Fredag kväll- veckans höjdpunkt

Ingen del av veckan är som fredag kväll. Man går liksom och suger på karamellen att det bara är fredag, att man är ledig i morgon, men även i övermorgon. Man har två sovmornar framför sig. Man är så trött efter veckan att man slocknar framför På Spåret med en mage fylld av kött och sås med rödvin till. Man slocknar med vetskapen om att klockan inte kommer att ringa innan gryningen i morgon. Och inte i övermorgon heller.

Och sen kommer lördagen. Borde vara en riktig familjedag. Men oftast ligger vi back på städning och handling, så lördagen blir dammsugning och långtur till ICA Maxi. Inte kul alls. Lördag kväll är inte alls lika härlig. Då har man redan börjat varva upp inför veckan. Antagligen är man lite mer utvilad än på fredagen men det behöver inte vara positivt. Skapar bara mer press att maxa ur de lediga timmar som är kvar. Lördagskvällen följs förvisso av en sovmorgon, men inte av två. Utan den sista för denna vecka. Söndagen är också den officiella fixardagen. Inte alls lika kravlös som fredagskvällen.

Ikväll ska jag njuta av fullständigt kravlöst soffhäng med nonsenstv och insomning före nyheterna. Så det så.

Akademisk idoldyrkan

På universitetet tycks det finnas en slags idoldyrkan. En väldigt intressant företeelse tycker jag. Men egentligen inte så konstig. Man läser en massa böcker som man tycker är fantastiska och revolutionerande för ens eget tänkande. Och personerna som skrivit böckerna som man sedan flitigt refererar till eller föreläser om finns med i ens yrkesliv hela tiden. När man sedan får åka iväg på någon av de årliga konferenserna och se dessa personer live, prata om något de skrivit, är det nästan ibland så att man vill gå fram och få en autograf och berätta hur mycket denna person betytt för en.

För rätt många år sedan när jag och två rookie-kollegor fick åka på en internationell kommunikationskonferens i Dresden upplevde jag denna idoldyrkan för första gången. Vi sprang som skållade råttor i tre dagar mellan seminarium för att hinna se alla personer live som bara funnits som namn som man upprepat hundratals gånger. Ibland levde dom upp till förväntningarna och ibland dök det upp en liten grå tant eller gubbe som man inte begrep ett jota av vad dom sa.

Kommer speciellt ihåg den riktigt stora arenakonserten med Jürgen Habermas. Auditoriet var fullsatt och andlöst förväntansfullt på att denne legendar skulle ändra scenen. Jag kommer ihåg att jag var näst intill nervös. Och in kommer han. En gammal silverräv med pondus som Springsteen. Dessvärre hade han relativt nyligt drabbats av en stroke och talade otydligt. Arrangörerna hade delat ut manus för talet i förväg för att underlätta för lyssnarna. Jag hade inte lyckats kapa åt mig något dock. När Habermas började tala inser jag rätt snabbt att jag faktiskt inte begriper ett skit. Jag hör inte vad han säger och det jag hör förstår jag inte. Men jag ser flera hundra människor runtomkring mig nickandes med i hans poänger och hummandes när han säger något extra bra. När jag försöker att diskret kika i den kopia av talet som min stolsgranne har kommit över får jag en förnärmad och irriterad blick och han flyttar demonstrativt stolen en halvmeter bort och vinklar papperen så att jag inte kan se ett skit. När Habermas var klar med sitt tal fick han givetvis rungande applåder och även en massa frågor. Frågor som kopplade tillbaks till det han sagt i det tal jag inte begrep ett ord av. Och med andra ord begrep jag heller inte frågorna eller svaren på frågorna för den delen heller. När vi lämnade salen var det med en känsla av att ha upplevt något stort men också lååångt bortom vår fattningsförmåga. En absurd och abstrakt händelse som inte riktigt gick att sätta fingret på. När jag senare på kvällen fick frågan, eller kanske rättare sagt påståendet; visst var det bra? Så kunde jag inte annat än att hålla med. För det var ju bra. På en konstig nivå som inte går att riktigt sätta fingret på. Som en rockkonsert man vet att Fredrik Strage kommer att ge högsta betyg och som man själv på ett plan inser är något stort, men man grips ändå inte direkt i hjärtat av storheten, snarare av upplevelsen av och närheten till storheten.

I alla fall, här finns ett klipp där den käre Habermas faktiskt är något mer begriplig, och han har ju faktiskt helt fantastiskt mycket spännande tankar att berätta om.

My new BFF

Kaffe för alla smaker, starkt, milt, stor kopp, mycket liten kopp, med skum eller utan skum. Till och med utan koffein, om man nu mot all förmodan skulle ha sugit i sig lite för många koppar under dagen eller om timmen är lite sen. Små poddar med glada godisfärger blir på några sekunder utsökt kaffe. Höjden av lyx. Men jag märker att min och kaffemaskinens relation också snabbt kan utvecklas till något destruktivt. Bara eeeen liiiten espresso till, eller kanske ska jag lyxa till det för 10e gången idag och skumma till en latte? När jag spenderar mer tid vid maskinen än vid böckerna vet jag att vi måste ta en paus i vår relation. I alla fall begränsa vårt umgänge till koffeinfria vanliga koppar, utan krusiduller.

Hemmajobb

En av förmånerna med att ha det jobb jag har är att kunna jobba hemifrån. Dock inte helt oproblematiskt rent självdisciplinmässigt. Sitter just nu och läser i min fåtölj med en kopp kaffe på bordet. Kommer antagligen att sätta mig i en solstol mot en husvägg lite senare och läsa vidare. Iklädd mysbrallor, mössa, luvtröja och tofflor känns denna jobbsituation ganska långt från mina vanliga pumps och skjorta.

Men som sagt, hur mysigt det än är att jobba hemma så ställer det oanade krav på självdisciplinen. Det har aldrig varit så roligt att sortera tvätt, plocka ihop brio-järnväg eller öppna räkningar som nu. Ibland kan jag dra ut på morgonritualen i all evighet för att slippa komma igång. När jag är på jobbet är det så definitivt på något sätt. Kommer in på kontoret och börjar sedan jobba. Punkt. Men paradoxalt nog så tycker jag ju alltid att det är jättekul när jag väl kommer igång med jobbet här hemma. Har bara liiiite längre startsträcka.

Trots den långa igångsättningsfasen så får jag konstigt nog sjuukt mycket mer gjort en dag hemma än på en dag på kontoret. De långs stunderna av total fokus infinner sig liksom aldrig i kontoret bredvid kopieringsmaskinen.

Jag tycker till

Smalltown girl

Var på middag i lördags. En mycket trevlig sådan. Bland de som var med på middagen har många ganska utåtriktade jobb och stora kontaktnät. Vi diskuterade lite kring dessa kontaktnät, vem som känner vem som känner vem som känner vem. Tror att en sådan diskussion är ganska symtomatisk för småstaden. I ex Stockholm är det helt omöjligt att börja reda i vilka gemensamma bekanta man har eftersom sannolikheten att man har någon gemensam nämnare på den fronten är i princip obefintlig. I alla fall om man rör sig i olika branscher. Och kommer från olika delar av stan.

Jag kommer ju från en ännu mindre stad än den jag bor i nu. När jag var liten var det samma sak ändå. Kommer ihåg den första killen jag berättade om för min mamma och pappa. Dom frågade inte hur vi hade träffats och sånt, utan direkt, vad heter hans föräldrar? Och sedan tog det inte många timmar tills jag hade hela hans släktkrönika framför mig. Inklusive mindre smickrande historier om när min pappa (som då var jazzkille) hade liftat med hans pappa som var raggare och körde raggarbil och min pappa av misstag drog en korv med bröd och riktigt med senap i taket på bilen. Och min pappa väljer, av rädsla att få stryk, att inte säga något om senapsincidenten till bilägaren utan tackar för skjutsen och kliver utan att orda något om saken ur bilen. Ett tillägg som min pappa gör är att, jorå, min nya killes pappa vet säkert att det var han som pajade taket i raggarbilen och kommer nog att kunna koppla detta till mig rätt lätt.

Men det fanns ju också fördelar. Typ, om jag behövde köpa en ny hårtork var det bara att åka ner till Bröderna-El (eller vad nu el-affären hette) och lämna fram den valda hårtorken och hälsa från pappa. Eller det av mig kraftigt missbrukade "stationskortet" på Statoil. Det var bara att tanka upp bilen, glida fram till kassan och sätta upp kalaset på stationskortet. Däremot kan jag se nackdelar med detta idag, eftersom nu, när jag 15 år senare glider in på samma mack och personalen fortfarande vet oroväckande många detaljer om mitt liv som det ser ut nu.

Detta med att kunna placera in en människa i ett sammanhang gör att personen kan få åtnjuta en massa fördelar bara för att man finns i rätt sammanhang. Som småstadstjej har jag lärt mig att till max utnyttja och dra fördel av detta, men för personer, som ex min sambo, som är inflyttad från Stockholm, ter sig nog vissa av dessa konversationer om vem som känner vem väldigt aparta. Men jag tror att han börjar att vinnas över till min sida, eftersom det nästan alltid visar dig att det går att nysta upp ett gemensamt kontaktnät och att man därefter kan placera in personen man försöker lära på en ganska exakt position.

Avslutar med den klassiska "Smalltown Boy" med Bronski Beat om en lite mer problematisk sida av att komma från en småstad.

Idag- vikarie

Ska ha en föreläsning idag i vetenskaplig metod. Vickar för en kollega som är bortrest. Ska bli riktigt kul faktiskt. Det var evigheter sedan jag föreläste och det är ju faktiskt något som jag tycker är roligt. På ett lite otäckt sätt. Ska prata om intervjuer och fokusgrupper, så det är ju verkligen mitt kvarter. Att föreläsa är ibland den bästa kicken man kan få i det här jobbet. I alla fall kortsiktigt. Det känns direkt om det funkade bra eller inte. Om dom gillade det man sa eller inte begrep nåt alls. Vetenskaplig metod är kanske på papperet inte det mest spännande man kan prata om, men jag älskar det!

Återkommer med recensioner av mig själv.