Min kollega Kajsa Falasca skriver intressant om hur svenska riksdagsledarmöter ser på strategisk politisk kommunikation och jämför med slutspurten av det amerikanska presidentvalet där strategier och kommunikation tas till en helt annan nivå. På gott och ont kanske? Hur som helst, läs Kajsas inlägg och även den artikel hon länkar till som Jesper Strömbäck, Kajsa och jag skrivit.
http://kajsafalasca.wordpress.com/2012/10/16/vinner-strategier-valet/
”Do campaign strategies and tactics matter? Exploring party elite perceptions of what matters when explaining election outcomes” i Journal of Public Affairs
onsdag 17 oktober 2012
tisdag 9 oktober 2012
fredag 14 september 2012
Någonstans mellan SPSS och sex and drugs and rock´n´roll
Bad min kära kollega om lite litteraturhjälp. Och som vanligt levererade Adam!
Boken är till synes en riktigt törr tegelsten.
Meeen, när man vänder blad så hittar man en alternativ framsida. En mycket bättre sådan tycker jag..
Och det stannar inte där... låt mig visa två exempel till. Detta är dock bara två av hur många som helst. Denna bok kommer att bli underbar läsning. Skönt med en bok om statistik där författaren inte tar sig själv på så förbaskat stort allvar men ändå lyckas leverera en utmärkt bok om SPSS.
Tycker att alla dessa små detaljer är helt fantastiska. Men jag funderar också på om min eufori kanske i själva är ett tecken på att jag helt snöat in och tappat perspektiv vad som är roligt? Måste kanske göra en reality check och kolla lite på nåt gammalt favoritklipp typ....
Ok, jag ger upp. Det står nog klart att min uppfattning av humor alltid varit lite skev...
Boken är till synes en riktigt törr tegelsten.
Meeen, när man vänder blad så hittar man en alternativ framsida. En mycket bättre sådan tycker jag..
Och det stannar inte där... låt mig visa två exempel till. Detta är dock bara två av hur många som helst. Denna bok kommer att bli underbar läsning. Skönt med en bok om statistik där författaren inte tar sig själv på så förbaskat stort allvar men ändå lyckas leverera en utmärkt bok om SPSS.
Tycker att alla dessa små detaljer är helt fantastiska. Men jag funderar också på om min eufori kanske i själva är ett tecken på att jag helt snöat in och tappat perspektiv vad som är roligt? Måste kanske göra en reality check och kolla lite på nåt gammalt favoritklipp typ....
Ok, jag ger upp. Det står nog klart att min uppfattning av humor alltid varit lite skev...
tisdag 11 september 2012
“Vissa använder statistik som den berusade använder lyktstolpen, mer till stöd än till upplysning.”
Fick möjligheten att rota lite i en databas i dag. Med utsikten att få göra lite roliga körningar i SPSS vad det lider. Och när vi satt där och kollade runt så inser jag att jag känner mig mer taggad än jag gjort på flera veckor. Har suttit här och grottat ner mig i en massa fix och don med enkäter, revideringar, föreläsningsförberedelser och artikelläsning och inte riktigt känt mig på banan. Funderat lite över vad jag egentligen pysslar med, försökt hitta motivationen.
Citatet i rubriken får helt plötsligt en helt annan innebörd för mig än vad som antagligen var menat. Så nu när jag hittat nåt som håller mig uppe så gäller det att hålla fast i den där lyktstolpen som om det gällde livet.
Citatet i rubriken får helt plötsligt en helt annan innebörd för mig än vad som antagligen var menat. Så nu när jag hittat nåt som håller mig uppe så gäller det att hålla fast i den där lyktstolpen som om det gällde livet.
onsdag 5 september 2012
När Jan Björklund talar om forskare kan man få för sig att han syftar på ett konstigt djur som äter pengar och skiter vetenskap.
Veckans citat av DN:s Henrik Berggren angående regeringens forskningspolitik och Jan Björklunds något naiva bild av hur man skapar god forskning.
måndag 27 augusti 2012
It´s Groundhogday!
.....gång efter gång... Att skriva någonting klart, färdigt, sätta punkt, avsluta är saker som verkar vara komplett omöjligt i mitt jobb. Jag skriver, filar, läser, skriver om, funderar, reviderar, ändar och lämnar in. Får kommentarer, ändar, skriver om, diskuterar, läser lite till. Tänker att nu, äntligen, kanske är jag på väg att steppa vidare, få något ur händerna. Lämnar alster till en annan person. Får ännu mer feedback, idéer omkullkastas, allt ställs på sin spets, hjärnan kokar, synpunkterna haglar.
Går hem, tänker att nu börjar processen ta mig fan om igen. Och kanske efter det så börjar den om igen.
Precis som i filmen Groundhogday där Bill Murray får uppleva samma dag igen och igen och igen. Vill banka till min dator på samma sätt som Murray ger sig på väckarklockan, men jag nöjer mig med att titta på detta klipp igen och igen och igen.
onsdag 22 augusti 2012
Recap
Tillbaks till jobbet på min nya kontorsstol. Känns lyxigt på nåt sätt. Men också lite svårt med alla spakar och knappar som fäller stolen hit och dit. Måste gå till grund och bott med det där. Har begravt mig i diverse läsning, skrivning och annat jox för att få igång hjärnan. Går sådär, men så brukar det vara.
Hur som helst, en recap av sommaren som varit kan ju vara på sin plats. Om inte annat för en stunds förströelse för mig själv....
Inledde semestern med en vecka i Toscana. Ett bra gäng på 16 pers, välfyllda ishinkar och ett makalöst boende summerar en riktigt bra resa!
Hur som helst, en recap av sommaren som varit kan ju vara på sin plats. Om inte annat för en stunds förströelse för mig själv....
Inledde semestern med en vecka i Toscana. Ett bra gäng på 16 pers, välfyllda ishinkar och ett makalöst boende summerar en riktigt bra resa!
En liiiiten incident inträffade dock. Jag lyckades min vana trogen att snubbla i en trappa och skrapa upp bägge knäna men också till mitt stora förtret stuka foten. Inte så kul med tanke på vårens intensiva löpträning med diverse lite väl högt ställda mål på tävlingsdeltagande på snabb fot.
Några svängar till Åstön blev det så klart också. Och ibland svängde på det
extra bra. Speciellt när jag själv körde och kidsen och svärmor satt
på flaket.
Moppeliv byttes sedan mot intensivt minglande i Visby under
Almedalsveckan. Bilden nedan är dock kraftigt missvisande för veckan.
Sådär lugnt var det endast den stund jag stod och tittade ut genom vårt
fönster. Visby var kul men också absolut sinnessjukt intensivt.
Den obligatoriska åreveckan kom rätt lägligt med andra ord. Lite mindre folk, lite mer hälsosamt leverne och lite mindre stressade människor. Och framförallt, lite godare mat. Henke levererade färska pilgrimsmusslor från Norge. Nåt så grönjävligt gott har jag knappt ätit förr. Och då var inte de färska blåmusslorna och bläckfisken direkt äckliga heller. Lite utav tricket kan ju ha varit att alla skalisar fick sitt livs åktur mellan Norge och Åre på Henkes HD. Omskakande.
Sandviken är ju också ett givet stopp, trots att min folkskygghet slår till med full kraft samma sekund som vi svänger upp på Högbovägen. Det åktes också lite båt i liten båt. Med moster som kapten.
Fothelvetet har dock läkt rätt bra. Vilket inte gjorde Drakloppet
lättare. Fy fagerlund vad drygt det är att springa uppför myrstigar. Med
det gick. Min tomma blick fångar dock känslan av utmattning och
meningslöshet.
Avslutade med en tur till vår lilla nyinskaffade holk i Vemdalen. Med betoning på lilla. Men sjukt mysigt och med stora förhoppningar på en lång höst och vintersäsong till fjälls.
tisdag 5 juni 2012
Flow kräver mer flow
Äntligen har det lossnat. Så här i elfte timmen. Men dock, det går bra nu. Jag skriver så att jag får skavsår på fingrarna och timmarna snabbspolas förbi. Och jag börjar tro att jag kanske faktiskt fixar den här deadlinen. Men som jag har våndats. Småskrivit, läst, klurat, raderat, stirrat på skärmen. Undrat vad fan jag håller på med. I veckor. Och som vanligt lossnar det i elfte timmen.
Och då, helt out of the blue, drabbas jag av hybris. Jag nöjer mig inte med att slöjda ihop denna uppgift utan börjar dra upp planer för hur mycket jag kan få ur mig den närmsta veckan. Och i mina värsta stunder av övermod är det i princip hela avhandlingen.
Och då, helt out of the blue, drabbas jag av hybris. Jag nöjer mig inte med att slöjda ihop denna uppgift utan börjar dra upp planer för hur mycket jag kan få ur mig den närmsta veckan. Och i mina värsta stunder av övermod är det i princip hela avhandlingen.
torsdag 24 maj 2012
Mål och nya mål
Har tränat hela våren med målet att springa Vårruset på en hyggligt bra tid. Under 25 minuter skulle det bli. Igår knallade jag runt banan på 45. Med halsont och snorig näsa. Absolut svinbitter. Omsprungen av hundratals supertaggade löpare fick jag snällt linka fram i vägrenen. Det blev inte på något sätt som jag hade planerat. What to do next? Anmäla mig till nytt lopp? Och typ isolera mig veckorna innan?
Inser dock vikten av mål i stort. Har nog alltid (trots bättre vetande....) varit rätt så svalt inställd till personliga mål och på något sätt ansett att jag inte alls drivs eller påverkas av mål. Men det kan man ju egentligen bara anse om man 1. inte har några mål eller 2. sätter upp mål som är för lätta att nå.
Har som mål att bli klar med en kursuppgift denna vecka (ett tufft mål som på papperet verkar rätt omöjligt). Sjuka barn, förkylning och andra käppar i hjulen har försvårat saken, men nu känner jag helt plötsligt att detta är fan det viktigaste i livet just nu! Jag skriver så att datorn kokar, i sängen, under sängen, i soffan, i sömnen. Har till och med övervägt att skriva lite inne på toaletten.
Min sambo har alltid påstått att jag är en tävlingsmänniska och jag har alltid viftat bort detta som att det är lite fult att tävla. Att jag är lite förmer. Tävling är inget för intellektuella. Men så fan heller, nu ska här tävlas, både på jobbet och i spåret.
Inser dock vikten av mål i stort. Har nog alltid (trots bättre vetande....) varit rätt så svalt inställd till personliga mål och på något sätt ansett att jag inte alls drivs eller påverkas av mål. Men det kan man ju egentligen bara anse om man 1. inte har några mål eller 2. sätter upp mål som är för lätta att nå.
Har som mål att bli klar med en kursuppgift denna vecka (ett tufft mål som på papperet verkar rätt omöjligt). Sjuka barn, förkylning och andra käppar i hjulen har försvårat saken, men nu känner jag helt plötsligt att detta är fan det viktigaste i livet just nu! Jag skriver så att datorn kokar, i sängen, under sängen, i soffan, i sömnen. Har till och med övervägt att skriva lite inne på toaletten.
Min sambo har alltid påstått att jag är en tävlingsmänniska och jag har alltid viftat bort detta som att det är lite fult att tävla. Att jag är lite förmer. Tävling är inget för intellektuella. Men så fan heller, nu ska här tävlas, både på jobbet och i spåret.
fredag 11 maj 2012
Kritisk realism och en mosig hjärna
Börjar en ny kurs på måndag. Om kritisk realism. En doktorandkollega övertalade mig om den kritiska realismens förträfflighet. Och jag tänkte väl att det kanske kan vara nåt. Eller inte. Men jag ger det väl ett försök. Fick låna en bok av en annan kollega, "Att förklara samhället". Och började läsa. Och fy tusan vilken bra bok det är! Vart har det här perspektivet gömt sig hela mitt liv? Känner mig nästan lurad. Men hur som helst känns det skönt att få det bekräftat att det finns en objektiv verklighet!
Skulle kopiera några sidors läsning ur en av kursböckerna igår. Kopiatorn krånglade och och jag var rätt uppretad efter 10 pappersstopp i rad. Jag tittade på boken jag kopierades titel "Explaining society" och tänkte att fy sjutton vad dåligt av de svenska författarna ovan att bara rippa en engelsk titel. Fantasilöst och dålig stil! Ännu värre eftersom det verkade vara några svenskar som skrivit även denna engelska titel. Eller vänta nu..... Kan det vara så...?.. Japp, I am an idiot. Samma bok. Jag står här och kopierar översättningen.
I sådana lägen undrar jag om jag verkligen är lämpad för det här jobbet.
Skulle kopiera några sidors läsning ur en av kursböckerna igår. Kopiatorn krånglade och och jag var rätt uppretad efter 10 pappersstopp i rad. Jag tittade på boken jag kopierades titel "Explaining society" och tänkte att fy sjutton vad dåligt av de svenska författarna ovan att bara rippa en engelsk titel. Fantasilöst och dålig stil! Ännu värre eftersom det verkade vara några svenskar som skrivit även denna engelska titel. Eller vänta nu..... Kan det vara så...?.. Japp, I am an idiot. Samma bok. Jag står här och kopierar översättningen.
I sådana lägen undrar jag om jag verkligen är lämpad för det här jobbet.
torsdag 26 april 2012
Podcastbesatthet
Jag blir ju emellanåt besatt av olika saker. Senaste åren har en av mina besattheter varit Podcasts av olika slag. Att lyssna på en podcast är som att få ha ett riktigt bra samtal med goda vänner. En bra podcast i mitt tycke har inget uttänkt mål, inga färdiga områden att prata om, inga uppstyrda manus, bara ett samtal mellan ett par personer som får ta de där krångliga kringelkrokarna som samtal gör.
Utvikningar som är impulsstyrda och i många fall produkten av hjärnans ibland märkliga vidarekopplingar till anekdoter eller idéer som kanske bara hjärnans innehavare förstår. Men på något plan förstår jag precis dessa kopplingar, för det är så min hjärna funkar. Den studsar från ämne till ämne, till synes slumpmässigt, men där inne finns en glasklar koppling.
Och i de bästa snacken tillåts samtalet hoppa sådär mellan impulser. Ingen kontrollgeneral försöker att styra tillbaks till ursprungsfrågan för man vet att man kommer att komma tillbaks dit någon gång eftersom hjärnan bara tar en liten, men ack så härlig omväg. För att sedan, utan vägskyltar och trafikpolis som signalerar, vika ut på huvudleden. Då kan jag bara slappna av och åka med.
Ibland går det alldeles för fort, långt över hastighetsbegränsningarna. Och det är skönt på ett kittlande sätt. Man vet att det krävs en jäkla körskicklighet för att kunna manövrera bilen på alla kringelkrokar utan att köra åt helvete. Och ibland blir det mer en tur med gammsaaben med körkeps och bilhandskar på. Och då går det icke fort. Men det är en värdig och fin tur ändå.
Pågående samtal jag följer just nu är, troligen ungefär samma samtal som de flesta poddlyssnare följer, men hur som helst, här är några av mina följeslagare:
Filip och Fredriks podcast: För dig som gillar rally med hjärna. Kartläsare och förare är extremt samspelta och trots att hastigheten är bortom all vett och sans så finns det inte en chans att dom kör åt fanders.
Luuk & Lokko: Fort går det inte, men MG:n glider elegant fram och täcker stora arealer. De rutiga bilhjälmarna matchas av ljudet från bilstereon. Föraren och hans passagerare verkar vara eniga om vart resan bär av, men man har lite olika infallsvinklar på vilken den bästa vägen är. Målet för resan är mer än något geografiskt. Gentlemännen i framsätet verkar se resan som ett sätt att lära känna varandra på nytt. De bägge passagerarna delar generöst med sig av händelser som definierat dem själva, testar av olika referenspunkter för att känna av vart grunden för den nygamla vänskapen finns men de gör också återkopplingar till ett gemensamt förflutet som knyter dem samman. Allt detta mot det givna lära-känna-tricket, att du är den musik du lyssnar på. Demokratiskt väljer de varannan låt som på olika sätt symboliserar dem själva och deras livsinställning.
C/o Hannah och Amanda: Spelar in podden i en bil på djurgården (på riktigt alltså) men samtalet känns mer som en tågresa mot någon härlig destination. Typ Åre eller kanske Köpenhamn. Hoppfullt, skrattigt och med mycket värme reser vi i egen kupé så att samtalen kan vara helt ostörda och ocensurerade.
Strömstedt och Berg: Två favoritpersoner som slagit sina påsar ihop. En ny vänskap som fortfarande håller på att utvecklas. Lite körskola, fast på ett bra sätt. Jenny och Carina turas om att vara körskolelärare och har rätt olika idéer om hur en bil ska köras. Två intelligenta, snabbtänkta och roliga kvinnor som jag inte kan låta bli att imponeras av.
Värvet: Min absoluta favorit alla kategorier. Och helt utan transportreferenser så har denna Kristoffer Triumf ett sätt att intervjua personer, eller samtala med människor, som är helt jäkla unikt och fruktansvärt bra. Läskigt bra. Transparens är ett uttjatat ord, men denna Kristoffer har liksom inga journalistiska ticks, krystade bryggor mellan frågor eller insmickrande attityd. Och detta verkar knocka hans gäster som helt perplext, alternativt instinktivt hakar på. Han är ett jävla geni! Har nog aldrig hört något liknade och jag vill bara ha mer!
Utvikningar som är impulsstyrda och i många fall produkten av hjärnans ibland märkliga vidarekopplingar till anekdoter eller idéer som kanske bara hjärnans innehavare förstår. Men på något plan förstår jag precis dessa kopplingar, för det är så min hjärna funkar. Den studsar från ämne till ämne, till synes slumpmässigt, men där inne finns en glasklar koppling.
Och i de bästa snacken tillåts samtalet hoppa sådär mellan impulser. Ingen kontrollgeneral försöker att styra tillbaks till ursprungsfrågan för man vet att man kommer att komma tillbaks dit någon gång eftersom hjärnan bara tar en liten, men ack så härlig omväg. För att sedan, utan vägskyltar och trafikpolis som signalerar, vika ut på huvudleden. Då kan jag bara slappna av och åka med.
Ibland går det alldeles för fort, långt över hastighetsbegränsningarna. Och det är skönt på ett kittlande sätt. Man vet att det krävs en jäkla körskicklighet för att kunna manövrera bilen på alla kringelkrokar utan att köra åt helvete. Och ibland blir det mer en tur med gammsaaben med körkeps och bilhandskar på. Och då går det icke fort. Men det är en värdig och fin tur ändå.
Pågående samtal jag följer just nu är, troligen ungefär samma samtal som de flesta poddlyssnare följer, men hur som helst, här är några av mina följeslagare:
Filip och Fredriks podcast: För dig som gillar rally med hjärna. Kartläsare och förare är extremt samspelta och trots att hastigheten är bortom all vett och sans så finns det inte en chans att dom kör åt fanders.
Luuk & Lokko: Fort går det inte, men MG:n glider elegant fram och täcker stora arealer. De rutiga bilhjälmarna matchas av ljudet från bilstereon. Föraren och hans passagerare verkar vara eniga om vart resan bär av, men man har lite olika infallsvinklar på vilken den bästa vägen är. Målet för resan är mer än något geografiskt. Gentlemännen i framsätet verkar se resan som ett sätt att lära känna varandra på nytt. De bägge passagerarna delar generöst med sig av händelser som definierat dem själva, testar av olika referenspunkter för att känna av vart grunden för den nygamla vänskapen finns men de gör också återkopplingar till ett gemensamt förflutet som knyter dem samman. Allt detta mot det givna lära-känna-tricket, att du är den musik du lyssnar på. Demokratiskt väljer de varannan låt som på olika sätt symboliserar dem själva och deras livsinställning.
C/o Hannah och Amanda: Spelar in podden i en bil på djurgården (på riktigt alltså) men samtalet känns mer som en tågresa mot någon härlig destination. Typ Åre eller kanske Köpenhamn. Hoppfullt, skrattigt och med mycket värme reser vi i egen kupé så att samtalen kan vara helt ostörda och ocensurerade.
Strömstedt och Berg: Två favoritpersoner som slagit sina påsar ihop. En ny vänskap som fortfarande håller på att utvecklas. Lite körskola, fast på ett bra sätt. Jenny och Carina turas om att vara körskolelärare och har rätt olika idéer om hur en bil ska köras. Två intelligenta, snabbtänkta och roliga kvinnor som jag inte kan låta bli att imponeras av.
Värvet: Min absoluta favorit alla kategorier. Och helt utan transportreferenser så har denna Kristoffer Triumf ett sätt att intervjua personer, eller samtala med människor, som är helt jäkla unikt och fruktansvärt bra. Läskigt bra. Transparens är ett uttjatat ord, men denna Kristoffer har liksom inga journalistiska ticks, krystade bryggor mellan frågor eller insmickrande attityd. Och detta verkar knocka hans gäster som helt perplext, alternativt instinktivt hakar på. Han är ett jävla geni! Har nog aldrig hört något liknade och jag vill bara ha mer!
onsdag 28 mars 2012
Sätt alla starkaste strålkastare på internettrollen så kanske de spricker
Jag följer Jonas Inde på Twitter. Tycker att ha är en intelligent, intressant och humoristisk person. Jag följer också många andra personer som jag på olika sätt tycker är spännande. Dock har Twitter för mig varit en harmlös plattform för underhållning och förströelse av det mer lättsamma slaget där mediepersoner av olika karaktär delar med sig av vardagligheter och åsikter.
Den senaste veckan har denna uppfattning dock fått sig en ganska så rejäl törn. Jonas Inde lackar ur på twittrare med rasistiska och antifeministiska åsikter och bestämmer sig för att måttet är rågat och att nu ska trollen hängas ut. Sagt och gjort. En tsunami av twittrare med tveksamma åsiktsgrunder ger sig på Inde, som på något sätt ändå står upp och tar diskussionen.
Det finns självklart fler än Jonas Inde som tar diskussionen. Maria Sveland, Ann Heberlein och Lisa Magnusson är alla personer som den senaste tiden blivit tagit diskussionen och också blivit utsatta för riktigt otäcka påhopp.
En till som tar diskussionen är min kollega Emma Svensson. Om du ska läsa något denna vecka, läs Emmas blogginlägg som tar ett mer omfattande grepp om frågan om rasism och antifeminism på ett mycket engagerande och brinnande sätt!
http://justaskaning.wordpress.com/2012/03/28/hatet-rasismen-antifeminismen/
Locket till den kloakbrunn som jag gläntat på måste på något sätt helt avlägsnas och den starkaste strålkastare som går att uppbåda måste riktas ner i avgrunden för att skrämma fram trollen. Och kanske, kanske, om det blir tillräckligt ljust och obekvämt att de spricker.
Den senaste veckan har denna uppfattning dock fått sig en ganska så rejäl törn. Jonas Inde lackar ur på twittrare med rasistiska och antifeministiska åsikter och bestämmer sig för att måttet är rågat och att nu ska trollen hängas ut. Sagt och gjort. En tsunami av twittrare med tveksamma åsiktsgrunder ger sig på Inde, som på något sätt ändå står upp och tar diskussionen.
Det finns självklart fler än Jonas Inde som tar diskussionen. Maria Sveland, Ann Heberlein och Lisa Magnusson är alla personer som den senaste tiden blivit tagit diskussionen och också blivit utsatta för riktigt otäcka påhopp.
En till som tar diskussionen är min kollega Emma Svensson. Om du ska läsa något denna vecka, läs Emmas blogginlägg som tar ett mer omfattande grepp om frågan om rasism och antifeminism på ett mycket engagerande och brinnande sätt!
http://justaskaning.wordpress.com/2012/03/28/hatet-rasismen-antifeminismen/
Locket till den kloakbrunn som jag gläntat på måste på något sätt helt avlägsnas och den starkaste strålkastare som går att uppbåda måste riktas ner i avgrunden för att skrämma fram trollen. Och kanske, kanske, om det blir tillräckligt ljust och obekvämt att de spricker.
A tribute to Jan Eliasson
Det finns idoler och idoler. Min son älskar Sean Banan och Alfons till exempel. Precis sätt nivå för en fyraåring. Som 35-årig semitant slits jag mellan att dyrka gamla hådrocksband (ålderskris?) och till att tralla med i den senaste David Guettadängan, hylla de forskare som jag för tillfället tycker är genier (prettvarning) och att totalt tappa fotfästet och tycka att Jackie Collins nog är en rätt begåvad författare.
Men, genom all denna ambivalens finns det några saker som jag dyrkar helt okritiskt och ganska oreflekterat. Den första är Jag Eliasson. Han har på något sätt den där perfekta ouppnåeliga kombinationen av framgång, ödmjukhet, civilkurage och respekt. Dessutom har han den där internationella auran som verkar man bara kan födas med. Utseendemässigt skulle han kunna ha en huvudroll i Mad Men, men han passar inte alls in i den där ytliga reklamprofilen utan är mer förtroendeingivande statsmannamässig. Dessutom har Jan Eliasson prickat in typ hela min toppfem lista över drömjobb. Jag skulle helt enkelt vilja vara Jan Eliasson.
Nästa sak jag dyrkar så där oreflekterat är FN. Har länge närt en dröm om att någon gång få göra typ praktik inom FN, eller på något sätt komma närmare denna drömarbetsplats. När jag var i New York för några år sedan styrde mina goda vänner (som känner till min besatthet) upp en specialguidad tur i FN´s högkvarter. Vi fick en hel eftermiddag med access to all areas så att säga.
Och detta måste jag nog kategorisera som ett av mitt livs största ögonblick. Tror att mitt sällskap nog tyckte att jag var rätt patetisk och gick över gränsen när jag envisades med att provsitta alla stolar i säkerhetsrådet, bli fotograferad utanför säkerhetsrådet framför den där ljusblåa FN-fonden med "security council"-tryck som är inramad av medlemsländernas flaggor. Dessutom steppade jag och mitt sällskap fram till talarstolen i generalförsamlingen och provade ordförandeklubban lite för många gånger. Bakom avspärrningsbanden längst bak smattrade alla japanska turister loss med sina kameror och vi låtsades hålla viktiga anföranden. Sjukt töntigt så här i efterhand, men jag kunde liksom inte hejda mig själv.
Och nu för ett par veckor sedan kommer en perfect storm av saker jag dyrkar. Jan Eliasson utnämns till vice generalsekreterare i FN. Kan nästan inte hantera vidden av detta.
Men, genom all denna ambivalens finns det några saker som jag dyrkar helt okritiskt och ganska oreflekterat. Den första är Jag Eliasson. Han har på något sätt den där perfekta ouppnåeliga kombinationen av framgång, ödmjukhet, civilkurage och respekt. Dessutom har han den där internationella auran som verkar man bara kan födas med. Utseendemässigt skulle han kunna ha en huvudroll i Mad Men, men han passar inte alls in i den där ytliga reklamprofilen utan är mer förtroendeingivande statsmannamässig. Dessutom har Jan Eliasson prickat in typ hela min toppfem lista över drömjobb. Jag skulle helt enkelt vilja vara Jan Eliasson.
Nästa sak jag dyrkar så där oreflekterat är FN. Har länge närt en dröm om att någon gång få göra typ praktik inom FN, eller på något sätt komma närmare denna drömarbetsplats. När jag var i New York för några år sedan styrde mina goda vänner (som känner till min besatthet) upp en specialguidad tur i FN´s högkvarter. Vi fick en hel eftermiddag med access to all areas så att säga.
Och detta måste jag nog kategorisera som ett av mitt livs största ögonblick. Tror att mitt sällskap nog tyckte att jag var rätt patetisk och gick över gränsen när jag envisades med att provsitta alla stolar i säkerhetsrådet, bli fotograferad utanför säkerhetsrådet framför den där ljusblåa FN-fonden med "security council"-tryck som är inramad av medlemsländernas flaggor. Dessutom steppade jag och mitt sällskap fram till talarstolen i generalförsamlingen och provade ordförandeklubban lite för många gånger. Bakom avspärrningsbanden längst bak smattrade alla japanska turister loss med sina kameror och vi låtsades hålla viktiga anföranden. Sjukt töntigt så här i efterhand, men jag kunde liksom inte hejda mig själv.
Och nu för ett par veckor sedan kommer en perfect storm av saker jag dyrkar. Jan Eliasson utnämns till vice generalsekreterare i FN. Kan nästan inte hantera vidden av detta.
tisdag 20 mars 2012
Hetroskedasticitet på dig själv du!
Läser en metodkurs. Svinkul. Ibland. Just nu inte så kul. Eller rättare sagt, det finns stunder av total hallelulja, när jag ser mig själv göra den ena multivariata regressionsanalysen efter den andra. Och sen går solen i moln och det blir ett enda totalt jävla mörker. Jag sitter och stirrar på nån jävla T-test eller P-test, eller vad det nu må heta, och begriper absolut nada. Och frustrationen är total.
Det är precis som mina första italienskalektioner. Jag gick in med inställningen att det här kan väl inte vara så svårt. Jag kan ju redan franska, och jag förstår ju faktiskt vissa ord när jag hör någon prata italienska. Ciao typ. Och så satte jag mig med grammatikläxan och tänkte att nu jäklar lär jag mig det här språket på en termin och sen åker jag ner till Italien och bara dominerar! Nemas problemas. Och redan vid den första verbböjningen satt jag fast.
Precis så känns det med SPSS, fast lite värre.
Jag har gjort mina körningar som en blind höna men har ingen aning om huruvida ett enda litet variabelvärde är rätt. Och jag har ingen aning om hur jag ska kolla om det är rätt.
Man kan ju tro att med denna negativa inställning har jag redan kastat in handduken. Men skam den som ger sig! Om det så blir det sista jag gör ska jag sätta den har förbannade skituppgiften, och det med någon slags minibravur.
Italienskan var ju enklare att lägga ner. Men klarar ju sig på några fraser som turerurist. Men SPSS kommer jag inte undan. Kan inte fuska mig fram på detta språk. Här gäller det att bli flytande. Synd bara att jag verkar ha så förbannat dåligt språköra.
Det är precis som mina första italienskalektioner. Jag gick in med inställningen att det här kan väl inte vara så svårt. Jag kan ju redan franska, och jag förstår ju faktiskt vissa ord när jag hör någon prata italienska. Ciao typ. Och så satte jag mig med grammatikläxan och tänkte att nu jäklar lär jag mig det här språket på en termin och sen åker jag ner till Italien och bara dominerar! Nemas problemas. Och redan vid den första verbböjningen satt jag fast.
Precis så känns det med SPSS, fast lite värre.
Jag har gjort mina körningar som en blind höna men har ingen aning om huruvida ett enda litet variabelvärde är rätt. Och jag har ingen aning om hur jag ska kolla om det är rätt.
Man kan ju tro att med denna negativa inställning har jag redan kastat in handduken. Men skam den som ger sig! Om det så blir det sista jag gör ska jag sätta den har förbannade skituppgiften, och det med någon slags minibravur.
Italienskan var ju enklare att lägga ner. Men klarar ju sig på några fraser som turerurist. Men SPSS kommer jag inte undan. Kan inte fuska mig fram på detta språk. Här gäller det att bli flytande. Synd bara att jag verkar ha så förbannat dåligt språköra.
tisdag 28 februari 2012
Uppdaterat facebook hela natten
Tillbaks på jobbet efter mer än ett års föräldraledighet. På många sätt helt fantastiskt att vara tillbaks igen.
Dock kommer sjuka kids och sjuka föräldrar som ett brev på posten. Jag och min sambo kör på policyn varannan gång när något av barnen vaknar på natten. Inatt blev det väldigt många turtagningar Någonstans mellan dröm och verklighet gjorde min hjärna om uppstigningarna till någon slags facebokstatusuppdatering. Jag såg tydligt varje hopp ur sängen som ett entertryck på en logg där listan ovanför med tidigare uppdateringar var lång.
Och då menar jag inte som ett sätt att tänka, utan det var verkligt där och då. Fast på något sätt känns det som ett hjärntrick för att avdramatisera de rätt så osköna nedsättningarna av tassarna på ett iskallt golv för att så fort det går halta/linka iväg mot barnrummen. Från 0-100 snabbare än en Ferarri.
Och nu åter till metodböckerna. Rena rama halleluljakänslan efter allt för många bajsblöjor och konversationer med mig själv.
Dock kommer sjuka kids och sjuka föräldrar som ett brev på posten. Jag och min sambo kör på policyn varannan gång när något av barnen vaknar på natten. Inatt blev det väldigt många turtagningar Någonstans mellan dröm och verklighet gjorde min hjärna om uppstigningarna till någon slags facebokstatusuppdatering. Jag såg tydligt varje hopp ur sängen som ett entertryck på en logg där listan ovanför med tidigare uppdateringar var lång.
Och då menar jag inte som ett sätt att tänka, utan det var verkligt där och då. Fast på något sätt känns det som ett hjärntrick för att avdramatisera de rätt så osköna nedsättningarna av tassarna på ett iskallt golv för att så fort det går halta/linka iväg mot barnrummen. Från 0-100 snabbare än en Ferarri.
Och nu åter till metodböckerna. Rena rama halleluljakänslan efter allt för många bajsblöjor och konversationer med mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
