Gäst hos verkligheten

Var tillbaks på jobbet idag en sväng och jag måste medge att jag gillade det! Alltid lika ångestfyllt att göra återtåg. Är kass på grandiosa entréer. Vill helst glida in och bli behandlad som jag var där typ igår fast jag inte sett kollegorna på ett halvår.

Har sjukt svårt för det där taikappsnacket, i alla fall och det handlar om mig. På nåt sätt blir allt ointressant när det passerat. Mycket roligare att prata om det som händer nu.

Men som tur var blev det inga sådana surr. Kändes faktiskt som om det var typ igår jag lämnade in. Och det kommer förhoppningsvis kännas på samma sätt när jag väl börjar jobba igen.

På nåt sätt hänger denna fobi för återtåg ihop med min facebookaversion, klassreunionrädsla, ångesten som träffar mig som blixten när jag ska gå på ICA-maxi i Sandviken, samt de problem jag har med telefonsamtal med folk jag inte pratat med på länge. Jag kan bara inte sätta fingret på hur. Återkommer när jag knäckt koden.

Stora stygga vargen och andra sjuka sagor

Min son fick en jättefin klassisk sagobok på posten av sin mormor. Med tillhörande sagoskiva.

OOOhhh så mysigt tänkte jag. Här ska sagomysas i soffan.

Men, jag hade visst glömt bort hur sjuka dessa klassiska sagor är. Hoppas att inte Axel begriper allt, för det är ju värsta sortens vålds- och skräckfrossa. Men han satt glatt och skrattade åt att rödluvan och mormor var i vargens mage.

Ja ta rödluvan till exempel. En sjukt elak varg lockar in lilltjejen i skogen för att han ska gå och sluka hennes mormor. Sedan lömar han ner i mormors säng och käkar upp rödluvan när hon kommer dit. Inte nog där. När jägaren kommer förbi funderar han på om han ska skjuta vargen, men så kommer han istället på att han ska klippa ut rödluvan och mormor med en sysax. Och för att riktigt toppa av sagan så lägger han in en massa stenar i vargens kista och syr ihop. Så att vargen blir så tung att han ramlar ner för ett stup och dör. Sen får mormor vin och kakor och blir därmed glad.

I de tre små grisarna undviker dom att bli uppkäkade av vargen genom att koka honom levande för att sedan äta upp honom.

Och Hans och Greta, hur sjuk är inte den. Två små knattar dumpas i skogen för att dö av pappa och elaking till plastmorsa. Dom tar sig hem ett par gånger men tillfångatas sedemera av elak häxa som försöker att göda upp Hans för att han ska bli god att käka upp. Barnen lyckas elda upp häxan i en ugn och smiter hem till svikaren till pappa och som tur var har styvmorsan dött.

Helt sjukt politiskt inkorrekt. Men Axel älskar det!

Barista Fairtraide - bra exempel på ett imageproblem

Jag och några till tog en lunch på Barista Fairtrade i Sundsvall i helgen och detta besök fick mig att för första gången i mitt liv lämna tillbaks maten.

Jag frågade när jag beställde om det fanns något alternativ om man är mjölkallergiker, och den trevliga tjejen i kassan sa att absolut, det går bra att ta någon av salladerna och så plockar de bort det som innehåller mjölk och piffar upp salladen med någon mjölkfritt. Exempelvis kan peston bytas mot lite honung- och dijondressing. Mums tänkte jag, så får det bli, e tillpiffad pasta och kycklingsallad låter gott.

När min sallad landar på bordet ser den inte så piffig ut. Den innehöll ganska exakt: ruccola och kyckling. Vart var piffet? Vart var pastan? Vart var honung och dijondressingen?

Jag traskade iväg med tallriken till den tjej som lade upp maten och frågade vart pastan och dressingen och piffet var. Hon var sjukt stressad och sa att hoppsan, hon hade visst glömt pasta. Sånt händer, inga problem. Jag frågade även om dressing och så, men då fick jag ett stressat svar att det är pesto på pastan och att det enda mjölkfria som finns är salsa. Jag sa att jag inte ville ha salsa utan den där utlovade dijonhistorian, men då hade min talrik redan åkt i väg och tjejen lovade att hon skulle fixa i ordning maten.

När jag sedan hämtar min sallad var den ordentligt tillpiffad med överkokt fullkornspenne hälld över ruccolan och en liten skål med salsa. Alltsammans helt smaklöst.

Med lite för lågt blodsocker tog jag på mig ytterkläderna och lämnade tillbaks min talrik. Jag försökte förklara att maten helt enkelt inte var bra. De hade inte på något sätt levererat det som utlovats. Inte ens försökt skulle jag vilja säga. Tjejen med maten såg mycket förvånad ut när jag lämnade igen min mat. Hon drog ut en draglåda med pasta pesto och sa att den här pastan ingår i salladen, och om man inte äter mjölk så är det pasta utan pesto som serveras. Och voila, då är det här det du får. Och det köper jag. Men så kan man inte sälja in maten som om man är flexibel med rätterna och ska piffa till en rätt utifrån en kunds önskemål. Då lever liksom inte det man får upp till det som utlovas.

Och det känns rätt typiskt på nåt sätt. Barista marknadsför sig som ett etiskt företag med vita löner och gott fairtradekaffe. Bra. Det är jag beredd att stödja. Men om man serverar mat på ett så okärleksfullt matbespisningssätt så håller liksom inte konceptet hela vägen. Kaffet må vara hur gott som helst och rättvisemärkt på alla sätt, men om man inte ser den mat man serverar som en del av det etiska ställningstagandet så ekar fairtradecoffee-konceptet ihåligt. Om man väljer att slafsa upp bristfälligt tillagad mat av halvdåliga råvaror utan känsla sabbar man det varumärkeslöfte man gett kunden som vill stötta rättvisemärkning av varor och jag tar det som en förolämpning.

Nu kanske jag låter som en gnällkärring, men jag ser detta som ett rätt intressant exempel på ett varumärke som lovar mer än vad det håller, och det håller oftast inte längden. Om man bara hade hetat Barista och inte sålt in sig som något mer än ett vanligt café så tror jag inte att jag hade brytt mig så mycket. Bara konstaterat att maten inte var så god. Men om man till och med använder ordet fairtrade i loggan så skapar detta vissa förväntningar. Om dessa förväntningar sedan inte uppfylls skapar det besvikna kunder.

Vi hade i alla fall tur med vädret....

.....men typ inget annat. Efter tre veckors rundgång på magsjukan, en begravning och och många sömnlösa nätter hoppas jag att vinden har vänt.

Men solen har i alla fall lyst tappert över eländet.

I morgon är det italienskakursens tredje träff och jag hoppas kunna ta mig dig. Om nu vinden fortsätter att blåsa gynnsamt. Vore ju fördjävligt att även missa den tredje gången.

You go Nicke Borg

Heja heja Nicke! Äntligen lite stil på mello. Hoppas att det går riktigt bra för honom, men inte alltför bra. Det vore kul att få se honom live i Sundsvall nästa lördag. Så trots att han är klart bäst i år hoppas jag ändå att det bara går lagom bra så att jag får nån behållning av det i mitt tycke något sopiga startfältet i sunkan.

Terapi

Efter en riktig skitdag ägnar jag mig åt en stunds självhjälp. Familjen annorlunda. Mina frustrationer och martyrtankar blåses snabbt bort av 10-barns familjen som ska skaffa pass eller 8 kids på Ullared. Rena rama terapin för en sliten och understimulerad mor som tycker synd om sig själv. Mina två halvgnälliga kids och ändå relativt välstädade hem framstår helt plötsligt som rena rama paradiset.

Italienska for dummies

På onsdag kör min kvällskurs i italienska igång. Jag och en polare (även kollega) ska klyschigt använda vår föräldraledighet till att förkovra oss i ett nytt språk. Har tänkt lära mig italienska i många år, men har alltid hittat någon anledning att låta bli. Men nu finns det förhoppningsvis inga anledningar att hoppa av.

Jag har någon slags uppfattning om att jag kommer att ha sjukt lätt för italienska. Att det kommer att komma till mig och att jag kommer glida omkring på någon bymarknad och pruta och slänga käft med italienska skoförsäljare redan till sommaren. Vet inte riktigt vart denna hybris kommer från. Kanske tror jag att ytterst sporadiska kunskaper i franska och tyska på något sätt ska adderas till en naturbegåvning i italienska.

Vi får väl se efter onsdagen. Antagligen kommer mina förväntningar ha grusats och jag kommer att ha fullt sjå med att hitta sätt att smita från läxläsningen.

Solsidans kurs dalar

Hela svennesveriges söndagshöjdpunkt. Klockan 20 är man bänkad. Med svinhöga förväntningar på att få sig ett gott skratt av igenkänning eller förfasande, precis som förra säsongens genidrag. Så även jag. Men det blir liksom inte så bra. Inte så där på gränsen till realistiskt så att man får kalla kårar av att det skulle kunna vara jag och mina grannar typ. Det känns som om manusförfattarna har fått idétorka och spårat ur på en massa situationer som faktiskt inte alls går att känna igen sig i. För det är liksom för mycket av det goda. För stereotypa karaktärer, Ove är för snål och Fredde är för tekniksnobbig. Hela grejen var ju att man kunde känna igen sig.

Men i alla fall, man bänkar sig ändå varenda söndag och hoppas på att det ska ha blivit bättre.

Sailor och Pekka upphittade

Har jagat med ljus och lykta efter en fantastisk barnbok av konstnären Jockum Nordström. Utan resultat. Men idag hittade jag den på en internetbokhandel i USA. JAg beställde genast ett par ex.

Det där boksnobberiet går alltså igen även när jag väljer litteratur till mina barn. Inte fanken duger det med vanliga barnböcker, nej mina ungar ska tidigt introduceras för den liiiite bättre litteraturen. Och min sons rum börjar snart att svämma över av böcker eftersom vi ägnat oss åt det min kloka lillasyster kallar för "litterär amning" (sjuk benämning för övrigt) sedan spädbarnstiden. I know, jag är en boksnobb, och jag får skit för det när Axel själv föredrar filmen "Cars" framför allt annat.

Tror kanske att Sailor och Pekka kommer att ge mig mest behållning, men nåt måste jag ju sysselsätta mig med.

Long time no see

Har haft lite att stå i så att säga. Fått barn faktiskt. Allt väl med livet som tvåbarnsmor. Har torkat spyor igår och snor idag. Men annars ska jag inte klaga. Börjar hitta tillbaks till någon slags normal rutin så jag hoppas kunna skriva lite mer. Däremot går det lite halvsegt med tänkandet och läsandet. Hjärnan verkar ha tagit semester helt, men det är väl som det ska vara.