Har traditionsenligt sprungit Vårruset ikväll. Tror det var femte året på rad. Alltid lika trevligt, men vissa saker har man ju börjat att irritera sig på genom åren. Så nu ska jag ta och vara lite gnällkärring.
Först och främst, vad gör alla sniglar i första startgruppen? Det står ju "springa fort" på skylten. Egentligen har jag själv absolut inte hemma i första startgruppen. Men efter några års ödmjuka placeringar av mig själv i startgrupperna "jogga" eller "springa" har jag insett att där har jag inget heller att göra om jag inte vill armbåga mig fram hela loppet. De första två kilometrarna i startgrupp 1 fick jag kryssa mellan snigelgångare i bredd, orutinerade småjoggare som stannar mitt i banan helt utan förvarning, och en och annan barnvagn och andra allmänna söndagspromenerare. Why? Det finns ju en startgrupp som heter "gå".
tisdag 25 maj 2010
Shutter Island i mina drömmar
Stressad? Nä knappt nåt alls. I natt drömde jag att jag hittade lösningen på min artikel. Att den var så självklar. Det fanns en slags treenighet mellan institutionell teori, pr-forskning och, håll i dig nu, namnet på Leonardo di Caprios karaktär i filmen Shutter Island.
Och det var en så skön känsla. Att jag sett det. Jag drömde fram inledningen till artikeln där detta samband skulle vara den röda tråden. När jag sedan vaknade trodde jag fortfarande att jag var nåt på spåret. Med andra ord var jag inte riktigt 100 vaken. Och låg länge och funderade på vad namnet egentligen var. Och ju mer jag funderade ju mer såg jag min snygga inledning som mynnade ut i en vacker förklaringsmodell sakta tonas ut.
Lurad. Och när jag sedan vid frukosten kom på vad karaktären hette var mitt hopp helt utraderat. Inte en koppling. Kanske på ett mer teoretiskt plan. Rollkaraktären var ju så att säga institutionaliserad på ett sjukhus. Och jag skriver om institutioner. Men annars, I don´t know, börjar att tvivla lite på min egen friskhet här.
Det enda som återstår nu är att kavla upp ärmarna och köra på.
måndag 24 maj 2010
fredag 21 maj 2010
En fredagkväll med Gordon Gekko
När filmen Wall Street kom ut var jag 10 bast. Alltså inte intresserad av finansvalpar i New York. Har någon gång under åren sett filmen, men uppenbarligen inte tillräckligt fokuserat för att komma ihåg så mycket.
Nu kommer ju uppföljaren ut när som helst och det pratas om denna film överallt känns det som. Alla pratar om hur finansfolket ser filmen gång efter gång och kan citaten utantill trots att filmen egentligen är ett rätt sorgligt porträtt av girighet och moraliskt förfall. Men, men, den måste ändå ses om tror jag. Så kvällen kommer att tillbringas i sällskap med Gordon Gekko och Bud Fox. Och sen hoppas jag på ett biobesök när uppföljaren kommer...
Den bild av världen Gordon Gekko företräder känns dock ganska avlägsen från min. Det närmaste jag tror att jag kommit är som tureturist.
Nu kommer ju uppföljaren ut när som helst och det pratas om denna film överallt känns det som. Alla pratar om hur finansfolket ser filmen gång efter gång och kan citaten utantill trots att filmen egentligen är ett rätt sorgligt porträtt av girighet och moraliskt förfall. Men, men, den måste ändå ses om tror jag. Så kvällen kommer att tillbringas i sällskap med Gordon Gekko och Bud Fox. Och sen hoppas jag på ett biobesök när uppföljaren kommer...
Den bild av världen Gordon Gekko företräder känns dock ganska avlägsen från min. Det närmaste jag tror att jag kommit är som tureturist.
onsdag 19 maj 2010
Alternativ bröllopsbeskrivning
För dig som har tröttnat på de sötsliskiga och innehållslösa beskrivningarna av kronpinsessbröllopet kan jag tipsa om senaste numret av Re:Public Service
måndag 17 maj 2010
Som att koka sås
Att skriva artikel har visat sig likna såskokande. Man börjar med att hälla en massa olika saker som på papperet inte alls ser ut att höra ihop i en kastrull. Sött, surt, salt och beskt, men även helst av olika konsistens. Sedan låter man detta innehåll koka på mediumvärme under en mycket lång tid. Ju längre kok desto fylligare sås. Men man får passa sig för att koka alltför länge, för då blir det bara torrt och bränt. Och så får man vara noga med temperaturen. Medel var det. För låg temperatur- då händer inget med såsen, och för hög temperatur- då kokar det över och man kan räkna med bränd doft och rökutveckling. När såsen kokat tillräckligt länge så kommer den att ha reducerats till en bråkdel av sitt ursprung och alla smaker kommer att ha smält samman på ett mycket smakfullt och naturligt sätt. Till en helt egen och originell smak faktiskt. Man kommer kanske att tänka, men vad lite sås det blev av så mycket ingredienser. Och här står man inför ett vägval. Att antingen kort och gott servera essensen av allt det goda rakt av. Eller så kan man ju på klassiskt maner spä på med ordentliga mängder av grädde och smör- man behåller grundsmaken, men fyller ut med lite volym som ger såsen en fin inramning. Men det det beror såklart på vem man ska servera såsen till och vilka tillbehör såsen ska ackompanjera.
Så här såg det ut idag när jag och min handledare kokade sås av mitt resultat från skrivarlyan. Tror det blir en rätt god sås faktiskt. Inte mycket smör och grädde ännu dock.
Så här såg det ut idag när jag och min handledare kokade sås av mitt resultat från skrivarlyan. Tror det blir en rätt god sås faktiskt. Inte mycket smör och grädde ännu dock.
onsdag 12 maj 2010
Och för att ytterligare spä på klyschan om mig själv...
...så tar jag mitt pick och pack nu och åker till en stuga vid havet och sätter mig vid ett fönster mot stillheten och väntar på inspiration att skriva.
Är inte det patetiskt så säg?
Är inte det patetiskt så säg?
Mitt emellan hopp och förtvivlan
För några år sedan hånade jag och några kollegor en doktorand från ett annat universitet lite grann för att han skrev så fruktansvärt obegripligt. Han liksom såsade in sig i en massa begrepp och teorier som inte alls var av relevans för frågan tyckte vi. Jag pratade men en annan mer erfaren kollega om detta och hon sa att alla doktorander går igenom den där obegripliga fasen. Och att den nog är oundviklig. Jag tänkte att så kan det ju vara för andra loosers, men inte för mig. För mig blir det raka spåret till disputationen. Inte ska nån jäkla Bourdieu eller Foceault få orsaka stopp i maskineriet. Men idag har jag insett att jag är precis där. Jag kommer inte en millimeter framåt men jag kan citera alla stora institutionsteoretiker som finns. Och ha långa utlägg kring hur PR-forskare förenklar och förvanskar detta ytterst komplicerade område som kräver så mycket mer eftertanke.
Patetiskt! Jag måste ta mig ur detta på något sätt om jag ska kunna behålla min heder.
Och dessutom har jag en jävligt pressande deadline den 1 juni, och då duger det inte med något mumbo jumbo om en massa djupgående saker som jag med nöd och näppe begriper själv. Nä, nu är det dags att ta sig ur dimman och börja tro igen på min förmåga att faktiskt prestera något konkret och begripligt.
Detta får bli mitt soundtrack:
Patetiskt! Jag måste ta mig ur detta på något sätt om jag ska kunna behålla min heder.
Och dessutom har jag en jävligt pressande deadline den 1 juni, och då duger det inte med något mumbo jumbo om en massa djupgående saker som jag med nöd och näppe begriper själv. Nä, nu är det dags att ta sig ur dimman och börja tro igen på min förmåga att faktiskt prestera något konkret och begripligt.
Detta får bli mitt soundtrack:
tisdag 11 maj 2010
Lättirriterad
När jag är stressad som jag är nu är jag ohyggligt lättirriterad. Närmast irrationellt.
En sak som retade upp mig i morse var att jag hörde på radion eller nåt någon som refererade till "2 lax 10". Alltså, exakt hur töntigt är det? Det var kul de första två gångerna jag hörde det,och absolut inte roligt den tredje. Och så här några år senare har det förvandlats till ett regelrätt svennebanan-uttryck.
Och hur kunde det gå så? Jo, genom sporten som vanligt. Det började ta fart någonstans där Martin Mutumba tatuerade in "AIK Guld. 2LAX9". Och sedan exploderade det på fotbollsgalan 2009 där Adam Alsing med flera sa "2 lax 9" typ en miljard gånger. Då började det att bli rätt pinigt. Sedan läste jag att Kalmars lagkapten Henrik Rydström har tatuerat KFF GULD 2LAX10. Inte kul alls. Och tyvärr har skiten spridit sig utanför sportvärlden.
Kan nästan garantera att alla jäkla studentskyltar och lastbilar kommer att vara pimpade med ett "Student 2LAX10" och att det är detta som kommer att skrikas från flaken. Och jag kommer antagligen att bli sjukt irriterad på alla töntar som inte fattar att detta uttryck är passé.
Såg också Skyways webbannons för flygbiljetter till Gotland där texten lyder "Häng i Visby i sommar. Endast en halv lax." Skyways ska försöka tala på ungdomarnas språk med det känns bara såååå töntigt.
En sak som retade upp mig i morse var att jag hörde på radion eller nåt någon som refererade till "2 lax 10". Alltså, exakt hur töntigt är det? Det var kul de första två gångerna jag hörde det,och absolut inte roligt den tredje. Och så här några år senare har det förvandlats till ett regelrätt svennebanan-uttryck.
Och hur kunde det gå så? Jo, genom sporten som vanligt. Det började ta fart någonstans där Martin Mutumba tatuerade in "AIK Guld. 2LAX9". Och sedan exploderade det på fotbollsgalan 2009 där Adam Alsing med flera sa "2 lax 9" typ en miljard gånger. Då började det att bli rätt pinigt. Sedan läste jag att Kalmars lagkapten Henrik Rydström har tatuerat KFF GULD 2LAX10. Inte kul alls. Och tyvärr har skiten spridit sig utanför sportvärlden.
Kan nästan garantera att alla jäkla studentskyltar och lastbilar kommer att vara pimpade med ett "Student 2LAX10" och att det är detta som kommer att skrikas från flaken. Och jag kommer antagligen att bli sjukt irriterad på alla töntar som inte fattar att detta uttryck är passé.
Såg också Skyways webbannons för flygbiljetter till Gotland där texten lyder "Häng i Visby i sommar. Endast en halv lax." Skyways ska försöka tala på ungdomarnas språk med det känns bara såååå töntigt.
måndag 10 maj 2010
Böcker och böcker
Jag jobbar har ju ett ganska bokintensivt jobb. Att läsa är så att säga en förutsättning för jobbet. Och då borde det ju kanske räcka med läsandet när man går hem för dagen. Jag kan hålla med om att man är rätt trött i ögonen efter en dag framför skärmen eller med snoken i boken, men det är ändå inte riktigt samma sak som att läsa skönlitteratur. Om jag inte får läsa dör jag.
Kommer ihåg barndomens segelsemestrar när jag som frustrerad 12-åring hade läst ut hela påsen från biblo redan första segelveckan och desperat började att bläddra bland föräldrarnas litteratur. Och jag kommer ihåg att jag på randen till boksvält tyckte att Torsten Ehrenmarks memoarer "Jag minns min blåa cheviot" var särskilt bra.
I alla fall, min lösning på den oförenliga kombinationen trötta ögon, snålt om tid och ett uppdämt läsbehov är ljudböcker. Den perfekta lösningen. Jag lyssnar på min bok medan jag handlar, lagar mat, joggar, badar, ja det finns knappt några begränsningar här. Brukar även tjyvlyssna framför tvn när min sambo tror att vi kollar på nåt bra program tillsammans har jag likt en spion smugit in en lite snäcka i mitt öra och läser på. Min lilla spelare med böcker har också blivit en sängpartner att räkna med. Inga mer tända läslampor och "jag ska bara läsa klart kapitlet" utan nu somnar jag som en stock varje kväll med en mjuk berättarröst i mitt öra. Och allt som oftast vaknar jag till efter ett par timmar och upptäcker att ljudet fortfarande är på och att bokstoryn på något sätt har letat sig in i mina drömmar. Läskigt.
Förut var ett återkommande skämt hemma hos oss att Klas Östergren var min älskare eftersom jag somnade med honom varje kväll. Eller rättare sagt med någon av hans böcker. Nu är nog Klas Östergren ersatt av en rad oidentifierbara (eftersom de bara finns i mina lurar) älskare som ständigt finns i min närhet. Jag inser att jag blir fullständigt uppslukad när jag lyssnar på en bra bok, ja i det närmaste okontaktbar, och att detta kanske inte är helt lyckat rent socialt.
Något jag har sökt med ljus och lykta efter är akademisk litteratur på ljudbok. Det skulle vara helt jäkla perfekt för mig. Fattar att vissa böcker med ex tabeller och modeller kanske är lite svårinlästa, men jag tänker mig att det måste gå att hitta en lösning på det med. Jag skulle i alla fall bli den största kunden!
Ser förövrigt redan fram emot bilresan mellan jobbet och dagis. Fem minuter spännande ljudbok.
Kommer ihåg barndomens segelsemestrar när jag som frustrerad 12-åring hade läst ut hela påsen från biblo redan första segelveckan och desperat började att bläddra bland föräldrarnas litteratur. Och jag kommer ihåg att jag på randen till boksvält tyckte att Torsten Ehrenmarks memoarer "Jag minns min blåa cheviot" var särskilt bra.
I alla fall, min lösning på den oförenliga kombinationen trötta ögon, snålt om tid och ett uppdämt läsbehov är ljudböcker. Den perfekta lösningen. Jag lyssnar på min bok medan jag handlar, lagar mat, joggar, badar, ja det finns knappt några begränsningar här. Brukar även tjyvlyssna framför tvn när min sambo tror att vi kollar på nåt bra program tillsammans har jag likt en spion smugit in en lite snäcka i mitt öra och läser på. Min lilla spelare med böcker har också blivit en sängpartner att räkna med. Inga mer tända läslampor och "jag ska bara läsa klart kapitlet" utan nu somnar jag som en stock varje kväll med en mjuk berättarröst i mitt öra. Och allt som oftast vaknar jag till efter ett par timmar och upptäcker att ljudet fortfarande är på och att bokstoryn på något sätt har letat sig in i mina drömmar. Läskigt.
Förut var ett återkommande skämt hemma hos oss att Klas Östergren var min älskare eftersom jag somnade med honom varje kväll. Eller rättare sagt med någon av hans böcker. Nu är nog Klas Östergren ersatt av en rad oidentifierbara (eftersom de bara finns i mina lurar) älskare som ständigt finns i min närhet. Jag inser att jag blir fullständigt uppslukad när jag lyssnar på en bra bok, ja i det närmaste okontaktbar, och att detta kanske inte är helt lyckat rent socialt.
Något jag har sökt med ljus och lykta efter är akademisk litteratur på ljudbok. Det skulle vara helt jäkla perfekt för mig. Fattar att vissa böcker med ex tabeller och modeller kanske är lite svårinlästa, men jag tänker mig att det måste gå att hitta en lösning på det med. Jag skulle i alla fall bli den största kunden!
Ser förövrigt redan fram emot bilresan mellan jobbet och dagis. Fem minuter spännande ljudbok.
fredag 7 maj 2010
Där satt den! Kunde inte ha sagt det bättre själv.
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/strages-kronika-sport-handlar-inte-om-coolhet.2754
Kent Asp in the house
En av de stora förmånerna med att jobba där jag jobbar är att det ofta bjuds in spännande människor som kommer och berättar om sin forskning för oss. Även om seminarierna inte alltid handlar om just exakt precis det jag håller på med så tycker jag att jag i princip alltid får med mig något användbart från alla seminarium. Igår var Kent Asp inbjuden. Han sammanfattade huvudresultaten från 30 års medievalsundersökningar vid 9 val. Det är således 10-jubileum till hösten. Gårdagens seminarium var riktigt bra och intressant. Att kunna samtliga nio undersökta val utan och innan, detaljerat och anekdotiskt, när jag knappt kan dra mig till minnes vad som hände senaste valet är imponerande!
Lokala medier var även på plats och passade på att prata lite med Kent.
Lokala medier var även på plats och passade på att prata lite med Kent.
torsdag 6 maj 2010
Confession
Har precis tryckt i mig en ask Läkerol Salmiak på ny rekordtid. När jag köpte den tänkte jag att det kunde vara gott att ha en ask och så där moget och vuxet ta en pastill då och då. Men så snart jag fått smak på den första är det kört. Då börjar jag att skopa i mig minst en fem åt gången, tvångsmässigt, ända tills asken är slut. Idag köpte jag pastillerna precis innan ett möte. Men det stoppade inte mig. Som tilltugg till kaffet mölade jag i mig salmiaktabletter för glatta livet.
Det är precis samma sak med tuggummin. Jag köper ibland sådana där påsar som jag tänker mig att ha i min skrivbordslåda eller i min handväska under en längre period. Och ta ett sådär fräscht efter maten eller när jag ska träffa någon. Men icke. Efter det första tuggummit letar sig handen omedelbart ner i påsen igen och håvar upp ett par till, och sen ett par till, ända tills munnen är knökfull med tuggummi och käkarna börjar att värka och jag har helt ont i kistan av allt artificiellt socker. Då spottar jag ut tuggummibollen. Men om påsen inte är slut, då börjar jag strax om igen.
Det konstigaste av allt är att jag inte alls har samma beteende vad gäller ex godis, chips eller choklad. Bara tuggummi och halstabletter.
tisdag 4 maj 2010
Radhusskandal på G?
Har ikväll bjudit hem min kära kollega Adam på middag. Tänkte passa på eftersom Ted inte är hemma ikväll. Hur låter det egentligen? Om man inte känner Adam skulle man nog tänka att det inte låter som en sådär jättebra idé. Men både jag och Ted tycker att det är fullständigt logiskt.
Vi satt och pratade om det här vid frukosten i morse. Om hur grannarna kommer att kika in genom våra radhusfönster (mycket bra insyn från gångvägen) och tänka: Där sitter hon och äter middag själv med en okänd man. Undrar vart hennes sambo är? Och hur de senare kommer att fråga honom om han var borta just den kvällen, och så kommer radhusskvallret att vara igång på allvar. Jag kom också på den eminenta idén att jag skulle ta med Adam på dagishämtningen och presentera honom lite undvikande som "god vän och kollega". Då kan vi få en riktig spinn på skvallret.
Jag vet ju av egen erfarenhet hur man sitter vid köksbordet och iakttar grannarnas förehavanden. Typ, "där kommer snabbmatsmannen med en Max-påse igen! Är det tredje eller fjärde gången på MAX denna vecka? Nu är det väl ändå dax för lite variation. Pizza i morrn kanske?" eller "hurtiga paret, dom är helt klart sådana där som har det sjukt städat hemma. Träningskläderna sitter sådär perfekt. Om en lite söm skulle sitta fel så skulle dom lämna tillbaks direkt", eller "har du sett vad han mittemot blivit smal! Ja, och han är ju ute och går stavgång vareviga morgon. Frun också."
Patetiskt som fan, men ganska kul. Så jag ser lite fram emot att få sätta igång en egen liten radhusskandal. Om inte annat för att våra grannar ska få nåt att prata om så här en snöig tisdag i maj.
Vi satt och pratade om det här vid frukosten i morse. Om hur grannarna kommer att kika in genom våra radhusfönster (mycket bra insyn från gångvägen) och tänka: Där sitter hon och äter middag själv med en okänd man. Undrar vart hennes sambo är? Och hur de senare kommer att fråga honom om han var borta just den kvällen, och så kommer radhusskvallret att vara igång på allvar. Jag kom också på den eminenta idén att jag skulle ta med Adam på dagishämtningen och presentera honom lite undvikande som "god vän och kollega". Då kan vi få en riktig spinn på skvallret.
Jag vet ju av egen erfarenhet hur man sitter vid köksbordet och iakttar grannarnas förehavanden. Typ, "där kommer snabbmatsmannen med en Max-påse igen! Är det tredje eller fjärde gången på MAX denna vecka? Nu är det väl ändå dax för lite variation. Pizza i morrn kanske?" eller "hurtiga paret, dom är helt klart sådana där som har det sjukt städat hemma. Träningskläderna sitter sådär perfekt. Om en lite söm skulle sitta fel så skulle dom lämna tillbaks direkt", eller "har du sett vad han mittemot blivit smal! Ja, och han är ju ute och går stavgång vareviga morgon. Frun också."
Patetiskt som fan, men ganska kul. Så jag ser lite fram emot att få sätta igång en egen liten radhusskandal. Om inte annat för att våra grannar ska få nåt att prata om så här en snöig tisdag i maj.
söndag 2 maj 2010
Dokumenterat dålig musiksmak?
Jag och några goda vänner tävlar i musik. Och tävlingen har så att säga tagit över våra liv och blivit ett monster. Varje månad skickar alla in varsin lista på förutbestämt tema till mig. April var det 10 bästa covers och maj är det 10 bästa hip hop. Jag avidentifierar och skickar sedan ut listorna för röstning. Alla skriver sylvassa motiveringar och delar ut 1-5p.
Jag har inte riktigt lyckats i denna tävling och tycker oftast själva att jag får oförtjänt dåliga poäng. Tänkte därför ta tillfället i akt och så att säga få ur mig lite frustration, för det är mycket som ska ut. Det som har utkristalliserat sig är någon slags konsensus kring en musiksmak som rent tidsepokmässigt befinner sig under de år då Axl Rose var som snyggast. Eller då alla kvinnliga singer-songwriters med gitarr och raspig röst var som hetast. Efter detta har mycket lite bra ny musik producerats. Om den inte vill säga likar det som var som bäst när vi gick på högstadiet eller gymnasiet. Då kan det vara ok. Men allt som innehåller något elektroniskt instrument, är alltför nyskapande eller bara låter suspekt okänt är dåligt. För att tala riktigt klarspråk: nittiotalet vill ha tillbaks sin musiksmak.
Jag fattar ju att det rent objektivt inte går att tävla i musik, men jag börjar rent ut sagt att blir ruggigt less på att bli sågad på grund av att ingen i vår cirkel av 6 känner igen mina låtval utan fortsätter att bekräfta sin egen mossiga musiksmak genom att rösta på listor som liknar deras egna val. Jag inser att jag är bitter som faan, men jag får ju inte ens en ärlig chans eftersom standarden är satt efter någon slags majoritet som dessvärre fastnat i 90-talet.
Eller är det så illa att det i själva verket är jag som sitter på jäkligt dålig musiksmak?
Så, jag har bestämt mig för att inte försöka anpassa mig till den rådande majoriteten utan nu skiter jag i om jag kommer sist och kör mitt eget race! Jag får de det som ett personligt korståg mot det konservativa gitarrnormativa synsättet! å nu jävlar ska det bli hip hop som ni aldrig hört den förut! So watch out, I am going for jumboplatsen!
Bara som ett smakprov, jag bjuckar på min coverlista för de som har Spotify. En lista som är dokumenterat dålig.
http://open.spotify.com/user/tinagrandien/playlist/3VBjyLmoEpI2A5NHSBN9QQ
Jag har inte riktigt lyckats i denna tävling och tycker oftast själva att jag får oförtjänt dåliga poäng. Tänkte därför ta tillfället i akt och så att säga få ur mig lite frustration, för det är mycket som ska ut. Det som har utkristalliserat sig är någon slags konsensus kring en musiksmak som rent tidsepokmässigt befinner sig under de år då Axl Rose var som snyggast. Eller då alla kvinnliga singer-songwriters med gitarr och raspig röst var som hetast. Efter detta har mycket lite bra ny musik producerats. Om den inte vill säga likar det som var som bäst när vi gick på högstadiet eller gymnasiet. Då kan det vara ok. Men allt som innehåller något elektroniskt instrument, är alltför nyskapande eller bara låter suspekt okänt är dåligt. För att tala riktigt klarspråk: nittiotalet vill ha tillbaks sin musiksmak.
Jag fattar ju att det rent objektivt inte går att tävla i musik, men jag börjar rent ut sagt att blir ruggigt less på att bli sågad på grund av att ingen i vår cirkel av 6 känner igen mina låtval utan fortsätter att bekräfta sin egen mossiga musiksmak genom att rösta på listor som liknar deras egna val. Jag inser att jag är bitter som faan, men jag får ju inte ens en ärlig chans eftersom standarden är satt efter någon slags majoritet som dessvärre fastnat i 90-talet.
Eller är det så illa att det i själva verket är jag som sitter på jäkligt dålig musiksmak?
Så, jag har bestämt mig för att inte försöka anpassa mig till den rådande majoriteten utan nu skiter jag i om jag kommer sist och kör mitt eget race! Jag får de det som ett personligt korståg mot det konservativa gitarrnormativa synsättet! å nu jävlar ska det bli hip hop som ni aldrig hört den förut! So watch out, I am going for jumboplatsen!
Bara som ett smakprov, jag bjuckar på min coverlista för de som har Spotify. En lista som är dokumenterat dålig.
http://open.spotify.com/user/tinagrandien/playlist/3VBjyLmoEpI2A5NHSBN9QQ
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
