På sista tiden har jag märkt att jag tappar fokus i vissa typer av samtal. Jag får kryp i kroppen och vill bara gå därifrån. Samtalen är av karaktären åjarå. Alltså, någon säger typ, vet ni vad jag gjorde i helgen, jag var på rea och hittade värsta billiga brallorna. Och medan man berättar klart om hur man fick extra rabatt i kassan så ser man hur de andra runt bordet sitter och letar i minnet efter sin bästa reahistora, hur man fick något ännu billigare, eller hur man köpte ett helt jävla lager sjuukt billigt, eller hur kassörskan drog av 90 procent istället för 20. Och så vidare. Ingen lyssnar på den som just då berättar sin reastory utan sitter bara och väntar på att talaren ska dra efter andan så att man får komma in med SIN story. Jag har utvecklat en aggressiv allergi mot sådana samtal. Innan jag fick den här allergin så deltog jag med liv och lust i battlet om åjarå. Typ, värsta frisyrminnet, vad har jag där, tänk, tänk, tänk, yes, nu kom jag på det, och nu drar hon efter andan, nu kör jag, nej fan, nu hann han före, skit också, men snart, nu kanske, yes, I´m in. Prata fort nu och dra inte efter andan så någon kan sno luften, pust nästan klar, och DÄR var stafettpinnen överlämnad. Pust. Och det enda jag kommer ihåg från samtalet är mina egna storys och hur jag försöker komma in i matchen.
Var på en middag i helgen där samtalen INTE ALLS var så. Så jäkla befriande. Svårt att definiera skillnaden, men på något sätt handlar det om att de som deltar i samtalet går in utan intentionen att får höras och synas mest själv. Istället så bara låter man sig själv "go with the flow" och hakar på i andra resonemang, frågar mer, ber någon berätta om något, lyssnar 100 på den som pratar, chillar helt enkelt. Så ska det kännas.
Pratade också i telefon med en kompis som inte är en åjaråare. Sjukt skönt att känna att jag faktiskt får ut nåt av samtalet. Vi låter varandra tala till punkt, utreda detaljer in absurdum och det finns en oskriven regel om att åjaråtekniken inte prakiseras. Ibland kan det bli samtal där bara hon pratar och jag enbart ställer frågor. Och vice versa givetvis. Den enda riktlinjen är att man gör sitt yttersta för att försöka höra och sätta sig in i det samtalsparten vill berätta om. Man har inget behov av att bräcka varandra i åjarå, utan man har fullt fokus mitt i samtalet och lyssnar på vad den andra egentligen säger.
Tror att jag endera dagen kommer att lacka ur mitt i ett åjaråsnack. Ser inte fram emot den dagen, kommer nog att göra mig rätt impopulär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar