Positionering vid kopiatorn

Precis utanför mitt kontor står avdelningens personalkopiator. På gott och ont. På den goda sidan får man en slags spindels in nätet funktion vad gäller den informella kommunikationen. Många slinker in och delar med sig av det senaste skvallret medan den någon snigelartade kopiatorn tuggar på. Det är trevligt och intressant. Å andra sidan så uppstår det ju ett slags vaccum de minuter kopiatorn går (och tro mig, det kan vara ganska många med den kopiatorns brist på tempo) och de minuterna måste förbrukas på något sätt. Med andra ord kommer man in och surrar lite hos mig även om man inte har något att säga. Typ, jaha, hur går det för dig då. Har du skrivit nåt nytt? Detta kan bli något frustrerande. Ibland får jag lust att säga att, ja, idag har jag inte skrivit ett skit eftersom jag mest pratat med folk som kopierat. Men det kan man ju inte göra med risk för att göra sig ovän med hela personalen. Dessutom uppskattar jag ju allt som oftast de små avbrotten. Jag har också fått en specialistkunskap som jag inte alls vill ha, jag kan allt om kopiatorn. Hur man fyller på häftstift, hur man kopierar OH (ja det finns fortfarande folk som använder dem) och hur pappersstopp lokaliseras. Ska begära timmar i min timplan för kopieringsservice tror jag.

Vem gömmer sig bakom kommentarerna?

Var på kursstart idag. Intressant om journalistikforskning. Vi diskuterade bland journalistikens framtid och nutid. Eftersom de nya mediernas intåg så monumentalt har förändrat både journalistikens och jorunalistikforskningens villkor väcks det ju en massa frågor kring hur man ska hantera detta. En fråga som jag funderat mycket på, kanske något off topic, är vem det egentligen är som kommenterar exempelvis artiklar i olika tidningar. Det verkar finnas mängder med tyckatillare out there som inte har något bättre för sig än att debattera kring Mona Sahlins handväska eller snökaoset. Är landet överlusat med debattsugna människor eller kan det vara så att det är typ samma gäng som går ingång på det mesta. Det kan ju vara ganska bra att veta. Om det nu är så att det finns något slags uppdämt behov hos det svenska folket att få vara med och tycka till som exploderat i och med de nya mediernas intåg så måste jag säga att det är glada nyheter. Men för att vara lite mer cynisk, om det är en liten grupp bittra jävlar som sitter och kommenterar allt så ger det ju inte en särskilt rättvisande bild av hur ett problem uppfattas. Jag har dock en smygande misstanke om att tiden sprungit ifrån mig och att det är jag som se ett problem där det inte finns något? Läser ibland kommentarerna till olika artiklar och blir lite rädd för åsikterna som ibland ventileras och tänker att, hua, hur ska dagens ungdom kunna bilda sig en balanserad uppfattning av samhället utifrån det här. Men min misstanke är att kidsen genomskådar detta på ett sätt som en oldschoolanvändare som jag själv aldrig kan begripa. Jag tror att man är så van vid att kommentera saker och att ta andras kommentarer med en nypa salt att man kan sortera bort nötterna ganska enkelt. För det är ju något man alltid gjort. Man är ju född in i det. Jag hoppas i alla fall att det är så. Lite trist dock att konstatera att jag blivit gammal. Som en parentes kan jag säga att jag själv aldrig vågat lämna någon kommentar till någon artikel någonstans. Är väl rädd för att någon ska tycke att jag tycker fel och att jag sedan ska få skit för det.

En akademikers lösning på alla problem, läs en bok om det

De första doktorandpoängen ska förhoppningsvis kammas hem idag. Förhoppningsvis. Är inte nervös, men lite nyfiken. Borde nog läsa igenom mitt alster inför grillningen. Avskyr dock att läsa saker jag skrivit. Om jag inte fått lite distans till dem. De publikationer jag hittills fått ihop har jag ännu inte fixat att läsa igenom. Ångestladdat på nåt sätt. När man sitter och bläddrar i den färdigtryckta boken är det ju för sent på ett oåterkalleligt sätt. Är livrädd att upptäcka att oops, det jag skrev var visst svindåligt. Men jag kanske måste börja något slags terapiarbete om jag ska överleva dessa år, eftersom mitt jobb kort och gott till största del går ut på att skriva. Undrar om det finns några självhjälpsböcker på ämnet. En akademikers lösning på alla problem, läs en bok om det. Funkar sjukt bra, i alla fall på ett teoretiskt plan.

Administration from hell

Har spenderat förmiddagen på ett mycket utvecklande sätt. Not. Jag fick backning från fakulteten angående min studieplan som inte var uttömmande nog. Speciellt inte beskrivningen av min progression, som görs i så kallade milestones, under resterande delen av min doktorandtid. Tycker det är lite klurigt att veta efter fyra månader på jobbet exakt vad jag ska göra om låt säga tre år och hur många poäng detta är värt. Lite intressant är att jag får skriva in "Arbete med milestones" som en milestone. Så det skrev jag in snabbt, eftersom jag säkert vet att jag gjort det. Administration har aldrig varit min starka sida..........

Har också försökt att komma igång med Endnote (ännu en milestone till protokollet här). Fullständigt obegripligt. Men det ska ju vara bra har jag förstått. Jag suger på att skriva referenslistor rent allmänt. Lyckas alltid missa några årtal eller små punkter eller kursiveringar. Om jag lyckas få ordning på Endnote så kan jag göra den perfekta referenslistan utan att behöva oroa mig för om jag fattat APA-style rätt. Men det är dessvärre en bit dit. Har för närvarande hela två artiklar i mitt bibliotek, så jag har en bit kvar tills jag kan för första gången kan briljera men en reflista helt utan fuckups.

En helt annan reflektion utifrån mitt allmänna gnäll ovan. Om detta är mina största orosmoment och hookups just nu så har jag det uppenbarligen rätt bra.

Fanfanfan

En kollega till mig recenserade Thåström med att säga att han er ut som en sprutnarkoman på söder. Jag håller inte riktigt med. Var på konsert i helgen och förvandlades omedelbart till en trånade 14-åring. Hur patetisk det än låter symboliserar Thåström fortfarande någon slags tonårsdröm om ett dekadent rockstjärneliv. Och den där spruckna rösten. Som i Sönder Boulevard. Konserten var precis sådär som en konsert ska vara. Inte en enda transportsträcka. Total uppslukning. Och ett fullkomligt vansinnigt tempo och nerv från Thåströms sida.

Och sen, tillbaks till ett mer ordnat liv med tacos, os-floppar på tv och tjocka teoriböcker. Men det är ju kontrasterna som gör det.

If everything seems under control, you´re not going fast enough!!

Kurs avslutas och ny kurs börjar denna vecka. Examination på fredag som känns rocky på alla tänkbara sätt. Mina första doktorandpoäng kan vara i hamn innan denna vecka är slut. Alternativt är jag helt fel ute och får ta helg med noll i poäng i protokollet. Prestationsångest. Fruktat frustrerande att inte veta om jag är så att säga med i matchen eller om jag måste jobba på betydligt hårdare.

Största lärdomen från kursen är att många har forskat om mycket på alla tänkbara och otänkbara sätt. Man kan uppenbarligen vrida och vända på ett problem hur många gånger som helst och komma fram till slutsatsen att problemet behöver belysas från ytterligare några håll innan det finns ett svar. Nu ska inte jag vara bitter för det, eftersom jag själv försöker hitta svaret på samma problem och antagligen kommer att komma fram till att man måste titta på problemet från ett annat håll för att få svaret. Å andra sidan, är inte helt säker på att det är svaret jag är ute efter. Apropå det där med svar, även Bad Religion har funderat över saken.