måndag 14 januari 2013

Vardagsilska

Var och handlade mat i lördags. Själv utan kids. Med ljudbok i öronen och en otroligt harmonisk sinnesstämning efter två mil i längdspåret. Det var nästan så härligt att jag nynnade lite för mig själv när jag plockade upp varorna på bandet i kassan. Kanske också något disträ, vilket jag snart skulle bli varse. När jag precis ska betala vänder jag blicken bakåt för att kolla att alla varor kommit med. Och då får jag syn på ilskan personifierad bakom mig, men materialiserad genom en kort, blonderad, sur tant som demonstrativt ställt upp min korg på varubandet och ryter åt mig. - Hur fan hade du tänkt med den här? Du måste ju för fan ta bort korgen!  Hon har liksom stått och väntat, byggt upp ilskan, och när jag väl vänder mig om så bara smäller det!

Jag försöker le och ber om ursäkt. Tanten formligen sliter ner min korg från bandet, utan att för en enda sekund släppa mig med sin mordiska blick, och hon fortsätter att gaffla om hur fan jag tänkt att någon annan ska kunna handla om jag inte tar bort korgen. Jag blir så paff att jag bara fortsätter att le. Vilket verkar reta upp henne ännu mer. Hon kastar upp sina varor, fortfarande utan att släppa mig med blicken. Precis som om hon vill mörda mig, eller i alla fall som om hon vill säga: Vi ses utanför kassorna och gör upp din jävel, det här är inget man gör ostraffat ska du veta.

Hur som helst blir jag rätt irriterad på den mordiska tanten, och funderar över hur jag ska kunna komma ut som vinnare ur den här striden. Mitt motdrag blir att fortsätta se glad ut, småprata lite soligt med kassören och packa ner mina varor med snigelfart, men fortfarande helt orubbat glad. Tanten lyfter inte sin blick från mig, inte ens när hon ber om ett paket gula blend tittar hon någon annanstans än mot mitt glada ansikte. Jag ler, nästan lite flirtigt mot henne, vilket får hennes rörelser att bli ännu mer ryckiga och aggressiva och hon fortsätter att muttra över mitt beteende. Jag drar ut på varuplockandet i det längsta för att hon ska tvingas ta plats bredvid mig, med hon håller fegt avstånd och väntar på att jag ska gå. Eller börja brinna och gå upp i rök inför hennes skarpa blick. Så jag får nöja mig med att positivt nicka hejdå, blinka lite med ögat och långsamt vandra ut ur affären.

När jag sedan backar ut bilen råkar jag blockera den arga tanten i hennes lilla ljusblå bil. Hon ser inte mig, men jag ser hennes tomma arga blick, borta i tankar, när hon väntar på att få köra vidare. Hon tänker säkert på hur jävla idiotiskt folk kan bete sig. Men jag undrar också om det finns någon mer rationell del av henne som när adrenalinet försvunnit ur blodet tänker på något annat sätt.

Själv är jag mest glad över att jag inte är så arg. Det kan inte vara enkelt att leva som varje litet misstag någon annan gör måste resultera i en deathmatch. Att känna bördan av att man måste uppfostra alla jävla idioter så att dom inte kan undgå att förstå att dom är idioter.


2 kommentarer:

  1. Haha, shit vilken hemsk. Samtidigt blir jag lite rädd att jag själv är halvvägs till att bli den där tanten. Det är ju så svårt att inte bli det när man är omgiven av idioter. Fast nu var ju det ju hon som var det och inte du. Men ja du fattar...

    SvaraRadera
  2. Underbart där, tror det var ditt mest effektiva och oväntade vapen, just smile, lite flörtigt till och med, ha ha. Nästa gång kan du unna henne en slängpuss också... Stackars männska!
    Miss Jo? Think not. Lovar att säga till om jag ser tendensen.

    SvaraRadera