Tack påskharen för den!

Har tillbringat påskhelgen med ett vinglas i den ena handen och en skvallerblaska i den andra. Emellanåt har jag rest mig ur soffkoman och ätit trerättersmiddagar som jag själv inte hjälpt till ett skit med. Delikata middagar förövrigt. Nätterna har spenderats i den så kallade "sviten" (en lyxig frigga som mest liknar Grand Hotel på insidan) där vi trynat minst 9 timmar per natt. Vår son har hängt i eget rum i storstugan. Frullen med nycentrifugerad råsaft och svinstarkt kaffe gav precis nog med energi för att orka en sväng ut på isen. LYX med andra ord. Och sjuuukt utvilade återvänder vi hem och tänker att nu jäklarns har vi väl bättre förutsättningar än ever att uträtta storverk på jobbet. Men icke, där lurade påskharen oss grundligt. Vår son hostade omväxlingsvis snörvlade exakt hela natten och vi sov ta mig tusan inte en blund. Så det var inte några pigga och utvilade blå som mötte mig i spegeln i morse. Såg ut ungefär som jag gjorde innan påsk. Den tackar man för!

Konsulter och politiker

Läste en artikel idag om att en konsult på Springtime byter jobb till ett inom politiken. Inte helt banbrytande karriärsväg kanske man kan tycka. Många är det som gått denna väg och med ett stundande riksdagsval är det ju lite intressant att fundera över hur valresultatet kan komma att påverka byråernas och partiernas lönelistor.

Oavsett vilken politisk tillhörighet man har så verkar det som om skotten mellan politiken och konsultbranschen inte är särskilt täta. Kommer ihåg ett samtal jag hade med representant för att politiskt partis kommunikationsavdelning efter förra valet, som konstaterade att korridorerna i partihögkvarteret ekade tomma eftersom många av kommunikatörerna efter alliansens seger hade flyttat över till riksdag och regering. Rekryteringen av nya medarbetare var i full gång, och många kom från konsultbranschen. I den nya alliansregeringen såg man också ett flertal mer eller mindre kända före detta konsulter som i och med regeringsskiftet flyttade in på Rosenbad. Kända exempel på detta är Per Schlingmann, Cecilia Stegö-Chilo, Carl Bildt, Nyamko Sabuni, Sven Otto Littorin och Lena Adelsohn Liljeroth.

Och helt tvärt om också. När det blir ett regeringsskifte står det ju en massa erfarna kommunikatörer utan jobb. Och, voila, cirkeln är knuten, många går till byrårena. Exempelvis Göran Persson (JKL), Anders Björck (JKL), Sebastian Navab (Progress PR), och Anna Helsén (JKL).


Nu, när ett riksdagsval ligger nära i tiden är det ju dags att inventera och mobilisera krafterna igen. Bland oppositionen finns en massa intressanta konsulter som är potentiella toppnamn vid ett eventuellt regeringsskifte. Namn som Martin Engman (Diplomat PR), Mikael Magnusson (Rud Pederssen), Joanna Mossberg (Cohn & Wolfe), Joanna Söderlind Paues (Cohn & Wolfe), Ewelina Tokarczyk (Prime PR), Kerem Yazgar (Prime PR) och John Zanchi (Andreasson PR) har alla ett förflutet inom politiken och vid ett eventuellt regeringsskifte så är det väl troligt att många av dessa namn kommer att återfinnas på Rosenbad.

Redan nu finns exempel på förflyttningar mellan konsultvärlden och politiken. Den erfarna Anna Helsén, tidigare presschef hos Göran Persson, har du blivit rektyterad från jobbet på JKL till presschef hos Mona Sahlin.

Huruvida detta är bra eller dåligt för politiken eller för pr-branschen låter jag vara osagt, men däremot ser jag fram emot att följa valet och därmed hoppen mellan yrkesroller. Om det blir ett regeringsskifte i september så är det väl i alla fall ganska troligt att det kommer att bli ganska stor personalruljans inom bägge branscherna.

Kulturkrock?

Tillbringar dagen med att läsa caseuppgifter som studenterna författat. Intressant. Dock något ovant. Har ju jobbat som lärare här på universitetet i ganska många år och rättat miljarder med uppgifter. På löpande band kändes det som ibland. Och så här 7 månader med fokus på mitt eget skrivande känns det helt plötsligt jättesvårt att läsa studentuppgifterna. Inte tråkigt eller svårt på något sätt, bara ruggigt svårt att förhålla sig till. Vilken nivå ska de ligga på? Har jag för höga förväntningar? Och så vidare.

Tror att detta är ganska symptomatiskt för en person i min situation. Man utgår från sin nuvarande referensram. Ju mer jag utvecklas desto högre krav ställer jag på mina studenter. Märker själv att jag hela tiden pushar för mer teori i olika kurser, vill ta bort en massa mer praktiska moment och förfasas över studenternas dåliga kunskap inom vad jag anser vara för dem relevanta teoretiska områden. Rätt patetiskt faktiskt, eftersom jag för mindre än ett år sedan jobbade precis tvärt om. Försökte att göra praktiska exempel, gärna med flashiga filmer från youtube, av allt som liknar teori för att studenterna skulle tycka att det var kul. Och nu har jag förvandlats till en rigid teoribitch som bara ser det akademiska i utbildningarna. Eller bristerna av detsamma.

För allas skull kanske det skulle vara nyttigt om jag lade mig på någon slags mellannivå. Men det ligger dessvärre inte för mig som person. Jag är nog ganska på eller av. Jag tror också att mitt något patetiska teorifokus hör mycket ihop med fasen jag befinner mig i. Har upptäckt och lärt mig helt sjukt mycket det senaste halvåret och vill så förtvivlat gärna förmedla denna nyvunna kunskap. Och folk runt omkring mig låter mig antagligen hållas eftersom de varit där själva en gång i tiden.

Tack som fan för den!

När jag fyllde år för ett par år sedan fick jag en ruggigt fin present av mina kära kollegor här på universitetet. Ett helt Idol-Markus-kit. Det var en skiva, en plansch och sist men inte minst ett besök på hans konsert. Vid något svagt tillfälle har jag kanske yppat att jag möjligtvis tyckte att han var bäst i Idol, men inte mer än så. Och jag hade nog vaktat min tunga om jag visste vilka proportioner detta skulle få. Efter denna present har diskussionen kring att jag tycker att denna idol-människa gör bra musik, är snygg och att jag på något sätt inte kan stå för det utan låtsas vara blasé fortsatt att poppa upp lite till som tätt. Och då inte bara från mina kollegors sida utan även min sambo hakar på i denna kampanj.

Och då ska tilläggas att detta är ett jävligt känsligt kapitel för mig. Alltså det här med musik. Jag är så sjuuukt PK vad gäller musik att jag aldrig skulle erkänna i offentligheten att jag skulle gilla idol-Markus eller någon annan kommersiellt framtagen artistprodukt för den delen heller. Så här lyckades mina kollegor verkligen trampa på en riktigt öm tå. Dessutom fick jag förnedra mig å det grövsta och sitta i en fullsatt konsertlokal med en massa överhettade klimakteriekärringar som tycker att denna Idolkille är guds gåva till kvinnan. Som mest skämdes jag när alla damer ställde sig upp och vrålade när stackarn tog av sig tröjan. Vet dock inte om det var mest förnedrande för mig eller för Markus själv. Helst av allt vill jag lämna denna händelse bakom mig och glömma denna förnedring. Men icke. Detta kommer att förfölja mig forever.

Min kära rumskumpan och tillika kollega ska få barn inom kort och gjorde sin sista arbetsdag i fredags. Som en liten avskedsgåva fann jag på min stol i måndags en inramning av biljetten till den ödesdigra konserten. Och har man fått något inramat av någon så kan man ju inte bara lägga det i en låda typ. Och dessutom kommer min vän och kollega definitivt snoka runt här på jobbet och se till att den finns framme väl synlig. Tack som fan för den Juggen!

Men å andra sidan kanske jag får se detta som terapi. Jag dömer rätt snabbt ut andras kassa musiksmak och har rätt så höga tankar om min egen. Nu får jag dagligen fejsa mitt eget dåliga omdöme och kanske kan jag få lite mer distans till musik i allmänhet.

Och bara för protokollet skull: Jag tycker INTE att idol-Markus är särskilt snygg eller gör särskilt bra musik. Punkt. Men tavlan kommer att sitta där som en påminnelse om att även solen har sina fläckar och att jag har kära vänner och kollegor med mycket humor.

Metodpraktikan- min nya bästis

Tillbringade eftermiddagen med min nya bästis Metodpraktikan. Har ju undervisat på boken i många år, men mest läst spridda kapitel kring precis det jag ska prata om. Kände att jag behövde fräscha upp min kunskap lite. Och döm om min förvåning när jag upptäcker att denna bok inte är någon träig gammal tristskrift som man mest somnar till. Inser att jag är en riktig ärketönt när jag sitter och skrattar med i författarnas försök till lite akademisk humor och hur jag hummar när jag tycker att dom skriver något särskilt tankeväckande. När jag läste boken sist tyckte jag att den var aptrist och rätt så obegriplig. Men nu, när jag läser den helt frivilligt och renodlat av eget intresse, är det som om jag läser en helt annan bok. Det var till och med så illa att jag i går kväll, på bästa tv-såpatid, plockade upp praktikan för att "bara läsa klart kapitlet, för det är så spännande". Sjukt. Inte trodde jag att Metodpraktikan skulle konkurrera ut Hollywoodfruarna. Idag laddar jag för att unna mig en till mysig eftermiddag i sällskap av min nya bästis, under en filt i min skönaste fåtölj, och bara njuuuta. Akademikerlyx.

Med öronproppar och ögonmask

När jag är stressad sover jag dåligt. När det börjar att bli ljust ute sover jag dåligt. När min son sover dåligt sover jag dåligt. När jag hör ljud sover jag dåligt. När jag sover på ett nytt ställe sover jag dåligt. Och när allt detta sammanfaller sover jag extremt dåligt. Detta inträffade i helgen. Förutom kanske att jag inte var direkt stressad på förhand. Men det blir man ju automatiskt å andra sidan när man inte kan somna. Vi var i fjällen med goda vänner och deras nyfödda son. Jag och min sambo sov på ett mysigt loft, vår son i ett sovrum på nedervåningen och den nyblivna småbarnsfamiljen också på nedervåningen. Som spädbarn gärna är, var den lilla rätt så dryg på nätterna. Och det blev ljust som attan på loftet eftersom panonramafönstret mot fjället låg direkt i vårt blickfång. Och voila, jag var sömnlös. Spenderade timme efter timme med att lyssna på diverse ljud, såsom spädbarnsskrik, nyblivenförändrardiskussion kring den bästa lösningen för att få lillgrisen att sova. Och det mest irriterande av allt, min sambos lugna andetag, eftersom han sov djupt genom hela förloppet. När allt blev tyst och lugnt, ja då var det redan ljust ute och sömntåget hade passerat stationen för länge sedan. Efter två nätter insåg jag att jag måste ta till extrema metoder. Längst ner i väskan hittade jag ett par öronproppar och pluggade in dessa vid sovdags. Och sov således som en gris hela natten. Jag älskar öronproppar! Jag har i princip alltid med mig öronproppar när jag åker någonstans, men även en ögonmask så att jag inte ska bli drabbad av onödigt ljus. För något år sedan, när vår son var rätt liten, sov jag även med öronproppar och ögonmask hemma. Kan verka sjukt, men funkar som en klocka. Dessutom var det alltid jag som vaknade först om sonen vaknade på natten. Min sambo sov lugnt igenom allt. Med proppar och mask är det jag som sover lugnt igenom allt. Love it.

Civilingenjörerna får ansiktsyftning

På 40-talet var det coolt att vara civilingenjör. Ett högstatusjobb med slips och portfölj. Det har väl ända sedan dess varit rätt sjysst att kunna titulera sig som civilingenjör (med undantag från några år under 80-talet när Sällskapsresan gick på bio och Stig-Helmer läste till ingenjör på Hermods). Men nu, 2010, är det inte alls lika cool när man på nåt sjysst mingelparty ska presentera sig som civilingenjör. Känns rätt torrt och trist faktiskt. Mycket hellre säger man typ projektledare, konsult eller bara "jobbar med reklam" eller varför inte den alltid lika gångbara klyschan "jobbar med media". I ögonen på en blivande student vill verkar det kanske helt stenålders att säga att man är civilingenjör. Nåt som ens farsa eller morsa drömmer om att man ska bli, för då kan man ju få ett riktigt jobb. Och det är väl det som är hela kruxet, det där riktiga jobbet. Att vara civilingenjör skapar inga konnotationer som helst till att kunna förverkliga sig själv, som är något som står högt upp på agendan idag (skulle vilja skriva "bland dagens ungdomar" här men då framstår ju jag som en gammal mosskärring själv). Och vad gör egentligen en civilingenjör?

Så, när även de stora klassiska civilingenjörsutbildningarna får problem med att rekrytera studenter måste man ta till nya knep. Och de nya knepen verkar i grund och botten handla om att ompositionera civilingenjören från Stig-Helmer till en mer modern version. Kanske inte vad det gäller innehållet i själva utbildningen, utan snarare vad gäller hur man ska uppfatta en civilingenjör. Som ett hippt yrke även 2010.

KTH (som tillsammans med Chalmers på något sätt personifierar ingenjörsutbildningarna) har gjort en kampanj som heter "KTH på insidan". Man menar att alldeles för få känner till vad en ingenjör egentligen gör och vilka möjligheter som finns. Ett exempel från kampanjen är ett antal filmer som sprids på Youtube med kända coola svenskar som pratar vad dom skulle göra om dom var ingenjörer. Maskinen, Dregen och Ella Billgren är ju kanske inte de man först skulle tänka på när man tänker på spokespersons för en ingenjörsutbildning. Men de placerar sig antagligen som varumärken högre upp på coolhetsbarometern än civilingenjören.







Resumé skriver om Mälardalens Högskolas kampanj för att rekrytera nya studenter. På en av bilderna porträtteras Dennis Helfridson, chef för ABB´s robotenhet, som en slags civilingenjörernas James Bond (alternativt som en Dressman-modell) under rubriken "Bli civilingenjör där arbetsgivarna slåss om dig". Alltså, en snygg och tuff man får personifiera civilingenjörerna och dessutom så kan man få ett jobb.



http://www.resume.se/nyheter/2010/03/23/sa-slass-de-om-nya-student/

Det finns säker massor av exempel på denna ansiktslyftning av civilingenjörsyrket. Gemensamt verkar i alla fall vara att man vill lyfta att utbildningen ger jobb, vad jobbet faktisk innebär och att man med stolthet kan skylta på vilket mingelkalas som helst med det hippa yrket civiligenjör. Det intressanta ska bli att se hur den tänkta målgruppen faktiskt agerar. Alltså söker eller inte söker en civilingenjörsutbildning.