En kollega till mig recenserade Thåström med att säga att han er ut som en sprutnarkoman på söder. Jag håller inte riktigt med. Var på konsert i helgen och förvandlades omedelbart till en trånade 14-åring. Hur patetisk det än låter symboliserar Thåström fortfarande någon slags tonårsdröm om ett dekadent rockstjärneliv. Och den där spruckna rösten. Som i Sönder Boulevard. Konserten var precis sådär som en konsert ska vara. Inte en enda transportsträcka. Total uppslukning. Och ett fullkomligt vansinnigt tempo och nerv från Thåströms sida.
Och sen, tillbaks till ett mer ordnat liv med tacos, os-floppar på tv och tjocka teoriböcker. Men det är ju kontrasterna som gör det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar