Scary

Fick reda på att en god vän så att säga blivit "uppsagd på grund av arbetsbrist". Heeelt sjukt eftersom vännen under de år han arbetat för företaget jobbat in typ minst 5 år. Med andra ord har han jobbat i princip dygnet runt. Jag vet ingen, och då menar jag ingen, som jobbat hårdare än denna sjukt lojala person. Han har stått stadigt i vindens öga när det blåst som fanken och de som nu säger upp har lugnt kunnat placera sig i lä bakom. Han är en ledare som jag på många olika sätt ser upp till. Och sitter inte han säkert då vete fan. Det kan säkert ha hänt en massa saker som jag inte vet nåt om men dock, just nu känns det jäkligt konstigt och förbannat scary.

Yeees!

Idag fick jag besked att mitt abstract blivit accepterat till en konferens i höst. Och jag fick ett fint omdöme dessutom. Så jäkla skönt! Har fantiserat om elaka jurygrupper som sitter och skämtar om rookien från Sverige som tror att hon kan nåt, men att det jag skrivit i själva verket är värsta skämtet. Har nog sett för mycket på Idol...

Och nu återstår det lilla, lilla problemet att själva artikeln ska skrivas också.

Åjarådialogen

På sista tiden har jag märkt att jag tappar fokus i vissa typer av samtal. Jag får kryp i kroppen och vill bara gå därifrån. Samtalen är av karaktären åjarå. Alltså, någon säger typ, vet ni vad jag gjorde i helgen, jag var på rea och hittade värsta billiga brallorna. Och medan man berättar klart om hur man fick extra rabatt i kassan så ser man hur de andra runt bordet sitter och letar i minnet efter sin bästa reahistora, hur man fick något ännu billigare, eller hur man köpte ett helt jävla lager sjuukt billigt, eller hur kassörskan drog av 90 procent istället för 20. Och så vidare. Ingen lyssnar på den som just då berättar sin reastory utan sitter bara och väntar på att talaren ska dra efter andan så att man får komma in med SIN story. Jag har utvecklat en aggressiv allergi mot sådana samtal. Innan jag fick den här allergin så deltog jag med liv och lust i battlet om åjarå. Typ, värsta frisyrminnet, vad har jag där, tänk, tänk, tänk, yes, nu kom jag på det, och nu drar hon efter andan, nu kör jag, nej fan, nu hann han före, skit också, men snart, nu kanske, yes, I´m in. Prata fort nu och dra inte efter andan så någon kan sno luften, pust nästan klar, och DÄR var stafettpinnen överlämnad. Pust. Och det enda jag kommer ihåg från samtalet är mina egna storys och hur jag försöker komma in i matchen.

Var på en middag i helgen där samtalen INTE ALLS var så. Så jäkla befriande. Svårt att definiera skillnaden, men på något sätt handlar det om att de som deltar i samtalet går in utan intentionen att får höras och synas mest själv. Istället så bara låter man sig själv "go with the flow" och hakar på i andra resonemang, frågar mer, ber någon berätta om något, lyssnar 100 på den som pratar, chillar helt enkelt. Så ska det kännas.

Pratade också i telefon med en kompis som inte är en åjaråare. Sjukt skönt att känna att jag faktiskt får ut nåt av samtalet. Vi låter varandra tala till punkt, utreda detaljer in absurdum och det finns en oskriven regel om att åjaråtekniken inte prakiseras. Ibland kan det bli samtal där bara hon pratar och jag enbart ställer frågor. Och vice versa givetvis. Den enda riktlinjen är att man gör sitt yttersta för att försöka höra och sätta sig in i det samtalsparten vill berätta om. Man har inget behov av att bräcka varandra i åjarå, utan man har fullt fokus mitt i samtalet och lyssnar på vad den andra egentligen säger.

Tror att jag endera dagen kommer att lacka ur mitt i ett åjaråsnack. Ser inte fram emot den dagen, kommer nog att göra mig rätt impopulär.

From geek to chic - Entreprenören

Att vara entreprenör har alltid för mig haft något utav en töntstämpel. Nån avlagd tekniksäljare som kommit på en onödig lösning och som glider land och rike runt i en rackig volvo för att sälja sin idé. Eller som sista utvägen när ingen vill anställa en så startar man eget. Men helt plötsligt poppar detta begrepp upp överallt och verkar vara det alla vill vara.

Draknästet är ett typsikt exempel. Entreprenörer får komma och presentera sina mer eller mindre freakade affärsidéer för en jury av entreprenörer. En av årets drakar är den sjukt coole Douglas Roos, affärsman och entreprenör, som driver nyheter24.se. Han är allt annat är urtypen för den gamla skolans mossgubbeentreprenör. Coola skor, långt hår och kreativa idéer.

DI Gasell är ett annat exempel. Varje år delas det ut priser till Sveriges snabbast växande företag under parollen: "Sverige behöver tillväxt, och Sveriges entreprenörer behöver inspirerande förebilder. Därför utser Dagens Industri sedan år 2000 de snabbast växande företagen i landet, Sveriges Gaseller". Och det finns inga uppfinnarjockar att skåda någonstans på deras listor utan en massa unga coola människor som driver riktigt framgångsrika företag.

Den bransch jag forskar om, PR-branschen, är också den mitt inne i denna entreprenörshype. Duktiga konsulter bryter sig loss från gubbyråerna och startar eget. Och gör det förbannat bra. Det blir inte bara enmansföretag som styrs från köksbordet utan riktiga maktfaktorer som men goda odds slåss med de stora drakarna.

Kontentan är alltså att dagens entreprenör inte är de som av någon anledning inte fick jobb någonstans, utan dagens entreprenör är de riktig vassa karriäristerna som vågar tro på sin egen förmåga och som vill någon mer än att anpassa sig till hämmande spelregler och förlita sig på andras idéer.

No return

Har nu lämnat ifrån mig mitt avhandlings-pm till opponenten samt lagt ut det på intranätet. Nu finns ingen återvändo. Inget mer petande med källor och förbättringar av språket. Känns riktigt bra. Är lite nervig över min engelska. Tycker själv att jag är rätt bra på engelska, men när jag ska skriva akademiskt får jag sjukt dåligt självförtroende. Det ska bli skönt att få lägga fram en text och få en riktig respons på om jag tagit mig vatten över huvudet eller om språket faktiskt inte är så dåligt som jag tror. Kan i alla fall konstatera att det är en jävla skillnad på att surra på engelska på semestern på någon pub någonstans, eller med något i nåt land som är ännu sämre än vad jag är på engelska, än att faktiskt formulera en begriplig text på hyffsat hög nivå. Men det är väl meningen med den här processen att jag ska träna....

Alliansen på Skansen

Det har varit en väldig diskussion i medierna, men även här på jobbet kring Alliansens nya logga. Är den ful, är den ett plagiat, varför orange,och så vidare. Med andra ord kanske man kan säga att den i alla fall är en ur uppmärksamhetssynpunkt bra logga. Och det kanske är bättre än en riktigt korrekt och trist skapelse som inte sticker någon i ögonen och som halkar förbi allas medvetande och inte väcker någons känslor alls.

Bra jobbat Garbergs och Alliansen!

Sen måste jag tillägga att det är stor humor när Henry Bronett, cikusdirren himself, skriver om loggan med en massa djurreferenser och anekdoter från apberget på Skansen. Kul för Henry att kunna använda sina djurkunskaper för att kunna snacka politik. Den kopplingen kanske han har väntat länge på!

The smell of?

Jag är nog oftast förs på plats på jobbet på morgonen. Älskar timmarna mellan 7 och 9. Får sjukt mycket gjort. Men det var inte det som var grejen. Jag inleder varje morgon efter samma rutin. Låser upp mitt rum, kopplar in datorn, går upp till fikarummet för att hämta en kopp kaffe. De senaste veckorna har en märklig doft mött mig i fikarummet. Jag har försökt att analysera den och tror att jag kommit på det. När min pappa levde hade han ett företag inom stålindustrin. Jag var ofta där och hälsade på eller jobbade extra. I det fikarum där blåställsgrabbarna (ja, det var bara män som jobbade där) alltid intog sin lunch och fika var det en speciell doft. En blandning mellan pulverchoklad och sotiga blåställ om jag tänker efter. Denna doft har satt sig i mitt minne för alltid och jag slungas tillbaks många år i tiden när jag känner den. Och det är just denna doft som möter mig varje morgon. Lortiga blåställ och chokladpulver. Mycket märkligt kan jag tycka. Vi jobbar ju inte i blåställ och våra kläder är inte smutsiga av sot från härdungnar. Däremot så har vi ju chokladpulver i vår kaffemaskin. Men var kommer lortdoften ifrån? En enkel förklaring kan ju vara att vårt fikarum faktiskt är rätt skitigt. Jag möts inte bara av doften varje morgon utan också av en diskbänk from hell. Full med skitig disk. Trots att vi har diskmaskin. Under dagen blandas doften upp med inslag från kaffe, mikrad mat och människor. Med dock, varje morgon klockan 7 luktar fikarummet härdugn och chokladdryckspulver och jag vill veta varför.