Kommunikationsyrket- the ultimate underdog

Ofta när jag diskuterar PR-forskningen tycker jag att jag hamnar i rätt dåliga spår där jag hela tiden försöker att framställa yrkesgruppen som missförstådda och underskattade underdogs. När det handlar om kommunikationsavdelningar är det klassiska greppet att hävda kommunikationschefens roll i ledningsgruppen. All ledningsgruppen inte inser vikten av kommunikation, att de bara tänker på ekonomi. Eller kommunikationsavdelningens rätt till vissa arbetsuppgifter eller territorium. Eller hur kommunikationsavdelningen alltid slåss i underläge mot marknadsfolket. Och hur marknadsavdelningarna eller HR-avdelningarna snor ens arbetsuppgifter mitt framför ögonen. Det är alltid lite synd om kommunikatörerna. För att inte tala om konsulterna, denna missförstådda grupp som kämpar mot de största antagonisterna, journalisterna, och deras missuppfattningar av PR-byråernas relationsskapande arbete. Eller för den delen de onda reklambyråerna som kapar åt sig större delar av företagens marknadsbudgetar än vad de är värda. För de har inte förstått värdet av PR.

Detta går igen i PR-forskningen på många sätt. Hela excellence-studien handlar ju om hur kommunikatörerna ska positionera sig för att göra sig oumbärliga i organisationen. Ett annat exempel är all forskning om hur vi måste lära oss att utvärdera kommunikation för att minsann kunna visa viken nytta kommunikationen faktiskt har. Att vi faktiskt tillför mer än vad de andra tror. Återigen underdogperspektivet. Hela diskussionen kring huruvida vi ska kalla området för public relations över huvud taget går i denna linje. Vi tycker att public relationsbegreppet har dragit i smutsen av oseriösa bluffmakare som fuskar med oseriöst publicitetsskapande. Vi vill inte förknippas med detta utan försöker att omdefiniera oss själva, både inom praktiken och inom forskningen. Alternativa benämningar som Strategic Communication, Corporate Communication, Communication Management förordas av olika forskare med olika motiveringar till varför just denna benämning är den bästa. Vi har lite samma sjuka på svenska också. Heter det public relations, strategisk kommunikation, planerad kommunikation eller något helt annat? Och praktikerna, är vi kommunikatörer eller informatörer? Det finns någon slags dålig självkänsla här. Oh, nej, inte kommunikatörer, då kan vi ju bli förväxlade med den inte alls så etablerade yrkesrollen butikskommunikatörer. Eller, oh, nej, inte informatörer, för det är ju sååå oldschool, vi sysslar ju med kommunikation.

Och dessa bilder, både av praktiken och forskningens underdogposition och taskiga självkänsla, för vi vidare till våra studenter. Från dag ett berättar vi för dem att deras yrkesliv kommer att vara en kamp och ett korståg för att upplysa världen om vår yrkesgrupps förträfflighet och oumbärlighet.

På något sätt känns inte detta systematiserade sätt att betrakta, beskriva, analysera eller praktisera ett yrke som särskilt konstruktivt. Det blir någon slags självuppfyllande profetia. Eller självspelande piano. Så många frågor handlar om varför företagens ledningsgrupper inte begriper kommunikatörerna förträfflighet och kommunikationens vikt i alla möjliga och omöjliga situationer. Vad det är det då som skapar denna dåliga självkänsla eller behov av att pinka in revir? Till viss del handlar det nog om att alla möjliga andra gör anspråk på de saker vi anser definierar oss. Men om andra yrkesgrupper gör anspråk på våra områden, och dessutom kan göra dem till sina, vad är det då egentligen som definierar oss? Handlar yrkesidentiteten kanske till största del om personlig legitimitet inom organisationen, där rätt person kan kapa åt sig rätt arbetsuppgifter och positioner? Ovidkommande av hur duktig kommunikatör du är eller huruvida du har en kommunikationsvetenskaplig examen. I don´t know, men det tåls att fundera på. För nu har jag nog i alla fall för sista gången använt underdogargumenten när jag ska beskriva mitt forskningsområde.