I morse stack min sambo till Stockholm för ett möte med bland annat en vd för ett teknikföretag som jag mest vet vem det är eftersom han var kidnappad och instängd i en trälåda för några år sedan. En traumatisk upplevelse. inte tu tal om den saken. Men min sjuka hjärna börjar genast att tänka i mycket inkorrekta banor.
Jag skickade med min sambo lite goda råd att försöka undvika uttryck såsom "think outside the box" och kanske inte prata om fyrkantighet eller om lådvin, för att vara riktigt långsökt.
Och helt plötsligt ser jag framför mig hur situationen blir något John Cleese-artad när min sambo helt tvångsmässigt måste dra en massa låd-metaforer i tid och otid och hur alla undviker ögonkontakt med honom och typ försöker att låtsas som om inget hänt.
Det är inte riktigt Teds stil att bete sig så, men min plan är att om jag planterar tanken så kanske det blir en slags "don´t mention the war"-liknande situation.
Mo ha ha ha ha
torsdag 17 juni 2010
måndag 14 juni 2010
Sökes: personal till världens bästa jobb
Jag tycker att jag har världens bästa jobb. Mitt intellekt utmanas varje dag, jag får möjligheten att fördjupa mig i en massa frågor som jag tycker är intressanta och jag får diskutera mina och andras idéer med andra människor som brinner lika mycket som jag gör. Dessutom finns det ett stort mått av flexibilitet och möjlighet att planera min egen till tillsammans med ett stort krav på eget ansvar och leverans. Helt ultimata arbetsförhållanden alltså.
Men, den fråga som många av mina kollegor, både vid mitt lärosäte, och vid andra lärosäten står inför är hur vi ska fylla våra avdelningar med bra folk. Många av de gamla legendariska kommunikationsforskarna går i pension och vi som så småningom ska fylla deras skor är alldeles för få.
Under våren har många kommunikationsutbildningar annonserat efter folk, och min gissning är att det inte är helt lätt att få tag på disputerade forskare som brinner för utbildning och som vill flytta till nytt universitet. Dessutom tror jag inte att det är helt lätt att rekryterar branscherfarna praktiker heller. Vi är uppenbarligen inte tillräckligt attraktiva. Påfyllnaden av doktorander verkar inte heller direkt flöda. Har säkerligen att göra med ökade svårigheter för finansiering, men dock, nyutexade har nog mer bråttom ut i näringslivet än att stanna kvar vid universitetet i fem år till för att bli ännu lite klokare.
Kombinationen av lågkonjunktur och stora studentkullar borde rimligtvis innebära gulddagar för oss. Men vi kan ju bara leverera riktigt bra utbildningar om vi har riktigt bra folk anställda. Min farhåga är att de människor vi söker faktiskt inte räcker till. Vi kan söka med ljus och lykta, men faktum kvarstår att allt för få inom vårt område har genomgått en forskarutbildning och allt för få som inte gjort det kan tänka sig att göra det. Detta har givetvis många olika, mer eller mindre komplexa förklaringar. Men det är uppenbart att vi som arbetar med kommunikationsutbildningar har misslyckats med att visa varför detta är det bästa jobbet i världen och även en grym karriärväg.
Rätt paradoxalt eftersom vi jobbar med och forskar om kommunikation.
Men, den fråga som många av mina kollegor, både vid mitt lärosäte, och vid andra lärosäten står inför är hur vi ska fylla våra avdelningar med bra folk. Många av de gamla legendariska kommunikationsforskarna går i pension och vi som så småningom ska fylla deras skor är alldeles för få.
Under våren har många kommunikationsutbildningar annonserat efter folk, och min gissning är att det inte är helt lätt att få tag på disputerade forskare som brinner för utbildning och som vill flytta till nytt universitet. Dessutom tror jag inte att det är helt lätt att rekryterar branscherfarna praktiker heller. Vi är uppenbarligen inte tillräckligt attraktiva. Påfyllnaden av doktorander verkar inte heller direkt flöda. Har säkerligen att göra med ökade svårigheter för finansiering, men dock, nyutexade har nog mer bråttom ut i näringslivet än att stanna kvar vid universitetet i fem år till för att bli ännu lite klokare.
Kombinationen av lågkonjunktur och stora studentkullar borde rimligtvis innebära gulddagar för oss. Men vi kan ju bara leverera riktigt bra utbildningar om vi har riktigt bra folk anställda. Min farhåga är att de människor vi söker faktiskt inte räcker till. Vi kan söka med ljus och lykta, men faktum kvarstår att allt för få inom vårt område har genomgått en forskarutbildning och allt för få som inte gjort det kan tänka sig att göra det. Detta har givetvis många olika, mer eller mindre komplexa förklaringar. Men det är uppenbart att vi som arbetar med kommunikationsutbildningar har misslyckats med att visa varför detta är det bästa jobbet i världen och även en grym karriärväg.
Rätt paradoxalt eftersom vi jobbar med och forskar om kommunikation.
Jag stoppar min sista kapsel i bryggaren, trycker på knappen och låter maskinens surr överrösta de afrikanska bebisarnas skrik.
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/strages-kronika-min-ovilja-att-bli-tjenis-med-nespresso.2852
Kunde inte sagt det bättre själv.....
Kunde inte sagt det bättre själv.....
torsdag 10 juni 2010
Malplacerad men positiv
Har varit på personaldagar och utvärderat min beteendeprofil. Har aldrig gjort nåt sånt där personlighetstest som alla verkar ha gjort i något möjligt eller omöjligt sammanhang. I alla fall, min personlighet var inte direkt svårtydbar. 100% positiv, optimistisk, övertalande och inspirerande. Blir pissed off på negativa besserwissersniglar och då reagerar jag med att då till angrepp. Inte helt förvånande resultat.
Det som jag däremot har grubblat en del på är att jag enligt denna extremt tydliga profil inte har helt lätt för "systematisk planering", "noggrant följande av anvisningar",kreativt sakinriktat tänkande" och att jag inte motiveras av "möjligheten till specialisering" samt att "the easy way" ligger mig närmast.
Och då är ju den omedelbara tanken, hur fan tänkte jag när jag valde det jobb jag har? Det som jag tycker är jobbigt är ju i princip det jag sysslar med varenda dag. Inte konstigt att jag är fullständigt utmattad efter några veckors kreativt sakinriktat tänkande.
Men det är också lite typiskt mig på nåt sätt. Att välja en väg som ingen förväntar sig. Bara för att jag kan. Och för att kunna bevisa att andra hade fel.
Och personlighetstester i all ära, men jag tycker ju faktiskt att det jag gör är hur kul som helst, jag bara gör det på ett lite annat sätt än förväntat.....
Det som jag däremot har grubblat en del på är att jag enligt denna extremt tydliga profil inte har helt lätt för "systematisk planering", "noggrant följande av anvisningar",kreativt sakinriktat tänkande" och att jag inte motiveras av "möjligheten till specialisering" samt att "the easy way" ligger mig närmast.
Och då är ju den omedelbara tanken, hur fan tänkte jag när jag valde det jobb jag har? Det som jag tycker är jobbigt är ju i princip det jag sysslar med varenda dag. Inte konstigt att jag är fullständigt utmattad efter några veckors kreativt sakinriktat tänkande.
Men det är också lite typiskt mig på nåt sätt. Att välja en väg som ingen förväntar sig. Bara för att jag kan. Och för att kunna bevisa att andra hade fel.
Och personlighetstester i all ära, men jag tycker ju faktiskt att det jag gör är hur kul som helst, jag bara gör det på ett lite annat sätt än förväntat.....
onsdag 2 juni 2010
En känsla
Denna bunt artiklar har jag levt med senaste tiden. Som om de vore mina bästa vänner som har svaret på allt. Nu vet jag inte riktigt om jag ska göra slut eller om vi bara ska ta ett break. För vi behöver lite tid från varandra känner jag.
tisdag 1 juni 2010
Detta är en hyllning
I fredags disputerade min goda vän och kollega Adam Shehata. Jag var så stolt att jag höll på att spricka. Fick till och med en liten tår i ögat när opponenten sa nåt särdeles fint.
Adam är en av de mest begåvade personer jag känner och jag hoppas att han stannar kvar här så att jag kan få fortsätta att inspireras. Och även att ha kul ihop. För det har vi verkligen.
Vill du läsa en riktigt jävla vass avhandling, faktiskt en av de bästa ever, ska du genast plocka upp boken nedan.
Adam är en av de mest begåvade personer jag känner och jag hoppas att han stannar kvar här så att jag kan få fortsätta att inspireras. Och även att ha kul ihop. För det har vi verkligen.
Vill du läsa en riktigt jävla vass avhandling, faktiskt en av de bästa ever, ska du genast plocka upp boken nedan.
Det där med självdistans
Vi var på dop i helgen. En av mina bästisars barn döptes. Och jag och min sambo blev tillfrågade om vi kunde ta på oss ansvaret för att fotografera lite under själva dopet. Och vi sa självklart ja med stor entusiasm. Själv sitter vi inne på en halvbra pocketkamera och min kompis ville att vi skulle ta bilder med deras också rätt svenniga lillkamera. Dessutom ville dom att vi skulle filma tillställningen.
Kul tänkte jag. Det ska väl inte vara nåt problem. Måste bara tänka på att vara diskret. För jag kan verkligen irritera ihjäl mig på folk som verkar tycka att dop, bröllop, eller nån annan stämningsfull högtid är en regelrätt presskonferens där allt kretsar runt att få så bra bilder som möjligt. Jag har både en och 10 gånger suckat åt pinsamma mor- och farföräldrar som försöker att hitta bra filmvinklar och typ agerar regissör under hela ceremonin. Eller alla dessa smattrande kameror och blinkande blixtar. Kan inte folk respektera lugnet och harmonin?
Dessa värderingar skulle visa sig inte vara så djupt rotade. Väl på plats i kyrkan börjar vi genast leta bästa bänk ur kameravinkelperspektiv. Sen fick vi också ta över gudmors riktigt feta systemkamera med paparazziobjektiv och blixtaggregat som kan göra vem som helst blind. Och jag tror att det var där någonstans det gick över styr.
Ted tog hand om paparazzikameran och jag tog filmkamera och de två pocketkamerorna. Och i samma sekund som dörren till sakristian sakta började att glida upp smattrade vi loss. Ted halvstående i bänken för att få med alla och jag med filmkamera i ena näven och pocket i den andra. Sedan fortsatte dopet på denna inslagna bana. Ted lätt hängandes ut över kyrkogången helt omedveten om blixtrande och jag frenetiskt bollande mellan tre olika kameror. Så fort jag tyckte att prällen sa nåt ointressant pausade jag filmkameran och smattrade iväg några snabba med pocketarna. Helst halvstående i bänken för att inte få med oönskade bakhuvuden i bild för att sedan blixtsnabbt byta till film när det vankades dopp i dopfunt eller vacker psalm. Däremellan hann vi väsa olika synpunkter på varandras kamerateknik fram och tillbaks.
När ceremonin var klar hälsade prästen oss välkomna fram och ta bilder, och som på en given signal hoppar vi fram med vårt batteri av kameror och smattrar loss halvstående o kyrkogången och sedan närmare och närmare. Jag tror till och med att jag regisserade någon hur denne skulle stå. För det är ju viktig med riktiga closeups.
Patetiskt nog är det starkaste minnet från dopet den kamerasvepning jag fick till över alla samlingen vid koret till ackompanjemang av Idas sommarvisa. Ett mäktigt ögonblick i filmhistorien.
Så kalla mig gärna patetisk och pinsam, men jag vet inte vad det var som drabbade. Sitter här med träningsverk i axlarna efter att ha hållit kameror krampaktigt högt och undrar över vad som egentligen hände. Och framförallt, hur dryga tyckte resten av deltagarna att vi var? Nästa gång lämnar jag kameran hemma. Vill ju inte riskera något nu när jag vet hur illa det kan gå....
Kul tänkte jag. Det ska väl inte vara nåt problem. Måste bara tänka på att vara diskret. För jag kan verkligen irritera ihjäl mig på folk som verkar tycka att dop, bröllop, eller nån annan stämningsfull högtid är en regelrätt presskonferens där allt kretsar runt att få så bra bilder som möjligt. Jag har både en och 10 gånger suckat åt pinsamma mor- och farföräldrar som försöker att hitta bra filmvinklar och typ agerar regissör under hela ceremonin. Eller alla dessa smattrande kameror och blinkande blixtar. Kan inte folk respektera lugnet och harmonin?
Dessa värderingar skulle visa sig inte vara så djupt rotade. Väl på plats i kyrkan börjar vi genast leta bästa bänk ur kameravinkelperspektiv. Sen fick vi också ta över gudmors riktigt feta systemkamera med paparazziobjektiv och blixtaggregat som kan göra vem som helst blind. Och jag tror att det var där någonstans det gick över styr.
Ted tog hand om paparazzikameran och jag tog filmkamera och de två pocketkamerorna. Och i samma sekund som dörren till sakristian sakta började att glida upp smattrade vi loss. Ted halvstående i bänken för att få med alla och jag med filmkamera i ena näven och pocket i den andra. Sedan fortsatte dopet på denna inslagna bana. Ted lätt hängandes ut över kyrkogången helt omedveten om blixtrande och jag frenetiskt bollande mellan tre olika kameror. Så fort jag tyckte att prällen sa nåt ointressant pausade jag filmkameran och smattrade iväg några snabba med pocketarna. Helst halvstående i bänken för att inte få med oönskade bakhuvuden i bild för att sedan blixtsnabbt byta till film när det vankades dopp i dopfunt eller vacker psalm. Däremellan hann vi väsa olika synpunkter på varandras kamerateknik fram och tillbaks.
När ceremonin var klar hälsade prästen oss välkomna fram och ta bilder, och som på en given signal hoppar vi fram med vårt batteri av kameror och smattrar loss halvstående o kyrkogången och sedan närmare och närmare. Jag tror till och med att jag regisserade någon hur denne skulle stå. För det är ju viktig med riktiga closeups.
Patetiskt nog är det starkaste minnet från dopet den kamerasvepning jag fick till över alla samlingen vid koret till ackompanjemang av Idas sommarvisa. Ett mäktigt ögonblick i filmhistorien.
Så kalla mig gärna patetisk och pinsam, men jag vet inte vad det var som drabbade. Sitter här med träningsverk i axlarna efter att ha hållit kameror krampaktigt högt och undrar över vad som egentligen hände. Och framförallt, hur dryga tyckte resten av deltagarna att vi var? Nästa gång lämnar jag kameran hemma. Vill ju inte riskera något nu när jag vet hur illa det kan gå....
Lugnet före?
Idag är deadline för min artikel. Och jag sitter på min stol och är oroväckande lugn. Har röjt upp på mitt skrivbord, hämtat lite kaffe och min kontorsdörr är öppen för första gången på tre veckor.
Men jag tror att det är lite så jag funkar. Jag stressar upp mig nåt så grönjävligt i förväg att det liksom inte finns något kvar att stressa om när det väl gäller.
Det här är ju både en bra och lite dålig egenskap kan man tycka. Jag är nog en riktig pain in the ass inför deadlines och liknande, men när det stora kaoset väl slår till, då är jag filbunken. Eller filbunke är fel ord, ett rätt skumt uttryck förresten. Jag blir skarp, lösningsfokuserad och mycket mycket pedagogisk. Har varit en ovärderlig egenskap när det brunnit för folk runtomkring en i stressiga situationer. Det är nästan som att jag njuter av att vara så sjukt fokuserad och lugn.
Hoppas bara att det håller i sig hela dagen och kvällen, men jag har den där känslan av att inget kan rubba mig. Skönt efter en månads orkanvindar som jag villigt sugits med av.
Men jag tror att det är lite så jag funkar. Jag stressar upp mig nåt så grönjävligt i förväg att det liksom inte finns något kvar att stressa om när det väl gäller.
Det här är ju både en bra och lite dålig egenskap kan man tycka. Jag är nog en riktig pain in the ass inför deadlines och liknande, men när det stora kaoset väl slår till, då är jag filbunken. Eller filbunke är fel ord, ett rätt skumt uttryck förresten. Jag blir skarp, lösningsfokuserad och mycket mycket pedagogisk. Har varit en ovärderlig egenskap när det brunnit för folk runtomkring en i stressiga situationer. Det är nästan som att jag njuter av att vara så sjukt fokuserad och lugn.
Hoppas bara att det håller i sig hela dagen och kvällen, men jag har den där känslan av att inget kan rubba mig. Skönt efter en månads orkanvindar som jag villigt sugits med av.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
