den nya alliansregeringen såg man också ett flertal mer eller mindre kända före detta konsulter som i och med regeringsskiftet flyttade in på Rosenbad. Kända exempel på detta är Per Schlingmann, Cecilia Stegö-Chilo, Carl Bildt, Nyamko Sabuni, Sven Otto Littorin och Lena Adelsohn Liljeroth.

Och helt tvärt om också. När det blir ett regeringsskifte står det ju en massa erfarna kommunikatörer utan jobb. Och, voila, cirkeln är knuten, många går till byrårena. Exempelvis Göran Persson (JKL), Anders Björck (JKL), Sebastian Navab (Progress PR), och Anna Helsén (JKL).


Nu, när ett riksdagsval ligger nära i tiden är det ju dags att inventera och mobilisera krafterna igen. Bland oppositionen finns en massa intressanta konsulter som är potentiella toppnamn vid ett eventuellt regeringsskifte. Namn som Martin Engman (Diplomat PR), Mikael Magnusson (Rud Pederssen), Joanna Mossberg (Cohn & Wolfe), Joanna Söderlind Paues (Cohn & Wolfe), Ewelina Tokarczyk (Prime PR), Kerem Yazgar (Prime PR) och John Zanchi (Andreasson PR) har alla ett förflutet inom politiken och vid ett eventuellt regeringsskifte så är det väl troligt att många av dessa namn kommer att återfinnas på Rosenbad.

Redan nu finns exempel på förflyttningar mellan konsultvärlden och politiken. Den erfarna Anna Helsén, tidigare presschef hos Göran Persson, har du blivit rektyterad från jobbet på JKL till presschef hos Mona Sahlin.

Huruvida detta är bra eller dåligt för politiken eller för pr-branschen låter jag vara osagt, men däremot ser jag fram emot att följa valet och därmed hoppen mellan yrkesroller. Om det blir ett regeringsskifte i september så är det väl i alla fall ganska troligt att det kommer att bli ganska stor personalruljans inom bägge branscherna.